Att leva i en dröm
Jag är tyvärr tvungen att säga att detta inte är någon illusion. Läs gärna...
Länge har jag försökt leva i mina drömmar. Smita från verkligheten och bara njuta av fantasin.
Något jag tycker alla borde göra - och något som många personer gör.
Men allt har sina baksidor.
Någon gång kommer man vakna ur drömmen och inse att ens riktiga liv är en "mardröm".
Vad skulle du göra vid ett sånt tillfälle?
Ta dig tillbaka till drömmen... eller göra något åt ditt liv?
Jag såg Vanilla Sky i dag. Igen.
Sist jag såg den var längesen. Under den tiden jag bara flöt med strömmen och gick på autopilot, liksom många människor fortfarande gör.
Första gången jag såg denna filmen var det originalversionen, Abre Los Ojos, på spanska. Jag tyckte den var bra och annorlunda.
Efter en tid hade filmen amerikaniserats - Vanilla Sky. Jag såg även den filmen, med kompisar och allt vad det heter.
Inte många förstod filmen. Jag var en av dem som trodde sig förstå filmen. Det var en bra film helt enkelt.
Jag började gymnasiet. Utvecklades som person (inte pga. gymnasiet).
Jag lärde mig att klardrömma, eller Lucid Dreaming som det kallas på engelska. Något som är helt klart värt att testa.
Vad är det?
Jag ska svara så kort som möjligt;
Föreställ dig att du drömmer en underbar dröm. Ett perfekt liv där allt verkar så magiskt. Plötsligt inser du att allt är en dröm. Du blir då fullt medveten om allt omkring dig.
Istället för att vara i autopilot ser du hur drömvärlden är allt mer magisk och livlig än innan. Det är din värld, din skapelse, dina regler. Du kan göra vad du vill...
Första gången jag blev medveten i min dröm blev jag förbryllad över hur verkligt allt var, verkligt och vackert. Och det slutade aldrig överraska mig. Varje gång njöt jag av drömmarnas värld.
Alltid blev jag lika besviken när jag vaknade upp för att leva mitt trista, gråa liv.
I dag, år 2007, när jag levt 7110 dagar, fick jag en klump i halsen när jag såg filmen igen.
Kanske har jag blivit känsligare under de tre månader då jag varit ifrån mina käraste vänner, och familj... eller så förstod jag filmen på riktigt, och kände igen mig? Hur som helst tror jag att jag förstått det riktiga budskapet.
Hela insikten rörde mig. Och det rörde mig så mycket att jag är tvungen att skriva av mig (på en jävla blogg).
Tidigare har jag trott att jag njutit av livet. Varit medveten om världen omkring mig. Jag har försökt ta mig upp ur den vardagliga strömmen. Men ständigt faller jag i tillbaka i autopilot.
Jag gjorde ett viktigt beslut i mitt liv. Tog mig ur autopilot. Jag lämnade hela mitt liv bakom mig.
(För er som inte vet har jag flyttat från Sverige, och bor numera i Sydamerika)
Varför? För att lära mig spanska? För att träffa nytt folk, förstå andra kulturer, äventyra... och allt vad heter det. Men Jag har ännu en gång ramlat ner i omedvetenhetens avgrunder.
Normalt lever man bara omkring 22,000 dagar (kanske var lite mer, men inte stor skillnad) - och jag har nu spenderat 7,110 dagar, av de 22,000. Då frågar jag mig själv om jag är nöjd med mitt liv hittills? Javisst, nöjd är jag. Mycket nöjd. Men jag vet att det finns så mycket mer att upptäcka och lära. Och jag vill inte ens veta hur många dagar jag spenderat framför datorn eller tv:n.
Istället för att vakna upp ur mina drömmar och vilja somna om ska jag nu se mitt riktiga liv såsom jag ser drömmarna. Underbart! Jag vill njuta av varje sekund.
Jag ska ta vara på alla möjligheter som kommer till mig, och göra det bästa av allt.
Och tappar jag någon gång bort mig på vägen hoppas jag att kunna hitta tillbaka.
22,000 dagar.
Vill du sitta och klaga på ditt liv? Vill du spendera större delen av dagarna framför datorn? Facebook, bilddagboken, blogg.se, och allt vad det nu finns nu för tiden. Kanske se på onödiga dokusåpor? Eller i mitt fall, se på en jävla massa serier.
Se på livet som du ser på dina drömmar. Njut av allt som finns. Ta vara på saker. Våga ta risker...
Gör något som ger dig mening. Och lär av dina misstag.
"A man who views the world the same at fifty as he did at twenty has wasted thirty years of his life."
Jag är glad att jag såg Vanilla Sky på ett annat sätt i dag.
Jag är också mycket glad över att jag inte ser mitt liv, eller världen, som jag gjorde för ett år sedan.
För att avsluta vill jag bara rekomendera er att se Abre Los Ojos/Vanilla Sky igen (ett måste om ni inte gjort det).
För er som vill klardrömma kan ni besöka följande sida: Dreamviews (men glöm fan inte av att njuta av verkligheten ! ).
Jag kan inte uttrycka mig tillräckligt för att få mig själv förstådd.
Men se på ditt liv. Se på andras liv. Se på ditt igen. Se på dina drömmar. Dina mål. Se på dina förebilder. Se på ditt ideal-liv. Se på dina fantasier... och sen på ditt liv igen.
Vanilla Sky är en mycket underskattad film. Se på den. Reflektera.
Är inte det tillräckligt ska du ge den mer tid för att sedan se på den någon gång i framtiden...
Jag hoppas det är någon som förstår mig - och filmen.
