NinjaGandalf

Internet. Åh, ljuva internet. Det är en god vän som alltid får mig att skratta. Ibland brukar jag och Internet sitta ensamma under täcket i ett tält, med endast en liten ficklampa som belysning, och berätta hemligheter för varandra. Eller så pratar vi om annat, berättar roliga historier för varandra, eller delar med oss av våra sexupplevelser. Internet gillar popcorn. Så jag ser alltid till att ha popcorn till hands vid sådana här kvällar.

Efter att vi skrattat hysteriskt då jag berättat en Bellmanhistoria låg vi båda på rygg bredvid varandra och såg upp i taket. Vi andades ut samtidigt och njöt av att vi var så synkroniserade. Båda låg med ett brett leende på läpparna och drömmande anleten.
"Du och jag", sade Internet och lät ännu en djup utandning stiga.
"Ja. Du och jag, Internet", svarade jag.
"Inte för att vara bög eller så", började Internet, "men vi är fan som gjorda för varandra."
Jag kunde inte annat än att hålla med. Tystnade lade sig. Jag tog en näve popcorn. Internet reste sig plötsligt.

"Vet du vad jag fick reda på i går?"
"Nej. Berätta."
"Verne Troyer, du vet, den där lilla skådespelaren, han stämmer sitt ex", Internet gjorde en konstpaus, "...han stämmer henne för att hon misshandlat honom!" utbrast Internet och föll till golvet med armarna om sin mage, gapskrattandes.
Jag fnissade lite lätt.
"Hon lyfte upp honom... och slängde honom sedan på marken!" när jag hörde detta började jag också skratta. Och där låg vi, jag och Internet och skrattade tillsammans.

(Pyttelite mer info här)

Verne Troyer ligger i sin säng i lägenheten och tittar lugnt på TV. Telefonen ringer. Det är Ranae Shrider, hans ex.

Ranae: Jag har köpt lite kinamat och kommer över till dig nu, älskling.
Verne: Va? Vi är ju inte tillsammans längre.

Men Ranae hade redan lagt på luren. Hon var nu på väg hem till lilla Verne. Panik! Den lille mannen skuttar ner för sängen, gör en kullerbytta då han landar på golvet - för att dämpa fallet. Han vet inte vad han ska ta sig till. Gömma sig? Nej. Han väljer att blockera ingången istället. Snabbt, något stort, tänker han. Då ser han en scooter-moped i hallen. Perfekt! Han vaggar snabbt fram till mopeden och börjar trycka med sina små händer. Efter en halvtimma hade han lyckats flytta mopeden till dörren. Den stod nu alldeles framför och blockerade vägen. Dörren skulle inte gå att öppna. Svettig drog han sig upp på sängen igen för att vila och se på TV, i fred.

Bara några sekunder efteråt knackar det på dörren. Verne låtsas som om han inte är hemma. Det knackar igen.
"Plutten, jag vet att du är där." Tystnad. Knack, knack. Tystnad igen. Verne andas ut. Hon har gått, tänker han och tar sig om pannan. Plötsligt hör han ett skräckinjagande ljud. Det är ljudet av metall som lirkar upp metall. Ranae försöker picklocka hans dörr. Vernes lilla hjärta börjar banka högt. Han kollar förgäves efter en utväg. För sent. Dörren öppnas och välter omkull scootermopeden. In i lägenheten stiger Ranae. Hennes ögon brinner av ilska.
Allt eller inget, tänker Verne och slänger sig plötsligt på nattygsbordet på andra sidan sängen. Han rullar över det och dunsar ner på golvet. Snabbt tar han sig upp på fötterna och börjar vagga över mot toaletten, där han kan låsa in sig.
Men Ranae hinner ikapp honom. Hon lyfter upp honom i sin famn.
"Varför?" utbrister hon med darrig röst och skakar om honom likt en docka.
"Släpp ner mig!" säger den lille argt och bestämt. Hon lyder honom. Och förvånat inser han vad han precis bett henne göra. Ett fritt fall. Allt går plötsligt i slow motion. Han ser hennes stora, arga ögon. Hennes händer är redan utom räckhåll för hans. Det finns inget att göra. Luften susar förbi hans öron. Panikslaget sprattlar han, vilket gör att han vänds om i luften. Han ser plötsligt golvet nalkas. Skräcken slukar honom. Och förtvivlat skriker han "AAAAaaaaaaahhhh!" innan han efter en evighet möter det hårda golvet. "AAAAAAAAH!" - Dunk. Mörker...