Dagboken, 0.5
Jag gillar att titta på fåglar när de flyger högt i skyn. Fria, lyckliga.
Om jag fick välja vilket djur jag skulle bli i mitt nästa liv skulle det helt klart bli någon fågel. Då hade jag flugit omkring uppe i himmelen och tittat ner på människorna med drömmande blick och önskat att någon gång kanske få bli en människa.
Om jag fick välja vilket djur jag skulle bli i mitt nästa liv skulle det helt klart bli någon fågel. Då hade jag flugit omkring uppe i himmelen och tittat ner på människorna med drömmande blick och önskat att någon gång kanske få bli en människa.
Dagboken, 0.4
Hej, älskade dagbok.
Just nu lyssnar jag på musik. Musik som jag stulit. Det känns bra, men inte på grund av att musiken är speciellt bra. Den är bara OK. Men det känns bra för att jag just har formaterat datorn och installerat Windows igen, och allt funkar just nu som det ska. Jag tror nog det är såhär en pappa/mamma känner sig då denne insett att dess nyfödda barn inte är utvecklingsstört (eller har något annat problem).
Förr använde jag ju operativsystemet Unix/Linux. Det var glada dagar. Visst fanns det några få nackdelar. Men sånt ser man som förälder förbi.
Tydligen är det vissa problem med att installera Windows Live Messenger. Det är lite tråkigt, kan man tycka. Men det finns inte något hinder (i datorvägar) jag inte kan ta mig över. För en gång i tiden var jag en smutsig datorpojke. Jag satt gärna och svettades i timmar framför datorskärmen. Jag lämnade bara datorstolen när jag skulle äta; då smög jag mig försiktigt ner till köket och stal föda - sen återvände jag till datorn i skuggorna. Datorn var min precioussss, och jag var Gollum.
"Såja, min älskade", viskade jag till min dator. "Allt kommer lösa sig. Jag ska bara ge dig en ny identitet. Nu kommer du kunna leka som alla andra datorer."
Men jag vågade inte förklara att Windows är som en sjukdom för datorer. Förr eller senare kommer min älskade att bli angripen av alla möjliga sjukdomar. Men jag är förberedd. Datorpojke som jag är.
Innan var den bra. Nu är den Windows.
Just nu lyssnar jag på musik. Musik som jag stulit. Det känns bra, men inte på grund av att musiken är speciellt bra. Den är bara OK. Men det känns bra för att jag just har formaterat datorn och installerat Windows igen, och allt funkar just nu som det ska. Jag tror nog det är såhär en pappa/mamma känner sig då denne insett att dess nyfödda barn inte är utvecklingsstört (eller har något annat problem).
Förr använde jag ju operativsystemet Unix/Linux. Det var glada dagar. Visst fanns det några få nackdelar. Men sånt ser man som förälder förbi.
Tydligen är det vissa problem med att installera Windows Live Messenger. Det är lite tråkigt, kan man tycka. Men det finns inte något hinder (i datorvägar) jag inte kan ta mig över. För en gång i tiden var jag en smutsig datorpojke. Jag satt gärna och svettades i timmar framför datorskärmen. Jag lämnade bara datorstolen när jag skulle äta; då smög jag mig försiktigt ner till köket och stal föda - sen återvände jag till datorn i skuggorna. Datorn var min precioussss, och jag var Gollum.
"Såja, min älskade", viskade jag till min dator. "Allt kommer lösa sig. Jag ska bara ge dig en ny identitet. Nu kommer du kunna leka som alla andra datorer."
Men jag vågade inte förklara att Windows är som en sjukdom för datorer. Förr eller senare kommer min älskade att bli angripen av alla möjliga sjukdomar. Men jag är förberedd. Datorpojke som jag är.
Innan var den bra. Nu är den Windows.
Dagboken, 0.3
God kväll, Kära dagboken.
Solen har gått ner. Jag sitter på min datorstol. Stefan ligger på min säng. Det finns inget mer att göra. Vi har sett på bilder och sett på serier - också samtalat kort. Han är trött. Jag är trött. Vi är tysta. Jag klickar mig utan mål fram på internets adresser. Finner inget kul.
Förutom billarmen och tutandet där ute är det helt tyst. Jag hör Stefanos strumpor skrapa mot varandra då han vickar på fötterna.
"Välkommen till min värld", sade jag. Han skrattade. Och så började jag bolla med min sten, Sten.
Varför tjuter alltid billarm i bakgrunden i storstäder? Det undrar jag. Även om en person inte ens är i närheten av en bil går larmen av och fyller den redan oljudfyllda staden med skrikande pip.
Bakom mig ligger Stefan och mumlar. "Bloggar. Han bloggar", säger han tyst och skrattar.
Solen har gått ner. Jag sitter på min datorstol. Stefan ligger på min säng. Det finns inget mer att göra. Vi har sett på bilder och sett på serier - också samtalat kort. Han är trött. Jag är trött. Vi är tysta. Jag klickar mig utan mål fram på internets adresser. Finner inget kul.
Förutom billarmen och tutandet där ute är det helt tyst. Jag hör Stefanos strumpor skrapa mot varandra då han vickar på fötterna.
"Välkommen till min värld", sade jag. Han skrattade. Och så började jag bolla med min sten, Sten.
Varför tjuter alltid billarm i bakgrunden i storstäder? Det undrar jag. Även om en person inte ens är i närheten av en bil går larmen av och fyller den redan oljudfyllda staden med skrikande pip.
Bakom mig ligger Stefan och mumlar. "Bloggar. Han bloggar", säger han tyst och skrattar.
Dagboken, 0.2
Hej, Kära dagbok.
I dag när jag gick på stan såg jag en kvinna. Hon hade läderstövlar och tighta byxor. Hennes hår var långt och svajade i takt med hennes stadiga gång. Hennes stora, mörka ögon fångade min blick. Jag höll kvar ögonkontakten tills hon vek undan med blicken. Jag som precis lämnat en butik stod stilla. Hon passerade mig. Jag följde henne med blicken. Och då kom jag att tänka på hennes underliv, snippan. Fittan.
Kära dagbok, tro nu inte att jag är pervers. Nej. Jag är en helt vanlig man. Liksom alla andra vanliga män kollar jag in kvinnor. Men denna gången var det annorlunda. När jag följde hennes runda rumpa med blicken lade jag märke till en onaturlig "gungning" då hon gick. Det svajade. Det var inte för att hon dansade fram. Denna onaturliga gungning orsakades av hennes ben. Hon var kobent. Jag verkligen såg hur låren pressades ihop hårt för varje steg hon tog, knäna knackade glatt mot varandra. Och trots det stora mellanrummet trampade fötterna obesvärat fram.
Men jag kom att tänka på fittan. Fittan som kämpade för sitt liv och förgäves försökte hålla isär låren. Pubeshåren hade sedan länge gett upp hoppet. Friktionen hade tagit död på de sista små fjunen. Nu var fittan naken, svettig och hård. Och vid vartannat steg fick fittan två enorma väggar pressade emot sig.
Kära dagboken. Jag kunde nästan höra fittan ropa efter hjälp. Men jag lät det hela passera. Jag ignorerade situationen. Och nu sitter jag här med skuldkänslor. Jag hade kunnat rädda ett liv. Men valde att blunda. Vad ska jag ta mig till?
Om det bara fanns någon som kunde förstå mig...
I dag när jag gick på stan såg jag en kvinna. Hon hade läderstövlar och tighta byxor. Hennes hår var långt och svajade i takt med hennes stadiga gång. Hennes stora, mörka ögon fångade min blick. Jag höll kvar ögonkontakten tills hon vek undan med blicken. Jag som precis lämnat en butik stod stilla. Hon passerade mig. Jag följde henne med blicken. Och då kom jag att tänka på hennes underliv, snippan. Fittan.
Kära dagbok, tro nu inte att jag är pervers. Nej. Jag är en helt vanlig man. Liksom alla andra vanliga män kollar jag in kvinnor. Men denna gången var det annorlunda. När jag följde hennes runda rumpa med blicken lade jag märke till en onaturlig "gungning" då hon gick. Det svajade. Det var inte för att hon dansade fram. Denna onaturliga gungning orsakades av hennes ben. Hon var kobent. Jag verkligen såg hur låren pressades ihop hårt för varje steg hon tog, knäna knackade glatt mot varandra. Och trots det stora mellanrummet trampade fötterna obesvärat fram.
Men jag kom att tänka på fittan. Fittan som kämpade för sitt liv och förgäves försökte hålla isär låren. Pubeshåren hade sedan länge gett upp hoppet. Friktionen hade tagit död på de sista små fjunen. Nu var fittan naken, svettig och hård. Och vid vartannat steg fick fittan två enorma väggar pressade emot sig.
Kära dagboken. Jag kunde nästan höra fittan ropa efter hjälp. Men jag lät det hela passera. Jag ignorerade situationen. Och nu sitter jag här med skuldkänslor. Jag hade kunnat rädda ett liv. Men valde att blunda. Vad ska jag ta mig till?
Om det bara fanns någon som kunde förstå mig...
Dagboken, 0.1
Kära dagbok. Ute är det molnigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som om hela världen är emot mig. Min högra pungkula gör ont. Vad ska jag ta mig till?
Om det bara fanns någon som kunde förstå mig...
Om det bara fanns någon som kunde förstå mig...
