Flaggpunsch
Första spelningen nalkades. Den skulle hållas på Café Vallgatan. The Fat Cat var klubbens namn.
En hemmakväll hos B Fresh förvandlades till ett så kallat krök.
Där kunde man stöta på många ansikten.
Mästerproducenterna Jay-K 47 och Flexible, från Tune Trackers, stod bredvid varandra och eskalerade varandras skämt. C. Luciano L satt bekvämt på en stol förklarandes för de ovetande om den svenska maffians historia. En liten, liten flicka, som kallas Honung och ser ut att kunna brytas i två delar med bara händerna, skuttade omkring på golvet med ett tard till pojkvän. Detta tard var ingen annan än Ess. En av medlemmarna i L.C.
Vidare ute på balkongen kunde man skymta K-Andresch som stod och rökte cigarett med sin röda keps sittandes snett på hjässan. Han samtalar med Lizzy och B Fresh, de resterande två medlemmarna i L.C.
Ur högtalarna spelades dålig musik. Och det var så det såg ut när nyheten som fick alla glada ansikten att blekna plötsligt uppenbarade sig.
Kröket var slut.
Du förstår väl vad det innebär en kväll som denna?
En planlös kväll som börjat då en väldigt grå, händelselös dag tagit slut kan aldrig bli en bra kväll, tänker de flesta. Och det med rätta. För vad kan göra ett uttråkat sinne som tappat allt hopp om en rolig vändning gott? Alkohol borde göra susen. Men inte utan rätt umgänge. Och helst ska det finnas ett balanserat antal pojkar och flickor. Men det kommer ändå inte bli kul, tänker man, och ger även upp det hoppet.
Trots den tunga sinnesstämningen hade alla lyckats kliva över barriären och på så vis funnit en liten gnutta hopp. Men nu när alkoholen tagit slut var det som om alla på samma gång enrinrade sig hopplösheten som gnagt bara timmarna innan. Och den glada stämningen dog ut.
Den blygsamma färglösheten som skapats genom tiderna och kommit att prägla varenda svensk människa som inte är påverkad av alkohol hade nu återigen satt sina klor i alla. Därför satt alla istället tysta och såg ner på sina händer, kliade sig på hakan, rullade tummarna, suckade tungt, i väntan på att tyst få dra sig undan och rymma hem till sitt rum och datorn.
Just när den studen kommit, precis när K-Andresch hade tänkt yttra sitt farväl kommer B Fresh inhoppades med en flaska i hand. En flaska som alla med stora ögon såg innehålla alkohol. Flaggpunsch. Torr, svensk flaggpunsch.
Det jublades. Musiken höjdes. Folk dansade. Och så kom flaggpunschen att bli räddaren i nöden, ty B Fresh pappa hade inte bara en flaska utan fyra.
En hemmakväll hos B Fresh förvandlades till ett så kallat krök.
Där kunde man stöta på många ansikten.
Mästerproducenterna Jay-K 47 och Flexible, från Tune Trackers, stod bredvid varandra och eskalerade varandras skämt. C. Luciano L satt bekvämt på en stol förklarandes för de ovetande om den svenska maffians historia. En liten, liten flicka, som kallas Honung och ser ut att kunna brytas i två delar med bara händerna, skuttade omkring på golvet med ett tard till pojkvän. Detta tard var ingen annan än Ess. En av medlemmarna i L.C.
Vidare ute på balkongen kunde man skymta K-Andresch som stod och rökte cigarett med sin röda keps sittandes snett på hjässan. Han samtalar med Lizzy och B Fresh, de resterande två medlemmarna i L.C.
Ur högtalarna spelades dålig musik. Och det var så det såg ut när nyheten som fick alla glada ansikten att blekna plötsligt uppenbarade sig.
Kröket var slut.
Du förstår väl vad det innebär en kväll som denna?
En planlös kväll som börjat då en väldigt grå, händelselös dag tagit slut kan aldrig bli en bra kväll, tänker de flesta. Och det med rätta. För vad kan göra ett uttråkat sinne som tappat allt hopp om en rolig vändning gott? Alkohol borde göra susen. Men inte utan rätt umgänge. Och helst ska det finnas ett balanserat antal pojkar och flickor. Men det kommer ändå inte bli kul, tänker man, och ger även upp det hoppet.
Trots den tunga sinnesstämningen hade alla lyckats kliva över barriären och på så vis funnit en liten gnutta hopp. Men nu när alkoholen tagit slut var det som om alla på samma gång enrinrade sig hopplösheten som gnagt bara timmarna innan. Och den glada stämningen dog ut.
Den blygsamma färglösheten som skapats genom tiderna och kommit att prägla varenda svensk människa som inte är påverkad av alkohol hade nu återigen satt sina klor i alla. Därför satt alla istället tysta och såg ner på sina händer, kliade sig på hakan, rullade tummarna, suckade tungt, i väntan på att tyst få dra sig undan och rymma hem till sitt rum och datorn.
Just när den studen kommit, precis när K-Andresch hade tänkt yttra sitt farväl kommer B Fresh inhoppades med en flaska i hand. En flaska som alla med stora ögon såg innehålla alkohol. Flaggpunsch. Torr, svensk flaggpunsch.
Det jublades. Musiken höjdes. Folk dansade. Och så kom flaggpunschen att bli räddaren i nöden, ty B Fresh pappa hade inte bara en flaska utan fyra.
Eller?
Jag sitter och läser igenom min blogg. De gamla inläggen. Och jag inser att jag inte längre kan uppnå samma nivå.
Det går inte.
För att skriva bra måste man hänge sig helt åt skrivandet. Det går inte bara att sätta sig ner efter en vanlig dag och skriva något som når ut till alla. Något som underhåller. Något amazing.
Man måste leva som en författare. Skriva dag och natt. Inte göra något annat. Vara skrivandets konst hängiven. Aktivera hjärnans kreativa del. Värma upp fingrarna. Se världen i ord.
De sista månaderna i Chile isolerade jag mig helt från omvärlden. Jag satt inne och skrev. Och läste.
Och jag skrev bra. Jävligt bra. Bara för att jag sa upp min kontakt från alla vänner.
För jag förstod. Ska man skriva bra, vill man vara författare, måste man vara "mobbad".
Det går inte.
För att skriva bra måste man hänge sig helt åt skrivandet. Det går inte bara att sätta sig ner efter en vanlig dag och skriva något som når ut till alla. Något som underhåller. Något amazing.
Man måste leva som en författare. Skriva dag och natt. Inte göra något annat. Vara skrivandets konst hängiven. Aktivera hjärnans kreativa del. Värma upp fingrarna. Se världen i ord.
De sista månaderna i Chile isolerade jag mig helt från omvärlden. Jag satt inne och skrev. Och läste.
Och jag skrev bra. Jävligt bra. Bara för att jag sa upp min kontakt från alla vänner.
För jag förstod. Ska man skriva bra, vill man vara författare, måste man vara "mobbad".
Panik-köp. Panik-lån. Tvångstanke?
The Long Walk heter boken som nu ligger här bredvid mig på skrivbordet. Det är en bok som handlar om en polack som rymmer från ett ryskt fängelse i Sibyrien. Den är på engelska.
"The true story of a trek to freedom", står det under titeln, ovanför författarens namn.
Jag lånade den på stadsbiblioteket.
Jag kommer inte läsa den.
"The true story of a trek to freedom", står det under titeln, ovanför författarens namn.
Jag lånade den på stadsbiblioteket.
Jag kommer inte läsa den.
Det hemliga
Ont om ledigt diskutrymme
Hur ska jag åtgärda detta (?) tänker jag.
Med ostadigt hand rör jag musen som darrande klickar sig fram genom hemliga mappar långt in i datorns mörka, obebodda gator.
Det luktar unket. Någon råtta skriker till när jag närmar mig och springer in i någon liten spricka i väggen.
Gatulyktorna är söndriga. Jag kliver på glas och ljudet av hur det krossas mot de fuktiga kullerstenarna ekar mot de fönsterlösa väggarna som tornar upp sig bredvid mig. Jag går i en mörk laybrint.
Vem som helst hade för längesedan fått panik, sjunkit ner på knä och skrikt i förtvivlan - låtit mörkret sluka det enda hopp som fanns kvar. Men jag kliver vidare. Längre in i datorns smutsigaste utrymmen. Jag vet exakt vilken väg jag ska ta.
Jag öppnar dörren till ett paradis.
Jag står med himmelriket framför mig, och helvetets avgrunder bakom mig. Jag kliver in porrvärlden. Något som förut var ett litet skrymsle har under mången tid förvandlats till ett palats fyllt av den bästa porren för min smak. Och även om man aldrig besöker detta palats som man borde göra, utan man bara bygger på det, så känns det oerhört svårt att göra sig av med det.
Därför darrar min hand. För jag vet att jag just nu ska riva palatset. Jag ska göra mig av med en stor del av min ungdom. Jag ska radera det.
Shift + Delete.
Hjärtat är tungt. Axlarna är lätta.
"Ont om ledigt diskutrymme"-rutan finns inte längre.
Jag höjer musiken.
Plötsligt är allt normalt igen.
Hur ska jag åtgärda detta (?) tänker jag.
Med ostadigt hand rör jag musen som darrande klickar sig fram genom hemliga mappar långt in i datorns mörka, obebodda gator.
Det luktar unket. Någon råtta skriker till när jag närmar mig och springer in i någon liten spricka i väggen.
Gatulyktorna är söndriga. Jag kliver på glas och ljudet av hur det krossas mot de fuktiga kullerstenarna ekar mot de fönsterlösa väggarna som tornar upp sig bredvid mig. Jag går i en mörk laybrint.
Vem som helst hade för längesedan fått panik, sjunkit ner på knä och skrikt i förtvivlan - låtit mörkret sluka det enda hopp som fanns kvar. Men jag kliver vidare. Längre in i datorns smutsigaste utrymmen. Jag vet exakt vilken väg jag ska ta.
Jag öppnar dörren till ett paradis.
Jag står med himmelriket framför mig, och helvetets avgrunder bakom mig. Jag kliver in porrvärlden. Något som förut var ett litet skrymsle har under mången tid förvandlats till ett palats fyllt av den bästa porren för min smak. Och även om man aldrig besöker detta palats som man borde göra, utan man bara bygger på det, så känns det oerhört svårt att göra sig av med det.
Därför darrar min hand. För jag vet att jag just nu ska riva palatset. Jag ska göra mig av med en stor del av min ungdom. Jag ska radera det.
Shift + Delete.
Hjärtat är tungt. Axlarna är lätta.
"Ont om ledigt diskutrymme"-rutan finns inte längre.
Jag höjer musiken.
Plötsligt är allt normalt igen.
Vatten
Vad behöver man göra för att en blogg ska bli unik?
Typ som en människa. Vad kan man göra för att bli unik?
Bli skitbra på något. På vad?
Sjunga, dansa, flairing, matematik, boxning, skriva, trolla, simma, DJa, skämta, och så vidare... (?)
Men vad gör en fullärd konstnär för att få sin verk att bli så iögonfallande? Vad gör den mest tränade dansaren för att ta andan ur någon med sin rörelse? Vad gör en magiker för att fortsätta fascinera med sina distraktioner?
De think outside the box. De skiter i reglerna. De speglar sitt unika inre i allt de gör.
De skapar något som återspeglar de starka känslorna vi inte längre känner av. De går sin egen väg. Lever i sin egen värld. Mediokert eller normalt existerar inte längre, utan bara "jag".
Jag vill inte plugga. Det kommer bara forma mig till en i mängden. Fuck the system. Jag skiter i att plugga.
Jag skiter i att sträva efter en populär blogg.
Jag vill bara hitta mitt jag. Först då kommer allt jag tar på att förvandlas till guld.
Typ som en människa. Vad kan man göra för att bli unik?
Bli skitbra på något. På vad?
Sjunga, dansa, flairing, matematik, boxning, skriva, trolla, simma, DJa, skämta, och så vidare... (?)
Men vad gör en fullärd konstnär för att få sin verk att bli så iögonfallande? Vad gör den mest tränade dansaren för att ta andan ur någon med sin rörelse? Vad gör en magiker för att fortsätta fascinera med sina distraktioner?
De think outside the box. De skiter i reglerna. De speglar sitt unika inre i allt de gör.
De skapar något som återspeglar de starka känslorna vi inte längre känner av. De går sin egen väg. Lever i sin egen värld. Mediokert eller normalt existerar inte längre, utan bara "jag".
Jag vill inte plugga. Det kommer bara forma mig till en i mängden. Fuck the system. Jag skiter i att plugga.
Jag skiter i att sträva efter en populär blogg.
Jag vill bara hitta mitt jag. Först då kommer allt jag tar på att förvandlas till guld.
Möt bergsgorillor i Afrika
Ute är vädret grått och blött.
Jag sitter inne och är inte berörd av det.
Liksom jag inte är berörd av att Michael Jackson har dött.
Jag är pank. Skäggig. Smal. Och nöjd med min livssituation.
Jag drömde att jag spelade ett jätteroligt spel.
Jag vaknar och inser att jag lever i ett spel.
Ett spel där man behöver så mycket mer än bara en nintendotumme.
Jag närmar mig dess slut.
Jag sitter inne och är inte berörd av det.
Liksom jag inte är berörd av att Michael Jackson har dött.
Jag är pank. Skäggig. Smal. Och nöjd med min livssituation.
Jag drömde att jag spelade ett jätteroligt spel.
Jag vaknar och inser att jag lever i ett spel.
Ett spel där man behöver så mycket mer än bara en nintendotumme.
Jag närmar mig dess slut.
Ett grönt, surt äpple äter jag nu.
Och så sitter man här igen.
Tom. Ungefär som en pepparkaksburk när julen är över.
Det är lite att överdriva. Men lite tom känner jag mig. Det gör jag alltid när jag sett på bra serier. Det känns som att ens eget liv är så tråkigt och ofärgat. Och så börjar tankarna snurra i huvudet. Man känner sig obetydlig, samtidigt som man får känslan av att man kan göra något stort.
"Jag kan nå ut till människor", tänker jag. Mitt liv kan bli som en serie.
Jag hummar och kliar mig på hakan. Biter lite på fingret. Det är bra musik i bakgrunden. Blänk... Och jag förstår.
Jag har det fucking amazing. Och jag gillar det.
Tom. Ungefär som en pepparkaksburk när julen är över.
Det är lite att överdriva. Men lite tom känner jag mig. Det gör jag alltid när jag sett på bra serier. Det känns som att ens eget liv är så tråkigt och ofärgat. Och så börjar tankarna snurra i huvudet. Man känner sig obetydlig, samtidigt som man får känslan av att man kan göra något stort.
"Jag kan nå ut till människor", tänker jag. Mitt liv kan bli som en serie.
Jag hummar och kliar mig på hakan. Biter lite på fingret. Det är bra musik i bakgrunden. Blänk... Och jag förstår.
Jag har det fucking amazing. Och jag gillar det.
Natten. Visionen. Petter. Snus. Kyrka.
Igår natt fick jag en idé.
Det var en bra idé. Eller en vision.
Jag planerade mitt nästa blogginlägg. Alltså detta inlägget. Vartenda ord visade sig framför mig och visade perfekta meningar som skapade ett harmoniskt, djupt och roligt inlägg. Men sen somnade jag. Och nu har ännu ett bra inlägg försvunnit ut i intet.
I bakgrunden spelas Petter. Jag vill egentligen byta låt. Jag vill egentligen gå och duscha. Jag vill egentligen ringa Oskar. Tvätta händerna, raka mig, städa mitt rum, läsa bok, mysa med flickan... (Just det. Jag har flickvän nu. Inga konstigheter.) Men jag gör ingenting annat än att försöka skriva något trevligt. Men det är svårt. Det är svårt när man inte har inspiration. Det är som att tvinga sig själv att ta två snus, som trettonårig pojke, när man hatar lukten, smaken och inte alls är van vid nikotin. Ja, det slutar med att man spyr bakom kyrkan. Och den nya lägenheten, i vilken jag bor, ligger väldigt nära en kyrka. Därför ska jag sluta skriva nu.
Något gott får jag inte ut på detta. Hej.
Det var en bra idé. Eller en vision.
Jag planerade mitt nästa blogginlägg. Alltså detta inlägget. Vartenda ord visade sig framför mig och visade perfekta meningar som skapade ett harmoniskt, djupt och roligt inlägg. Men sen somnade jag. Och nu har ännu ett bra inlägg försvunnit ut i intet.
I bakgrunden spelas Petter. Jag vill egentligen byta låt. Jag vill egentligen gå och duscha. Jag vill egentligen ringa Oskar. Tvätta händerna, raka mig, städa mitt rum, läsa bok, mysa med flickan... (Just det. Jag har flickvän nu. Inga konstigheter.) Men jag gör ingenting annat än att försöka skriva något trevligt. Men det är svårt. Det är svårt när man inte har inspiration. Det är som att tvinga sig själv att ta två snus, som trettonårig pojke, när man hatar lukten, smaken och inte alls är van vid nikotin. Ja, det slutar med att man spyr bakom kyrkan. Och den nya lägenheten, i vilken jag bor, ligger väldigt nära en kyrka. Därför ska jag sluta skriva nu.
Något gott får jag inte ut på detta. Hej.
Vinter är fint
Jag tycker folk är dumma. Jag tycker att de är dumma när de klagar på vädret och vintern. Jag älskar det svenska vintervädret. Inga konstigheter alls. Vintertiden är årstiden som är skapt för romanser. Det verkar som om det bara är jag som insett detta. Jag sitter gärna med en filt runt mig och myser med mig själv, eller en trevlig flicka, med lugn, romantisk musik i bakgrunden.
Inga konstigheter alls. Jag är en romantiker helt enkelt.
Det är vinter nu. Göteborg är fint i vintermörkret, upplyst av alla fina ljus. Det är bara till att njuta och bli mysig.
Egentligen ville jag bara presentera "Hemma igen". En gång i tiden pratade jag med min gode vän Whenn. Då berättade jag att jag hade skapat det första beatet jag var verkligt stolt över och att det i sinom tid skulle dyka upp på myspace. Nu är den tiden inne. Vår (Los Clementinos) första officiela låt. Är inte bilden väldigt fin? Tack.
myspace.com/losclementinos
Hej hej.
Nu är jag hemma igen
Jag är trött. Fredagen höll mig vaken ända in till lördagmorgonen.
Vanligtvis sover jag omkring 10 timmar för att kunna möta dagen med pigga ögon. Men det är inte alltid man får sin skönhetssömn.
Jag går omkring i ett smutsigt hem. Ögonen svider. Magen kurrar. Jag behöver sömn och föda. Jag får ingetdera.
Tiden förflyter långsamt. Lyckligtvis får jag i mig en kebabrulle runt femtiden. Det gör mig piggare - därför börjar jag, efter en livlig konversation, att städa huset där jag befinner mig.
Och tiden går.
Utan ett öre i plånboken intar jag stadens upplysta gator. Pablot, en av mina bättre vänner, lånar mig det jag behöver för att (efter mycket om och men) kunna betala inträdet till Keybar.
Vi kliver in på klubben. Skammen har vi gömt djupt nere i någon ensam vrå inom oss. Jag ler glatt när jag ser en gammal bekant, Fabian. Han är en av många som står vid baren. Snabbt inser jag att det nästan är tomt inne på klubben. Vi hälsar på varandra. Kallpratet varar i några sekunder innan jag ser en annan gammal bekant. Vid detta laget har Pablot redan försvunnit ur mitt sällskap. Ensam står jag och kallpratar med människor jag inte har mycket gemensamt med länge.
Jag hummar och ser mig omkring, sökandes efter en utväg ur tristessen. Musiken är hög och man är tvungen att anstränga sig för att höra vad någon annan säger. Jag flyr till toaletten. Och sedan är jag tillbaka där jag började; jag söker någon att prata med. Alla känner varandra väl, de skrattar och stojar och skålar och dansar. Jag står ensam och nickar till musiken, utan någon som helst chans att köpa mig något att dricka. Och det blir till att jag får svansa efter de gamla bekanta människorna.
Vi pekar på människor och skrattar. Vi kommenterar deras kläder och beteende. Men det finns inte alls någon kemi i vårat hånande. Några andra personer ansluter sig till oss, främlingar för mig men vänner till de andra, och så börjar de prata om de senaste händelserna. Jag faller ur ringen. Jag försöker höra. Men plötsligt är jag ensam igen.
Och ensam står jag och nickar till musiken i hopp om att någon god vän ska dyka upp. Jag ser framför mig hur det var förr i tiden, tiden då jag kände alla på klubbarna. Då jag kunde hoppa fram och tillbaka mellan grupper och föra livliga samtal och/eller dansa glatt. Tiden då jag hade det roligt ute.
Men nu är jag en random person igen. Efter ett år borta har jag nästan blivit bortglömd. Därför går jag runt på klubben med stora, sökande ögon, utan någon drink i handen - och ser ut som en vilsen människa, som vore jag Mange Schmidt i hiphopvärlden.
Nu har jag överdoserat på Philadelphia-ost på mackorna. Jag är fortfarande hungrig. Men jag prioriterar att sova först
Hej.
Vanligtvis sover jag omkring 10 timmar för att kunna möta dagen med pigga ögon. Men det är inte alltid man får sin skönhetssömn.
Jag går omkring i ett smutsigt hem. Ögonen svider. Magen kurrar. Jag behöver sömn och föda. Jag får ingetdera.
Tiden förflyter långsamt. Lyckligtvis får jag i mig en kebabrulle runt femtiden. Det gör mig piggare - därför börjar jag, efter en livlig konversation, att städa huset där jag befinner mig.
Och tiden går.
Utan ett öre i plånboken intar jag stadens upplysta gator. Pablot, en av mina bättre vänner, lånar mig det jag behöver för att (efter mycket om och men) kunna betala inträdet till Keybar.
Vi kliver in på klubben. Skammen har vi gömt djupt nere i någon ensam vrå inom oss. Jag ler glatt när jag ser en gammal bekant, Fabian. Han är en av många som står vid baren. Snabbt inser jag att det nästan är tomt inne på klubben. Vi hälsar på varandra. Kallpratet varar i några sekunder innan jag ser en annan gammal bekant. Vid detta laget har Pablot redan försvunnit ur mitt sällskap. Ensam står jag och kallpratar med människor jag inte har mycket gemensamt med länge.
Jag hummar och ser mig omkring, sökandes efter en utväg ur tristessen. Musiken är hög och man är tvungen att anstränga sig för att höra vad någon annan säger. Jag flyr till toaletten. Och sedan är jag tillbaka där jag började; jag söker någon att prata med. Alla känner varandra väl, de skrattar och stojar och skålar och dansar. Jag står ensam och nickar till musiken, utan någon som helst chans att köpa mig något att dricka. Och det blir till att jag får svansa efter de gamla bekanta människorna.
Vi pekar på människor och skrattar. Vi kommenterar deras kläder och beteende. Men det finns inte alls någon kemi i vårat hånande. Några andra personer ansluter sig till oss, främlingar för mig men vänner till de andra, och så börjar de prata om de senaste händelserna. Jag faller ur ringen. Jag försöker höra. Men plötsligt är jag ensam igen.
Och ensam står jag och nickar till musiken i hopp om att någon god vän ska dyka upp. Jag ser framför mig hur det var förr i tiden, tiden då jag kände alla på klubbarna. Då jag kunde hoppa fram och tillbaka mellan grupper och föra livliga samtal och/eller dansa glatt. Tiden då jag hade det roligt ute.
Men nu är jag en random person igen. Efter ett år borta har jag nästan blivit bortglömd. Därför går jag runt på klubben med stora, sökande ögon, utan någon drink i handen - och ser ut som en vilsen människa, som vore jag Mange Schmidt i hiphopvärlden.
Nu har jag överdoserat på Philadelphia-ost på mackorna. Jag är fortfarande hungrig. Men jag prioriterar att sova först
Hej.
Att vara pank och fetspinkig
Jag hade 800 svenska riksdaler att leva på sedan jag kom hem från Chile. Det var tänkt att jag skulle skaffa ett jobb snarast möjligt. Men min lathet tog över mig.
Nu är det omkring en månad sedan jag återvände. Då återvände jag med en frisk kropp och målmedvetna jobbplaner. Jag skulle hjälpa Lillemor, inte låta henne betala alla mina utgifter.
I dag sitter jag svettig i en annan människas datorstol och skriver en blogg. Jag har inte duschat sedan igår, då jag köpte upp alla pengar Lillemor lånat mig på endast cigaretter och krök. Mitt hår är långt och ovårdat, min hy är fet och hela kroppen är fetspinkig.
Jag är spinkig blandat med lönnfet.
Man skulle kunna kalla mig misslyckad. Men åh så fel det är. För egentligen är jag världens bästa människa, trots allt jag skrivit där ovan.
Nu är det omkring en månad sedan jag återvände. Då återvände jag med en frisk kropp och målmedvetna jobbplaner. Jag skulle hjälpa Lillemor, inte låta henne betala alla mina utgifter.
I dag sitter jag svettig i en annan människas datorstol och skriver en blogg. Jag har inte duschat sedan igår, då jag köpte upp alla pengar Lillemor lånat mig på endast cigaretter och krök. Mitt hår är långt och ovårdat, min hy är fet och hela kroppen är fetspinkig.
Jag är spinkig blandat med lönnfet.
Man skulle kunna kalla mig misslyckad. Men åh så fel det är. För egentligen är jag världens bästa människa, trots allt jag skrivit där ovan.
Allrummet
Nu var det dags. Jag sätter mig ner och stirrar på tangenterna. Jag hade tänkt mig att skriva ett inlägg som överträffar allt annat jag skrivit. Men när jag börjar skriva första ordet bryter en aggresiv diskussion ut bakom mig.
Lillemor vs. Nicodemus.
Jag kan inte koncentrera mig. Jag försöker ignorera deras röster, men det är förgäves. Vi lever just nu fyra personer i en etta - det går inte att retirera till sitt rum. Mitt rum är allas rum, här blir det aldrig tyst.
Jag ger upp.
Lillemor vs. Nicodemus.
Jag kan inte koncentrera mig. Jag försöker ignorera deras röster, men det är förgäves. Vi lever just nu fyra personer i en etta - det går inte att retirera till sitt rum. Mitt rum är allas rum, här blir det aldrig tyst.
Jag ger upp.
Kommenterar kommentarer
Postat av: Riddare på vit springare
Galet att fredag är den 17:e och söndag är den 21:e. Mycket trevligt inlägg för övrigt. Jag ser fram emot din nästa resa! Hejdå!
2008-09-25 @ 17:06:50
* * *
En vaken person. Sånt är uppskattat.
Postat av:
- HAHA SÅ GAMMAL !
2008-09-16 @ 00:57:08
URL: http://merei.blogg.se/
* * *
Jag undrar om hon skrattar åt att jag lagt upp en gammal video; "Haha, den är ju gammal, idiot!". Eller om det mer är ett "haha, rolig video (men gammal)". Hursomhelst är det sorgligt i vilket fall. Det påminner lite om när man gick i lågstadiet och såg på film med klassen. Då var man plötsligt den häftigaste personen i världen om man hade sett filmen tidigare. "Jag visste att det skulle hända!" sade man stolt och njöt av uppmärksamheten.
Det typiska jag-var-före-dig-syndromet förekommer mest bland barn mellan 4-15 år. Har man haft oturen att fastna i Lunarstorm en längre period under barndomen är det lätt hänt att jag-var-före-dig-syndromet förblir permanent.
Sånt där vidrigt skitbeteende borde inte existera på denna jord.
"Jag hittade den här sidan före dig. Jag är bättre. I går gjorde jag 100 armhävningar utan att andas. Jag höll andan under vattnet i sju minuter. Jag är bättre än du! Jag såg den musikvideon en vecka innan den gick på MTV..."
Dra åt helvete. Ni suger.
"HAHA, SÅ GAMMALT INLÄGG! Det skriker ju Lunarstorm år 2001 över hela texten", så skrev jag till henne. Där fick hon så hon teg.
Postat av: Skorpan
Är det ok att vara lite kär i en text?
Jag är nog lite kär i denna text.
2008-09-14 @ 03:22:52
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Ja. Det är okej.
Postat av: Johanna
Kul att du skriver igen!
2008-09-11 @ 13:42:56
URL: http://johannashorna.blogg.se/
* * *
Postat av: Lisa
Snälla skriv mer och oftare!
2008-08-21 @ 01:05:41
* * *
Jag har sett igenom dina identiteter. You ain't no ninja.
Postat av: Tlött
Jag förstår inte varför en blind man går rakt på sak, förklara? I samma anda kan man använda: Nu, nu skall jag störta mig i säng, som ett Jas-plan ungefär. Mitt huvud har börjat brusa. Jag tror att jag kommer dö snart.
2008-08-13 @ 04:32:44
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Han är blind. Han ser inte. Plötsligt har han gått rakt in i en vägg. För att han är blind! HAHA! (Nu ska vi inte se längre än detta. Nej, blinda använder inte stavar eller hundar. De går rakt in i saker hela tiden.)
Postat av: marie
hellu, vad gör du?
2008-07-04 @ 11:15:12
URL: http://marresbok.blogg.se/
* * *
Hellu, jag skriver ett inlägg. Vad gör du?
Postat av: Anna
Jag är medlem på gratisbio.se sedan ett tag tillbaka, och nej nej sluta inte läs!, jag trodde inte heller på det från första början. Men så gick jag med iallafall och jag kan garantera dig - det är 100 % seriöst och man får det som lovas. Det fungerar så att man samlar in poäng från att t ex delta i gratis undersökningar, värva andra medlemmar eller att handla via sidan på något helt annat (t ex nelly.se, halebop.se, la-redoute.se, ellos.se, yves-rocher.se, parfym.se, bokus. com -you name it!) När man fått ihop ett visst antal poäng (vilket inte är svårt) så får man i utbyte en gratis biobiljett, eller ett stort presentkort på t ex H&M. Svårare än så är det inte, och kom ihåg att det tar inte många minuter att signa upp! :) det är helt kostnadsfritt, det enda du går med på är att samarbeta med deras sponsorer - och du får belöning för det! Du kan väl iallafall kolla in länken? :) tusen tack på förhand! /Anna
http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=11766
2008-07-11 @ 22:40:36
* * *
Anna. Jag läste aldrig hela denna kommentaren. Jag kommer inte heller läsa hela. Aldrig. Länken kommer jag inte heller klicka på. Du kan gå och sätta dig i ett hörn och skämmas. Ta gratisbio med dig.
Postat av: Gadden
För att citera: "Haha, Yes!!!"
Den gamla Jensen går aldrig fel.
Till eventuella andra som läser detta: FU.
2008-07-13 @ 21:04:45
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Där fick ni allt! "FU."
Postat av: Towa
Har du ett roligt sexminne eller en bild du vill få publicerad på dig själv så har jag priset ;) Skicka till mig så kan du vinna en sexleksak.
Läs mer på min blogg. Ha en fin kväll, Kram
2008-07-15 @ 20:11:48
URL: http://www.towalindberg.se
* * *
Jag var 14 år gammal, tror jag. Inlåst på toaletten tog jag fram en nyköpt lösfitta. Den luktade plast. Jag testade den. Den var hård och kall. När jag var färdig tvättade jag lösfittan och stoppade tillbaka den i förpackningen, och slog om den i presentpapper. Samma kväll var jag på nyårsmiddag och min present till värden var något alldeles speciellt; en lösfitta!
Det var väl ett ganska roligt sexminne? Ha det bra, Towa.
Postat av: Gadden
Hur jävla lång tid tog inte det att skriva?
Roligt iallafall. Och jävligt välgjort.
Väldigt väldigt välgjort.
Big Up?
2008-07-16 @ 15:11:15
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Det tog lång tid. Ungefär lika lång tid som detta inlägg. Jag har nyss insett misstaget att jag inte länkat till inlägg kommentarerna är från. Men det gör inget. Det finns en sökfunktion, om inte den räcker så finns också Google.
Postat av: Linnéa
Tack, jag känner mig varmt välkommen till denna fascinerade sidan som jag med gläjde kommer rekommendera till mina vänner.
2008-06-30 @ 02:55:51
* * *
Har du rekommenderat den till någon? Inte har du kommenterat mycket iaf. Svin!
Postat av: Doglas Murray Grävande Journalist
Gråa svenska vardag // Händelserika latino-vardag
FU vad jag gillar denna text.
Douglas Murray ger den 4 hamstrar.
2008-06-28 @ 12:28:18
* * *
Såna kommentarer gillar jag. FU.
Galet att fredag är den 17:e och söndag är den 21:e. Mycket trevligt inlägg för övrigt. Jag ser fram emot din nästa resa! Hejdå!
2008-09-25 @ 17:06:50
* * *
En vaken person. Sånt är uppskattat.
Postat av:
- HAHA SÅ GAMMAL !
2008-09-16 @ 00:57:08
URL: http://merei.blogg.se/
* * *
Jag undrar om hon skrattar åt att jag lagt upp en gammal video; "Haha, den är ju gammal, idiot!". Eller om det mer är ett "haha, rolig video (men gammal)". Hursomhelst är det sorgligt i vilket fall. Det påminner lite om när man gick i lågstadiet och såg på film med klassen. Då var man plötsligt den häftigaste personen i världen om man hade sett filmen tidigare. "Jag visste att det skulle hända!" sade man stolt och njöt av uppmärksamheten.
Det typiska jag-var-före-dig-syndromet förekommer mest bland barn mellan 4-15 år. Har man haft oturen att fastna i Lunarstorm en längre period under barndomen är det lätt hänt att jag-var-före-dig-syndromet förblir permanent.
Sånt där vidrigt skitbeteende borde inte existera på denna jord.
"Jag hittade den här sidan före dig. Jag är bättre. I går gjorde jag 100 armhävningar utan att andas. Jag höll andan under vattnet i sju minuter. Jag är bättre än du! Jag såg den musikvideon en vecka innan den gick på MTV..."
Dra åt helvete. Ni suger.
"HAHA, SÅ GAMMALT INLÄGG! Det skriker ju Lunarstorm år 2001 över hela texten", så skrev jag till henne. Där fick hon så hon teg.
Postat av: Skorpan
Är det ok att vara lite kär i en text?
Jag är nog lite kär i denna text.
2008-09-14 @ 03:22:52
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Ja. Det är okej.
Postat av: Johanna
Kul att du skriver igen!
2008-09-11 @ 13:42:56
URL: http://johannashorna.blogg.se/
* * *
Postat av: Lisa
Snälla skriv mer och oftare!
2008-08-21 @ 01:05:41
* * *
Jag har sett igenom dina identiteter. You ain't no ninja.
Postat av: Tlött
Jag förstår inte varför en blind man går rakt på sak, förklara? I samma anda kan man använda: Nu, nu skall jag störta mig i säng, som ett Jas-plan ungefär. Mitt huvud har börjat brusa. Jag tror att jag kommer dö snart.
2008-08-13 @ 04:32:44
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Han är blind. Han ser inte. Plötsligt har han gått rakt in i en vägg. För att han är blind! HAHA! (Nu ska vi inte se längre än detta. Nej, blinda använder inte stavar eller hundar. De går rakt in i saker hela tiden.)
Postat av: marie
hellu, vad gör du?
2008-07-04 @ 11:15:12
URL: http://marresbok.blogg.se/
* * *
Hellu, jag skriver ett inlägg. Vad gör du?
Postat av: Anna
Jag är medlem på gratisbio.se sedan ett tag tillbaka, och nej nej sluta inte läs!, jag trodde inte heller på det från första början. Men så gick jag med iallafall och jag kan garantera dig - det är 100 % seriöst och man får det som lovas. Det fungerar så att man samlar in poäng från att t ex delta i gratis undersökningar, värva andra medlemmar eller att handla via sidan på något helt annat (t ex nelly.se, halebop.se, la-redoute.se, ellos.se, yves-rocher.se, parfym.se, bokus. com -you name it!) När man fått ihop ett visst antal poäng (vilket inte är svårt) så får man i utbyte en gratis biobiljett, eller ett stort presentkort på t ex H&M. Svårare än så är det inte, och kom ihåg att det tar inte många minuter att signa upp! :) det är helt kostnadsfritt, det enda du går med på är att samarbeta med deras sponsorer - och du får belöning för det! Du kan väl iallafall kolla in länken? :) tusen tack på förhand! /Anna
http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=11766
2008-07-11 @ 22:40:36
* * *
Anna. Jag läste aldrig hela denna kommentaren. Jag kommer inte heller läsa hela. Aldrig. Länken kommer jag inte heller klicka på. Du kan gå och sätta dig i ett hörn och skämmas. Ta gratisbio med dig.
Postat av: Gadden
För att citera: "Haha, Yes!!!"
Den gamla Jensen går aldrig fel.
Till eventuella andra som läser detta: FU.
2008-07-13 @ 21:04:45
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Där fick ni allt! "FU."
Postat av: Towa
Har du ett roligt sexminne eller en bild du vill få publicerad på dig själv så har jag priset ;) Skicka till mig så kan du vinna en sexleksak.
Läs mer på min blogg. Ha en fin kväll, Kram
2008-07-15 @ 20:11:48
URL: http://www.towalindberg.se
* * *
Jag var 14 år gammal, tror jag. Inlåst på toaletten tog jag fram en nyköpt lösfitta. Den luktade plast. Jag testade den. Den var hård och kall. När jag var färdig tvättade jag lösfittan och stoppade tillbaka den i förpackningen, och slog om den i presentpapper. Samma kväll var jag på nyårsmiddag och min present till värden var något alldeles speciellt; en lösfitta!
Det var väl ett ganska roligt sexminne? Ha det bra, Towa.
Postat av: Gadden
Hur jävla lång tid tog inte det att skriva?
Roligt iallafall. Och jävligt välgjort.
Väldigt väldigt välgjort.
Big Up?
2008-07-16 @ 15:11:15
URL: http://inteerikgadd.blogg.se/
* * *
Det tog lång tid. Ungefär lika lång tid som detta inlägg. Jag har nyss insett misstaget att jag inte länkat till inlägg kommentarerna är från. Men det gör inget. Det finns en sökfunktion, om inte den räcker så finns också Google.
Postat av: Linnéa
Tack, jag känner mig varmt välkommen till denna fascinerade sidan som jag med gläjde kommer rekommendera till mina vänner.
2008-06-30 @ 02:55:51
* * *
Har du rekommenderat den till någon? Inte har du kommenterat mycket iaf. Svin!
Postat av: Doglas Murray Grävande Journalist
Gråa svenska vardag // Händelserika latino-vardag
FU vad jag gillar denna text.
Douglas Murray ger den 4 hamstrar.
2008-06-28 @ 12:28:18
* * *
Såna kommentarer gillar jag. FU.
Tre bilder, mjootack
Fredag den 17e september. Jag vaknar tidigt. Ser att House säsong 5 börjat. Jag blir glad. Sätter mig i en bil och reser i 8 timmar. Anländer till Vallenar.
Söndag den 21 september. Jag vaknar tidigt. Trött som fan. Endast sovit i fyra timmar. Kroppen är uttorkad. Äter ägg och sätter mig i en bil och reser i 10 timmar. Tillbaka i Santiago.
Klockan 00:47. Presens.
Jag är trött, men glad. För när jag kom hem väntade massor av nya äventyr. House, Entourage, True Blood, Timbuktus nya singel "Tack för kaffet", senaste albumet av T.I. "Paper Trail", och min egna säng. Nu är det bara 9 dagar kvar tills jag reser iväg på nytt; denna gången tillbaka till Sverige. Yata!
Öknen var glad. Det hade regnat. Det brukar inte regna på flera år där. Det dök upp tusentals blommor. Folk tycker det är fint. Det gör jag med.
"Ta kort på mig. Ta kort på mig", ropade Dolce&Gabbana efter mig. Sen satte han sig på en sten och blickade ut i intet med en smått bekymrad, men sexig blick. Jag tog kort.
Söndag den 21 september. Jag vaknar tidigt. Trött som fan. Endast sovit i fyra timmar. Kroppen är uttorkad. Äter ägg och sätter mig i en bil och reser i 10 timmar. Tillbaka i Santiago.
Klockan 00:47. Presens.
Jag är trött, men glad. För när jag kom hem väntade massor av nya äventyr. House, Entourage, True Blood, Timbuktus nya singel "Tack för kaffet", senaste albumet av T.I. "Paper Trail", och min egna säng. Nu är det bara 9 dagar kvar tills jag reser iväg på nytt; denna gången tillbaka till Sverige. Yata!
Jag hälsade på öknen.
Öknen var glad. Det hade regnat. Det brukar inte regna på flera år där. Det dök upp tusentals blommor. Folk tycker det är fint. Det gör jag med.
"Ta kort på mig. Ta kort på mig", ropade Dolce&Gabbana efter mig. Sen satte han sig på en sten och blickade ut i intet med en smått bekymrad, men sexig blick. Jag tog kort.
Keith
Härmed uppmanar jag alla att se filmen "Keith". Det var längesedan jag såg en så bra film. Gå på bio, köp den, hyr den, ladda ner den. Bara du ser den. Och helst ska du vara ensam. Inget sällskap som stör koncentrationen eller stämningen.
Just do it.
Keith.
Se filmen. Gör dig själv en tjänst.
Just do it.
Keith.
Se filmen. Gör dig själv en tjänst.
Peace sign/index down
Fuck you, this is for my family. Så säger Travis. Du vet, han från Gym Class Heroes. Den där gruppen som gjort en låt där refrängen påminner om slutscenen på Janne Långben The Movie (eller vad den filmen nu hette); Clothes Off!
Jag gillar deras senaste album, The Quilt. Speciellt tycker jag "Drnk txt Rmeo" är trevlig. Den får mig att känna mig som en surfare.
Deras debutsingel var denna skulle jag tro:
Jag gillar deras senaste album, The Quilt. Speciellt tycker jag "Drnk txt Rmeo" är trevlig. Den får mig att känna mig som en surfare.
Deras debutsingel var denna skulle jag tro:
Hursomhelst ville jag egentligen bara påpeka min besvikelse över att jag lyckats missa att första avsnittet av Entourage säsong 5 har släppts.
BESVIKELSE. (Bögigt gjort av mig va? Förresten, jag gick förbi en bög tidigare. Vi såg på varandra. Sen förstod jag att han gav mig en åh-hello-sugarpie-blick. När jag gått förbi visste jag att han kollade in mig. Och jag undrade vad för slags rumpor bögar gillar. Gillar de fina, fylliga och runda, som vi killar. Eller vill de ha beniga rumpor? Det tycker jag är intressant.)
Och nu ska jag se på det. Första avsnittet av Entourage säsong 5, here I come! YATA!
BESVIKELSE. (Bögigt gjort av mig va? Förresten, jag gick förbi en bög tidigare. Vi såg på varandra. Sen förstod jag att han gav mig en åh-hello-sugarpie-blick. När jag gått förbi visste jag att han kollade in mig. Och jag undrade vad för slags rumpor bögar gillar. Gillar de fina, fylliga och runda, som vi killar. Eller vill de ha beniga rumpor? Det tycker jag är intressant.)
Och nu ska jag se på det. Första avsnittet av Entourage säsong 5, here I come! YATA!
Jag åldras
Ännu ett steg närmare ålderdomens äventyrslösa existens. Jag ligger i min säng en natt och håller just på att lämna verkligheten för att kliva in i nattens och drömmarnas värld. Ett lågt ljud vibrerar in i mina ostängda öron. Kroppen ligger redan tung på sängen och sover, men sinnet håller fortfarande ett öga öppet. Det låter igen. Ett skrapande ljud. Sinnet öppnar sitt andra öga. Vad är det som låter? undrar jag.
På min vägg hänger en stor, rund "bild" som används som någon sorts dagbok. Varje dag ritar jag alltså några symboler som representerar händelserna under dagen. Och denna grejen går att snurra på. Det tar alldeles för lång tid att förklara allt, men en stor snurrbar cirkel hänger på min vägg.
Det skrapande ljudet hörs igen, och denna gången slutar det inte låta. Jag slår upp ögonen. I mörkret ser jag hur bild-cirkeln på min vägg snurrar långsamt. Förutom det skrapande ljudet hörs ingenting. Jag är ensam i rummet och det enda som rör sig är bild-cirkeln och mina ögon. Efter några sekunder avtar snurrandet. Det blir tyst igen och jag blundar, snart sover jag igen.
Det skrämmande med detta är att jag lugnt somnade igen. Jag kom inte ens att tänka tanken på spöken, ett glapp mellan olika dimensioner, eller andra övernaturliga hypoteser. Jag blev inte det minsta upphetsad. Rädsla var ett begrepp som inte existerade. Hade detta hänt för fyra år sedan, tom. två år sedan, hade jag blivit livrädd. Men tråkigt och fantasilöst hummade jag ljudlöst och lät en avlägsen och logisk förklaring som gravitationen att tysta mina tankar. När jag somnade den natten hade jag plötsligt åldrats 20 år.
I dag märkte jag att hög musik irriterade mig. Jag kommer ihåg när min storebror alltid klagade på mig för att jag lyssnade på så hög musik. Jag sade alltid att musik inte bör lyssnas på om det inte är högt, för att verkligen höra och njuta av det. Men sedan några dagar tillbaka har jag nu också börjat lyssna på musiken väldigt lågt; som Lillemor. Och jag frågar mig själv om jag kommer att bli en sådan tråkig förälder som blir arg på sina barn då de höjer volymen på radion i bilen. Kommer jag att ha stereon avstängd när jag åker bil till jobbet?
Fy fan. Kanske borde jag ta livet av mig nu innan jag blir en person som älskar den tysta, logiska gråheten.
Nej. Jag höjer musiken!
På min vägg hänger en stor, rund "bild" som används som någon sorts dagbok. Varje dag ritar jag alltså några symboler som representerar händelserna under dagen. Och denna grejen går att snurra på. Det tar alldeles för lång tid att förklara allt, men en stor snurrbar cirkel hänger på min vägg.
Det skrapande ljudet hörs igen, och denna gången slutar det inte låta. Jag slår upp ögonen. I mörkret ser jag hur bild-cirkeln på min vägg snurrar långsamt. Förutom det skrapande ljudet hörs ingenting. Jag är ensam i rummet och det enda som rör sig är bild-cirkeln och mina ögon. Efter några sekunder avtar snurrandet. Det blir tyst igen och jag blundar, snart sover jag igen.
Det skrämmande med detta är att jag lugnt somnade igen. Jag kom inte ens att tänka tanken på spöken, ett glapp mellan olika dimensioner, eller andra övernaturliga hypoteser. Jag blev inte det minsta upphetsad. Rädsla var ett begrepp som inte existerade. Hade detta hänt för fyra år sedan, tom. två år sedan, hade jag blivit livrädd. Men tråkigt och fantasilöst hummade jag ljudlöst och lät en avlägsen och logisk förklaring som gravitationen att tysta mina tankar. När jag somnade den natten hade jag plötsligt åldrats 20 år.
I dag märkte jag att hög musik irriterade mig. Jag kommer ihåg när min storebror alltid klagade på mig för att jag lyssnade på så hög musik. Jag sade alltid att musik inte bör lyssnas på om det inte är högt, för att verkligen höra och njuta av det. Men sedan några dagar tillbaka har jag nu också börjat lyssna på musiken väldigt lågt; som Lillemor. Och jag frågar mig själv om jag kommer att bli en sådan tråkig förälder som blir arg på sina barn då de höjer volymen på radion i bilen. Kommer jag att ha stereon avstängd när jag åker bil till jobbet?
Fy fan. Kanske borde jag ta livet av mig nu innan jag blir en person som älskar den tysta, logiska gråheten.
Nej. Jag höjer musiken!
Fiskmås
I dag hittade jag något nytt program/spel. "Brain workout". Jag läste informationen och tyckte det verkade intressant.
"Scientifically designed brain training to improve memory and brain health! Use it or lose it applies to the muscles in our bodies as well as to the neural pathways and connections in our brain. Scientific research has found that regular mental exercise can help keep your mind sharp and slow down the natural effects of 'brain ageing'.
Designed for people of any age, Brain Workout includes 12 entertaining games developed by neurologists and neuroscientists to challenge your brain and keep it in top gear at all times.
Scientifically proven to improve brain performance.
Designed by Neurologists and Neuroscientists.
Stimulates attention, memory and visual-spatial skills."
Jag laddade ner det. Och som kommentar skrev jag: Awesome! Thanks.
Nu efter att ha spelat lite har jag fått reda hur jag ligger till. Det jag är bäst på är Language, även om det är på engelska, och jag är en bit ovanför/bättre än average. På andra plats ligger Visual-spatial skills. Jag känner mig faktiskt som en mästare på att urskilja 3D-objekt. Och det jag är sämst på är min "executive function" (har inget att göra med avrättningar, utan syftar mest på att utföra/verkställa/spela - jag är ganska långsam).
Jag såg också på två nya serier här om dagen. Samurai Girl, som var skitdålig. Snygg aktris. Dåligt skådespel och löjliga dialoger. Och True Blood, en spännande vampyr-serie med där man får se mycket hud. Det ska bli spännande att se resten, inte för huden, utan för att jag har varit smygkär i vampyrer sedan jag läste boken "Interview with a vampire".
Nu ska jag leka lite med Dolce&Gabbana. Han sitter här bredvid och stirrar på mig. Och han vägrar släppa mig med blicken. Ibland vickar han lite på öronen, som för att förbereda sig för att jag ska säga något. Han ser på mig med förhoppning. Ibland hör man ett väldigt, väldigt låg kvidande. Han är för fin, min hund.
"Scientifically designed brain training to improve memory and brain health! Use it or lose it applies to the muscles in our bodies as well as to the neural pathways and connections in our brain. Scientific research has found that regular mental exercise can help keep your mind sharp and slow down the natural effects of 'brain ageing'.
Designed for people of any age, Brain Workout includes 12 entertaining games developed by neurologists and neuroscientists to challenge your brain and keep it in top gear at all times.
Scientifically proven to improve brain performance.
Designed by Neurologists and Neuroscientists.
Stimulates attention, memory and visual-spatial skills."
Jag laddade ner det. Och som kommentar skrev jag: Awesome! Thanks.
Nu efter att ha spelat lite har jag fått reda hur jag ligger till. Det jag är bäst på är Language, även om det är på engelska, och jag är en bit ovanför/bättre än average. På andra plats ligger Visual-spatial skills. Jag känner mig faktiskt som en mästare på att urskilja 3D-objekt. Och det jag är sämst på är min "executive function" (har inget att göra med avrättningar, utan syftar mest på att utföra/verkställa/spela - jag är ganska långsam).
Jag såg också på två nya serier här om dagen. Samurai Girl, som var skitdålig. Snygg aktris. Dåligt skådespel och löjliga dialoger. Och True Blood, en spännande vampyr-serie med där man får se mycket hud. Det ska bli spännande att se resten, inte för huden, utan för att jag har varit smygkär i vampyrer sedan jag läste boken "Interview with a vampire".
Nu ska jag leka lite med Dolce&Gabbana. Han sitter här bredvid och stirrar på mig. Och han vägrar släppa mig med blicken. Ibland vickar han lite på öronen, som för att förbereda sig för att jag ska säga något. Han ser på mig med förhoppning. Ibland hör man ett väldigt, väldigt låg kvidande. Han är för fin, min hund.
På återseende.
/Wombatman
/Wombatman
Förföljd
Varje kväll när jag och Dolce&Gabbana går avslutningspromenaden träffar vi på Snokarn'. Det är en liten gatuhund. Han är en blandning mellan tax, labrador och något annat - skulle jag gissa på. Han är vit skulle. Snokarn ser faktiskt ganska rolig ut. Med sina jättekorta ben och avlånga kropp och stora hängande öron är han faktisk väldigt gullig. Alltid stannar han upp och ser på Dolce&Gabbana med stora ögon, sedan tittar han försiktigt på mig för att försäkra sig om att jag inte ska göra något som gör ont på honom.
Lillemor är en typisk människa som inte låter någon annan gatuhund närma sig Dolce&Gabbana. Det tycker jag är lite tråkigt och elakt. Kanske är det förståeligt. Hursomhelst låter jag alltid hundarna hälsa på varandra.
Men Snokarn och Dolce&Gabbana brukar inte hälsa, eller prata, så värst mycket. De ser på varandra. Viftar lite på svansen och sen springer någon av de till närmaste träd/stolpe och anlägger en droppe urin. Och så turas de om att kissa på samma ställe i någon minut. Efter det brukar jag och Dolce&Gabbana gå vidare. Ibland vänder jag mig om och ser att Snokarn följer efter oss, på avstånd. Han stannar upp och tittar åt ett annat håll när jag ser honom. Han är vänligt sinnad, det vet jag.
Men i går gjorde jag och Dolce&Gabbana en luring. Vi svängde av på en gata dit inte Snokarn följde efter; han sprang vidare. Och så gjorde vi den speciella manövern. Vi vände och istället var det vår tur att börja skugga Snokarn. Gatan vi svängde in på var öde. Himmelen var svart. Några gatulyktor lyste en svag, orange färg. Det luktade illa. Plötsligt hade den mysiga kvällspromenaden förvandlats till en scen ur en spännande thriller. Snokarn hade försvunnit ur synhåll.
Jag förväntade mig det värsta. Att Snokarn helt plötsligt skulle dyka upp bakom mig och skratta ett iskallt skratt.
"Du gjorde rätt i att följa efter mig", skulle han säga. Jag skulle inte ens bli förvånad över att en hund pratade. Istället skulle jag nästan skita på mig av rädsla då jag såg två enorma gestalter som närmade sig, bakom Snokarn. "Vi har länge följt dig, människa. Nu är du fast".
Och plötsligt är jag omringad av hundratals gatuhundar. Dolce&Gabbana har till min förskräckelse anslutit sig till hundarna. Han står och hånskrattar med elaka ögon, precis som alla andra. Försvarslös skulle jag falla till marken när alla hundarna attackerade mig på samma gång. Inte ens ett sista skrik skulle slippa undan hundarnas arga käftar.
Men jag gick vidare. Plötsligt fann jag Snokarn sitta utanför en port. Han snälla ögon såg nyfiket på mig. Under en bil framför honom låg Snokarns bror. Han såg ut precis som Snokarn, bara att han var brun-vit. Men inget hemskt hände. Gatan förenades med staden. Och jag klev ut, med Dolce&Gabban nu kopplad, bland alla tusentals människor, bilar och ljus; big city life. Jag kände nu lukten av grill, god mat, kaffe och cigaretter då jag gick förbi restauranger och caféer.
Bilar och bussar väsnades, men det hörde jag inte eftersom jag hade hög musik i mina hörlurar. Hursomhelst finns det ingen poäng med denna historia. Inget speciellt hände. Ingen rolig slutsats här inte. Jag ville bara skriva något.
Hej.
Lillemor är en typisk människa som inte låter någon annan gatuhund närma sig Dolce&Gabbana. Det tycker jag är lite tråkigt och elakt. Kanske är det förståeligt. Hursomhelst låter jag alltid hundarna hälsa på varandra.
Men Snokarn och Dolce&Gabbana brukar inte hälsa, eller prata, så värst mycket. De ser på varandra. Viftar lite på svansen och sen springer någon av de till närmaste träd/stolpe och anlägger en droppe urin. Och så turas de om att kissa på samma ställe i någon minut. Efter det brukar jag och Dolce&Gabbana gå vidare. Ibland vänder jag mig om och ser att Snokarn följer efter oss, på avstånd. Han stannar upp och tittar åt ett annat håll när jag ser honom. Han är vänligt sinnad, det vet jag.
Men i går gjorde jag och Dolce&Gabbana en luring. Vi svängde av på en gata dit inte Snokarn följde efter; han sprang vidare. Och så gjorde vi den speciella manövern. Vi vände och istället var det vår tur att börja skugga Snokarn. Gatan vi svängde in på var öde. Himmelen var svart. Några gatulyktor lyste en svag, orange färg. Det luktade illa. Plötsligt hade den mysiga kvällspromenaden förvandlats till en scen ur en spännande thriller. Snokarn hade försvunnit ur synhåll.
Jag förväntade mig det värsta. Att Snokarn helt plötsligt skulle dyka upp bakom mig och skratta ett iskallt skratt.
"Du gjorde rätt i att följa efter mig", skulle han säga. Jag skulle inte ens bli förvånad över att en hund pratade. Istället skulle jag nästan skita på mig av rädsla då jag såg två enorma gestalter som närmade sig, bakom Snokarn. "Vi har länge följt dig, människa. Nu är du fast".
Och plötsligt är jag omringad av hundratals gatuhundar. Dolce&Gabbana har till min förskräckelse anslutit sig till hundarna. Han står och hånskrattar med elaka ögon, precis som alla andra. Försvarslös skulle jag falla till marken när alla hundarna attackerade mig på samma gång. Inte ens ett sista skrik skulle slippa undan hundarnas arga käftar.
Men jag gick vidare. Plötsligt fann jag Snokarn sitta utanför en port. Han snälla ögon såg nyfiket på mig. Under en bil framför honom låg Snokarns bror. Han såg ut precis som Snokarn, bara att han var brun-vit. Men inget hemskt hände. Gatan förenades med staden. Och jag klev ut, med Dolce&Gabban nu kopplad, bland alla tusentals människor, bilar och ljus; big city life. Jag kände nu lukten av grill, god mat, kaffe och cigaretter då jag gick förbi restauranger och caféer.
Bilar och bussar väsnades, men det hörde jag inte eftersom jag hade hög musik i mina hörlurar. Hursomhelst finns det ingen poäng med denna historia. Inget speciellt hände. Ingen rolig slutsats här inte. Jag ville bara skriva något.
Hej.
En vidrig person
Blek. Jag är blek. Håret klipptes för någon dag sedan. Den oregelbundna skäggväxten har jag också rakat bort. Ändå ser jag ovårdad ut. På mina vänstra kind sticker två små sårskorpor ut; det är sår från finnar. I spegeln möter jag alltid ett ansikte med avsmak. Jag ser ut att komma direkt från Lettland år 2001, från en trött parkbänk, i en trött park där gräset aldrig mer kommer att gro. Vad beror det på (?), undrar jag.
Kroppen har börjat göra uppror. En smärtsam stelhet har lagt sig över mina skulderblad. Musklerna i mina ben och rumpa har sedan lång tid tillbaka tagit farväl, de tog sina resväskor, lyfte på hatten och nickade ett ljudlöst ajdö. Nu är det någon dallrande massa som tagit platserna. Jag har blivit en vidrig person. Vad beror det på?
Jag vet varför.
Jag är missbrukare. En av flera miljoner. Jag knarkar Facebook. Och jag är fast i skiten. Flera gånger om dagen sitter jag med handen över musen i väntan på ingenting. Med tom blick utan mål kollar jag igenom fotoalbum efter fotoalbum. Det går långsamt, hela sidan laddar i snigelfart. Och jag dömer personerna på bilderna. "Fy fan vad ful", tänker jag och klickar mig irriterat vidare. Jag stör mig på folks kommentarer; otrevliga tankar bombarderar mitt huvud. Jag blir hatisk och vill mörda. Sedan återgår jag till att stirra på absolut ingenting i "News feed - Top Stories". Jag stänger ner Facebook. Men plötsligt finner jag mig där inne igen; hatandes. Jag snokar i andras liv, och stör mig på hur de lever. Hela Facebook luktar illa. Jag vill säga "tvi" och spotta på det.
Facebook har förvandlat mig till en hatare. En missbrukande hatare som knarkar det allra värsta.
Kroppen har börjat göra uppror. En smärtsam stelhet har lagt sig över mina skulderblad. Musklerna i mina ben och rumpa har sedan lång tid tillbaka tagit farväl, de tog sina resväskor, lyfte på hatten och nickade ett ljudlöst ajdö. Nu är det någon dallrande massa som tagit platserna. Jag har blivit en vidrig person. Vad beror det på?
Jag vet varför.
Jag är missbrukare. En av flera miljoner. Jag knarkar Facebook. Och jag är fast i skiten. Flera gånger om dagen sitter jag med handen över musen i väntan på ingenting. Med tom blick utan mål kollar jag igenom fotoalbum efter fotoalbum. Det går långsamt, hela sidan laddar i snigelfart. Och jag dömer personerna på bilderna. "Fy fan vad ful", tänker jag och klickar mig irriterat vidare. Jag stör mig på folks kommentarer; otrevliga tankar bombarderar mitt huvud. Jag blir hatisk och vill mörda. Sedan återgår jag till att stirra på absolut ingenting i "News feed - Top Stories". Jag stänger ner Facebook. Men plötsligt finner jag mig där inne igen; hatandes. Jag snokar i andras liv, och stör mig på hur de lever. Hela Facebook luktar illa. Jag vill säga "tvi" och spotta på det.
Facebook har förvandlat mig till en hatare. En missbrukande hatare som knarkar det allra värsta.
