Förföljd
Varje kväll när jag och Dolce&Gabbana går avslutningspromenaden träffar vi på Snokarn'. Det är en liten gatuhund. Han är en blandning mellan tax, labrador och något annat - skulle jag gissa på. Han är vit skulle. Snokarn ser faktiskt ganska rolig ut. Med sina jättekorta ben och avlånga kropp och stora hängande öron är han faktisk väldigt gullig. Alltid stannar han upp och ser på Dolce&Gabbana med stora ögon, sedan tittar han försiktigt på mig för att försäkra sig om att jag inte ska göra något som gör ont på honom.
Lillemor är en typisk människa som inte låter någon annan gatuhund närma sig Dolce&Gabbana. Det tycker jag är lite tråkigt och elakt. Kanske är det förståeligt. Hursomhelst låter jag alltid hundarna hälsa på varandra.
Men Snokarn och Dolce&Gabbana brukar inte hälsa, eller prata, så värst mycket. De ser på varandra. Viftar lite på svansen och sen springer någon av de till närmaste träd/stolpe och anlägger en droppe urin. Och så turas de om att kissa på samma ställe i någon minut. Efter det brukar jag och Dolce&Gabbana gå vidare. Ibland vänder jag mig om och ser att Snokarn följer efter oss, på avstånd. Han stannar upp och tittar åt ett annat håll när jag ser honom. Han är vänligt sinnad, det vet jag.
Men i går gjorde jag och Dolce&Gabbana en luring. Vi svängde av på en gata dit inte Snokarn följde efter; han sprang vidare. Och så gjorde vi den speciella manövern. Vi vände och istället var det vår tur att börja skugga Snokarn. Gatan vi svängde in på var öde. Himmelen var svart. Några gatulyktor lyste en svag, orange färg. Det luktade illa. Plötsligt hade den mysiga kvällspromenaden förvandlats till en scen ur en spännande thriller. Snokarn hade försvunnit ur synhåll.
Jag förväntade mig det värsta. Att Snokarn helt plötsligt skulle dyka upp bakom mig och skratta ett iskallt skratt.
"Du gjorde rätt i att följa efter mig", skulle han säga. Jag skulle inte ens bli förvånad över att en hund pratade. Istället skulle jag nästan skita på mig av rädsla då jag såg två enorma gestalter som närmade sig, bakom Snokarn. "Vi har länge följt dig, människa. Nu är du fast".
Och plötsligt är jag omringad av hundratals gatuhundar. Dolce&Gabbana har till min förskräckelse anslutit sig till hundarna. Han står och hånskrattar med elaka ögon, precis som alla andra. Försvarslös skulle jag falla till marken när alla hundarna attackerade mig på samma gång. Inte ens ett sista skrik skulle slippa undan hundarnas arga käftar.
Men jag gick vidare. Plötsligt fann jag Snokarn sitta utanför en port. Han snälla ögon såg nyfiket på mig. Under en bil framför honom låg Snokarns bror. Han såg ut precis som Snokarn, bara att han var brun-vit. Men inget hemskt hände. Gatan förenades med staden. Och jag klev ut, med Dolce&Gabban nu kopplad, bland alla tusentals människor, bilar och ljus; big city life. Jag kände nu lukten av grill, god mat, kaffe och cigaretter då jag gick förbi restauranger och caféer.
Bilar och bussar väsnades, men det hörde jag inte eftersom jag hade hög musik i mina hörlurar. Hursomhelst finns det ingen poäng med denna historia. Inget speciellt hände. Ingen rolig slutsats här inte. Jag ville bara skriva något.
Hej.
Lillemor är en typisk människa som inte låter någon annan gatuhund närma sig Dolce&Gabbana. Det tycker jag är lite tråkigt och elakt. Kanske är det förståeligt. Hursomhelst låter jag alltid hundarna hälsa på varandra.
Men Snokarn och Dolce&Gabbana brukar inte hälsa, eller prata, så värst mycket. De ser på varandra. Viftar lite på svansen och sen springer någon av de till närmaste träd/stolpe och anlägger en droppe urin. Och så turas de om att kissa på samma ställe i någon minut. Efter det brukar jag och Dolce&Gabbana gå vidare. Ibland vänder jag mig om och ser att Snokarn följer efter oss, på avstånd. Han stannar upp och tittar åt ett annat håll när jag ser honom. Han är vänligt sinnad, det vet jag.
Men i går gjorde jag och Dolce&Gabbana en luring. Vi svängde av på en gata dit inte Snokarn följde efter; han sprang vidare. Och så gjorde vi den speciella manövern. Vi vände och istället var det vår tur att börja skugga Snokarn. Gatan vi svängde in på var öde. Himmelen var svart. Några gatulyktor lyste en svag, orange färg. Det luktade illa. Plötsligt hade den mysiga kvällspromenaden förvandlats till en scen ur en spännande thriller. Snokarn hade försvunnit ur synhåll.
Jag förväntade mig det värsta. Att Snokarn helt plötsligt skulle dyka upp bakom mig och skratta ett iskallt skratt.
"Du gjorde rätt i att följa efter mig", skulle han säga. Jag skulle inte ens bli förvånad över att en hund pratade. Istället skulle jag nästan skita på mig av rädsla då jag såg två enorma gestalter som närmade sig, bakom Snokarn. "Vi har länge följt dig, människa. Nu är du fast".
Och plötsligt är jag omringad av hundratals gatuhundar. Dolce&Gabbana har till min förskräckelse anslutit sig till hundarna. Han står och hånskrattar med elaka ögon, precis som alla andra. Försvarslös skulle jag falla till marken när alla hundarna attackerade mig på samma gång. Inte ens ett sista skrik skulle slippa undan hundarnas arga käftar.
Men jag gick vidare. Plötsligt fann jag Snokarn sitta utanför en port. Han snälla ögon såg nyfiket på mig. Under en bil framför honom låg Snokarns bror. Han såg ut precis som Snokarn, bara att han var brun-vit. Men inget hemskt hände. Gatan förenades med staden. Och jag klev ut, med Dolce&Gabban nu kopplad, bland alla tusentals människor, bilar och ljus; big city life. Jag kände nu lukten av grill, god mat, kaffe och cigaretter då jag gick förbi restauranger och caféer.
Bilar och bussar väsnades, men det hörde jag inte eftersom jag hade hög musik i mina hörlurar. Hursomhelst finns det ingen poäng med denna historia. Inget speciellt hände. Ingen rolig slutsats här inte. Jag ville bara skriva något.
Hej.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Kul att du skriver igen!
Trackback
