NinjaGandalf

När jag var en liten människa såg jag en kort 3D-film på Liseberg. Jag kommer nästan inte ihåg det. Det var ingen upplevelse iallafall. Jag förstår fortfarande inte varför de säger att det var 3D. Det enda som hände var att mitt säte skakade och hade sig. Roligt, men ohäftigt.

Men nu har jag sett en långfilm i 3D. Journey to the center of the earth. Ganska dålig film. Men 3D-effekterna räddade hela upplevelsen. Flera gånger ryggade jag tillbaka när föremål plötsligt flög emot mig. En jättearg fisk med stora tänder kom hoppandes ur vattnet och jag reagerade genom att slänga upp händerna framför mig som skydd. Jag var ett med publiken; vi ryggade tillbaka samtidigt, skrattade lättat och skamset över att ha gjort det, utbrast "woooh" tillsammans, osv. Det var mycket trevligt. Men samtidigt sorligt. Jag kände mig som en mycket gammal människa. Jag tänkte på hur mina barn i framtiden skulle suttit och skrattat åt mig och alla andra om de såg oss hoppa till för sådana uråldriga effekter. Jag kommer säkert att sitta och hoppa till när jag ser på Disneyfilmer med mina barnbarn, så kommer de titta på mig som om jag vore dum i huvudet. Och då kommer jag kläcka ur mig något i stil med "Att tekniken avancerat så mycket... Sånt fanns inte på min tid. Det är så verkligt", och så kommer jag skrocka tyst för mig själv. Hur som helst lämnade jag biografen förbryllad och fascinerad. Men gammal.

I bilen diskuterade vi det hela.
Farsgubben: När fisken kom blev jag väldigt rädd.
(Instämmande mummel)
Lillemor: Tänk en krigsfilm i 3D. Vad häftigt... Eller en porrfilm!
Stefan: Ja, när killen ska spruta.
Jag: Och sen om några år när man kan känna lukt och så. Då kommer tyskarna vara lyckliga när de ser på bajsporr.

Och så fortsatte vi fantisera hela vägen hem. Det tyckte vi var roligt.