NinjaGandalf

Hej, älskade dagbok.

Just nu lyssnar jag på musik. Musik som jag stulit. Det känns bra, men inte på grund av att musiken är speciellt bra. Den är bara OK. Men det känns bra för att jag just har formaterat datorn och installerat Windows igen, och allt funkar just nu som det ska. Jag tror nog det är såhär en pappa/mamma känner sig då denne insett att dess nyfödda barn inte är utvecklingsstört (eller har något annat problem).

Förr använde jag ju operativsystemet Unix/Linux. Det var glada dagar. Visst fanns det några få nackdelar. Men sånt ser man som förälder förbi.

Tydligen är det vissa problem med att installera Windows Live Messenger. Det är lite tråkigt, kan man tycka. Men det finns inte något hinder (i datorvägar) jag inte kan ta mig över. För en gång i tiden var jag en smutsig datorpojke. Jag satt gärna och svettades i timmar framför datorskärmen. Jag lämnade bara datorstolen när jag skulle äta; då smög jag mig försiktigt ner till köket och stal föda - sen återvände jag till datorn i skuggorna. Datorn var min precioussss, och jag var Gollum.

"Såja, min älskade", viskade jag till min dator. "Allt kommer lösa sig. Jag ska bara ge dig en ny identitet. Nu kommer du kunna leka som alla andra datorer."
Men jag vågade inte förklara att Windows är som en sjukdom för datorer. Förr eller senare kommer min älskade att bli angripen av alla möjliga sjukdomar. Men jag är förberedd. Datorpojke som jag är.

Innan var den bra. Nu är den Windows.

Det var en kort period då jag hungrade efter besökare. Jag gjorde allt för att försöka få hit fler läsare. Man skulle kunna säga att jag hade fått en imaginär blogg-mage, motsvarigheten till Afrika-magen. Jag skrev frenetiskt massor av tomma inlägg och slukade därefter kommentarer. Girig, det var jag. Och när folk gav mig komplimanger log jag ett sådant där stolt, äckligt segerleende. Hade jag fortsatt blogga på detta vis i bara några få dagar till hade jag utan tvekan förvandlats; och snart börja skryta.

Hemskt va?

Nu nöjer jag mig med att prata till min sten Sten, och dennes kompis Sten2. Båda är handplockade från bergen. De säger dock inte så mycket. Men någon dag kommer jag allt höra de viska till varandra. Tills dess ska jag äta böcker.

Min dag var alldeles toppen fram till nu. Jag vaknade ganska sent. Dolce&Gabbana hade hoppat upp i min säng och satt och stirrade på mig. Det tyckte jag var roligt, så jag fångade honom i min famn och kliade honom kärleksfullt på magen. Sen somnade vi båda två. Efter ett tag vaknade jag igen och tvingade mig upp. En liten yoghurt fyllde min tomma mage. Sedan satte jag mig på balkongen i solen och läste ut Kafka på stranden.

Stefan kom hem från skolan när jag skulle börja skapa lite trevlig musik.
Datorn har haft virus som jag har rensat. Men det är en infektion som inte ville försvinna. Och den hade tydligen vuxit sig starkare. Datorn lydde mig inte längre. Jag blev arg. Jag tog mig i kragen och bestämde mig för att en gång för alla fixa detta irriterande jävla problem.

Hur jag än försökte gick det inte. Datorn hostade brutalt. Djupt inom mig kände jag lite medlidande. Men det andra jaget var förbannat. Datorn totalvägrade öppna sig när jag ville undersöka den.
"Öppna munnen nu", sade jag. Men datorn sjönk ner i fosterställning och jämrade sig. "Det blir inte bättre av att gråta!" ryter jag. Men mina ord nådde inte datorns ljudingångar. Den hade återigen hamnat i någon sorts feberyra. Det var hopplöst.

Under tiden spelades The Games senaste album ur den andra, friska datorns högtalare: LAX. Och irritationen växte. En stark känsla av avsky bildades inom mig.
Och detta album har folk väntat ivrigt på, tänkte jag. När de införskaffat sig albumet hoppade de säkert av glädje och njöt till fullo av de skitdåliga låtarna som spelades. "Åh fyfan vad bra!" säger en Game-fantast efter att ha lyssnat igenom hela albumet tre gånger. Det tycktes inte förekomma honom att alla verser innehöll ordet Impala och att de ständigt höll samma enformiga arg-lugna ton. På The Game-fronten inget nytt.

(Förlåt, B, jag har försökt lyssna och tycka om detta album också; men det går bara inte.)

Nej. Viruset är kvar och jag lyckas inte göra mig av med det. The Game suger. Han suger nog mer än Mange Schmidt. Och då är man väl ganska jävla dålig? Kom nu inte och säg att LAX är bra. För det borde inte en enda människa kunna tycka.
Nu ska jag lyssna på The Beach Boys och bli glad.

Sen ska jag hela min stackars lilla dator. Magic power for zeh comp.

Jag har inte skrivit här på några dagar nu. Haft mycket att göra helt enkelt. Nu har jag ont i mitt vänstra smalben och jag vet inte varför. Men nu sitter jag här och skriver. Ska jag vara ärlig hade jag tänkt att göra en enastående come-back; skriva ett så genialiskt inlägg att folk som läste det skulle bli djupt berörda och börja darra på underläppen. Och i många år framöver skulle det pratas om blogginlägget som revolutionerade världen. Folk skulle minnas gamla dagar och prata om Det inlägget och beröras minst lika starkt av minnena, som om de upplevde verket för första gången.

Jag tänkte mig en inledning som denna: "Hej, älskade läsare. Förlåt att jag inte skrivt på länge...", typiskt à la "mode"-bloggare-style, som om alla andras liv kretsade runt min blogg och det senaste inlägget. Det hade allt varit något.

Istället skjuter jag fram hela idén. För nu ska jag lägga mig på golvet och läsa Kafka på stranden. Berättarstilen suger in mig i den japanska världen på bara några sekunder. Haruki Murakami är ett geni (?).

Hej.

I fredags skrev jag ett mail till Storebror. Lite framtidsplaner. När jag satte fingrarna på tangenterna hamnade jag i någon sorts trans. På skärmen skapades massor av ord till ljudet av de smattrande tangenterna. Plötsligt vaknade jag upp ur transen och insåg att jag skrivit massor av ointressant information om mitt liv, tankar, osv.

Näe, nu får jag komma till sak, tänkte jag.
"...du orkar väl inte läsa så mycket just nu. Därför går jag rakt på sak", skrev jag. Stannade upp. Kliade mig på hakan och hummade lite.
Nääe, det blir lite för tråkigt, tänkte jag.
"Därför går jag rakt på sak, som en blind man ungefär", och så fnissade jag.

Jag kände mig smart och rolig. Men senare började den där lilla meningen gnaga på mitt sinne. Jag gick runt och undrade om det var så värst originellt. Det borde väl finnas någon annan som kommit på samma sak.

Har ni hört det tidigare?

/Nyduschad_kille_15

Här om dagen pratade jag med B. Han skickade en bild. Och så såg vi på bilden tillsammans och skrattade.

Sist jag var hos tandläkaren var väl för ungefär två år sedan. Och det var ett snabbt, onödigt besök. Stolt åkte jag hem igen. Under mitt långa liv hade jag inte haft ett enda hål. Varje tandläkarbesök byggde på mitt tandsjälvförtroende. Mina vita tänder var vackra, starka och stolta - något jag alltid fick beröm för.

I morse vaknade jag väldigt tidigt. Lillemor rusade in i mitt rum och sa något som jag uppfattade som "kolla på den nya bions invigning". Jag morrade tillbaka och sa att jag inte brydde mig om att en bio invigdes. Och så fortsatte jag sova.
Efter en god sömn och en underbar dröm vaknar jag igen. Lillemor är där igen, hon säger att jag måste komma och titta. "Det är så vackert", utbrister hon. När hon springer ut ur mitt rum reser jag mig snabbt ur sängen. Naken. Med täcket rusar jag efter Lillemor, till vardagsrummet. Där sitter farsgubben och ser trött ut. På TV är det OS-invigningen. Och jag fastnar på en gång... Vackert var det. Mycket vackert. Jag fick rysningar mången gånger.

Jag gick till sängs igen efter spektaklet. Sedan vaknade jag. Med sug efter att läsa. Jag satte mig på min lässtol och fortsatte läsa där jag slutade sist. Lillemor dök upp igen. Denna gången sade hon att jag skulle till tandläkaren. Fy fan vad jobbigt, tänkte jag.
Och sedan vandrade vi längs Santiagos soliga gator, anlände till en skyskrapa som liknande en byggnad tagit direkt ur Batman-filmerna. Gotham City. Väl inne i vänterummet satt jag och stirrade på en obegriplig tavla. Efter några minuter började jag förstå målningen och insåg att tavlan möjligtvis var upphängd helt fel. På snedden. Jag ville säga det, men valde att förbli tyst.
Sedan kom den vackra tandläkaren och hälsade på mig. Hon hade ett fint leende och vita tänder. Haha, du kommer inte hitta något fel, tänkte jag när jag följde efter henne in i arbetsrummet.

Och nu sitter jag här. Några timmar efter mitt tandläkarbesök. Jag har samlat tillräckligt mod till mig. Min stolthet har försvunnit. Mitt tandsjälvförtroende har sjunkit en aning. Sanningen är att jag har karies. Karies som gnager på min stolta krigare. Sex påbörjade "hål".


Det är väldigt vanligt, sade min vackra tandläkare (på spanska). När man är vuxen kan man inte undgå karies. Det finns bakterier och dumheter överallt. Och mina stolta krigare har starkt hållt borta dumheterna. Men i senare år har nya fiender uppenbarat sig. Det genom att kyssa många olika flickor, gissade min vackra tandläkare. Jag blev smickrad. Tydligen frodas det olika dumheter i olika munnar. Och mina starka krigare var specialiserade på dumheterna i min mun. Plötsligt attackerar helt främmande dumheter från andra håll och det gjorde det mycket svårare för mina stolta krigare att hålla emot. Eftersom jag varit ignorant i två år har det ena lett till det andra.
Snart ska min vackra tandläkare komma till undsättning. Likt Gandalf kommer hon komma galopperande på sin vita hingst med en lysande stav och blända alla orcher. Sedan kommer ett slag, som aldrig förr, utspelas i min mun. Självklart kommer den goda sidan segra. Och jag kommer aldrig mer att kyssa en tjej.

När jag låg och läste igår, på natten, fick jag ett Hallelujah-moment. Jag låg på rygg på golvet och läste Fågeln som vrider upp världen. En brutal lust att skriva väcktes inom mig. Och det forsade in idéer och tankar om vad jag skulle skriva. Jag brukar säga till mig själv att ta vara på dessa stunder, och faktiskt  avbryta det jag håller på med, för att utnyttja den stund av genuin skrivarglädje (lägg märke till att jag nu inte alls befinner mig i ett sådant tillstånd och därför finner jag inte ens bra ord för att förklara detta fenomen). Men jag var så inne i boken och ville inte förlora den fängslande läsningen. Och det ledde till att jag sköt upp det hela. Jag skriver det imon, tänkte jag.

Därför sitter jag här nu och försöker förklara för er att jag gjorde fel. Jag borde tagit vara på stunden. Nu är det nämligen så att jag anstränger mig för att komma på något att skriva om. Ibland händer det att ord inte ens kommer till mig. Jag stannar då upp och stirrar länge. Tar min kortlek i hand och blandar den. Efter en väldigt lång tid har jag antingen gett upp, funnit ett liknande ord, eller i vissa få fall hittat det perfekta ordet.
Ska sanningen fram försökte jag nyss hitta på en rolig metafor för "det tar emot att skriva". Men det gick inte. Jag stirrade tomt på skärmen. Inte en tanke dök upp i huvudet. Synd om mig va?

Vad jag egentligen ville säga var att jag är pyttelite besviken. Och att jag nu ska läsa.

/Flash Gordon

God kväll, Kära dagboken.
Solen har gått ner. Jag sitter på min datorstol. Stefan ligger på min säng. Det finns inget mer att göra. Vi har sett på bilder och sett på serier - också samtalat kort. Han är trött. Jag är trött. Vi är tysta. Jag klickar mig utan mål fram på internets adresser. Finner inget kul.
Förutom billarmen och tutandet där ute är det helt tyst. Jag hör Stefanos strumpor skrapa mot varandra då han vickar på fötterna.
"Välkommen till min värld", sade jag. Han skrattade. Och så började jag bolla med min sten, Sten.

Varför tjuter alltid billarm i bakgrunden i storstäder? Det undrar jag. Även om en person inte ens är i närheten av en bil går larmen av och fyller den redan oljudfyllda staden med skrikande pip.

Bakom mig ligger Stefan och mumlar. "Bloggar. Han bloggar", säger han tyst och skrattar.

Stefan. En riddare på vit springare. Kommer ridandes med svärdet i högsta hugg. Solens strålar studsar mot den kalla metallen och reflekteras mot min ögon. Han hugger. Luften delas. Jag faller på knä, med ögon stora som tallrikar. Beundran lyser runt likt en aura runt mig. En aura som tacksamt utsöndrar hopp och glädje. Och han kliver av sin springare och omfamnar mig. "Det är över. Jag finns här nu."

Från Sverige tog Stefan med sig böcker. Sex böcker. Fina böcker. Böcker som jag ska kunna fly till när jag känner att min verklighet inte är tillräcklig. För sånt göra vissa personer, istället för att skära sina handleder som 'emos'. Och han tog med sig ny energi. Tillräckligt med energi för att fylla mitt tomma skal. Och nu känner jag att allt bara flyter på. Det finns ett flow i allt jag gör. Det tycker jag är toppen.

Några svenska enkronor ligger här på skrivbordet, bredvid ett upprivet paket Stimorol. Jag tittar på dem och undrar. Vad gör kungen när han har mynt i sin hand? Tittar han på dem och kommer ihåg gamla tider och fnissar för sig själv?
"Åh. Titta, Silvia. Se vad mycket snyggare jag var förr", säger han och jämför två mynt från 1998 och 2004. I hemlighet har han ett familjealbum fylld av olika mynt.
"Där är farfar", säger prinsessan Madeleine och pekar på växeln då hon köpt glass med sin sommarromans.

Jag vill också synas på mynt.

En gång berättade Lasse, fd. polisen, att han hängde mycket vid järnvägen som polis. Där tågen åker.
De plockade likdelar. Tåg som kört på människor. Och den jobbiga hitta-kroppsdelar-processen tog väldigt lång tid eftersom alla delar spridits ut på väldigt stor area.

Det var nämligen så att det fanns ett dårhus alldeles i närheten. Han tyckte inte om det. Småbitarna på tågrälsen var nämligen deras verk. När det började bli för mycket psykopater på dårhuset, och omständigheterna blev jobbiga, såg personalen till att glömma av att stänga grinden. Då passade de mentalt störda personerna på att rymma. Plötsligt kom tåget - och POFF.

Morgonen därpå fick Lasse och hans kamrater leta fingrar. Det var inte kul, tyckte han.

Internet. Åh, ljuva internet. Det är en god vän som alltid får mig att skratta. Ibland brukar jag och Internet sitta ensamma under täcket i ett tält, med endast en liten ficklampa som belysning, och berätta hemligheter för varandra. Eller så pratar vi om annat, berättar roliga historier för varandra, eller delar med oss av våra sexupplevelser. Internet gillar popcorn. Så jag ser alltid till att ha popcorn till hands vid sådana här kvällar.

Efter att vi skrattat hysteriskt då jag berättat en Bellmanhistoria låg vi båda på rygg bredvid varandra och såg upp i taket. Vi andades ut samtidigt och njöt av att vi var så synkroniserade. Båda låg med ett brett leende på läpparna och drömmande anleten.
"Du och jag", sade Internet och lät ännu en djup utandning stiga.
"Ja. Du och jag, Internet", svarade jag.
"Inte för att vara bög eller så", började Internet, "men vi är fan som gjorda för varandra."
Jag kunde inte annat än att hålla med. Tystnade lade sig. Jag tog en näve popcorn. Internet reste sig plötsligt.

"Vet du vad jag fick reda på i går?"
"Nej. Berätta."
"Verne Troyer, du vet, den där lilla skådespelaren, han stämmer sitt ex", Internet gjorde en konstpaus, "...han stämmer henne för att hon misshandlat honom!" utbrast Internet och föll till golvet med armarna om sin mage, gapskrattandes.
Jag fnissade lite lätt.
"Hon lyfte upp honom... och slängde honom sedan på marken!" när jag hörde detta började jag också skratta. Och där låg vi, jag och Internet och skrattade tillsammans.

(Pyttelite mer info här)

Verne Troyer ligger i sin säng i lägenheten och tittar lugnt på TV. Telefonen ringer. Det är Ranae Shrider, hans ex.

Ranae: Jag har köpt lite kinamat och kommer över till dig nu, älskling.
Verne: Va? Vi är ju inte tillsammans längre.

Men Ranae hade redan lagt på luren. Hon var nu på väg hem till lilla Verne. Panik! Den lille mannen skuttar ner för sängen, gör en kullerbytta då han landar på golvet - för att dämpa fallet. Han vet inte vad han ska ta sig till. Gömma sig? Nej. Han väljer att blockera ingången istället. Snabbt, något stort, tänker han. Då ser han en scooter-moped i hallen. Perfekt! Han vaggar snabbt fram till mopeden och börjar trycka med sina små händer. Efter en halvtimma hade han lyckats flytta mopeden till dörren. Den stod nu alldeles framför och blockerade vägen. Dörren skulle inte gå att öppna. Svettig drog han sig upp på sängen igen för att vila och se på TV, i fred.

Bara några sekunder efteråt knackar det på dörren. Verne låtsas som om han inte är hemma. Det knackar igen.
"Plutten, jag vet att du är där." Tystnad. Knack, knack. Tystnad igen. Verne andas ut. Hon har gått, tänker han och tar sig om pannan. Plötsligt hör han ett skräckinjagande ljud. Det är ljudet av metall som lirkar upp metall. Ranae försöker picklocka hans dörr. Vernes lilla hjärta börjar banka högt. Han kollar förgäves efter en utväg. För sent. Dörren öppnas och välter omkull scootermopeden. In i lägenheten stiger Ranae. Hennes ögon brinner av ilska.
Allt eller inget, tänker Verne och slänger sig plötsligt på nattygsbordet på andra sidan sängen. Han rullar över det och dunsar ner på golvet. Snabbt tar han sig upp på fötterna och börjar vagga över mot toaletten, där han kan låsa in sig.
Men Ranae hinner ikapp honom. Hon lyfter upp honom i sin famn.
"Varför?" utbrister hon med darrig röst och skakar om honom likt en docka.
"Släpp ner mig!" säger den lille argt och bestämt. Hon lyder honom. Och förvånat inser han vad han precis bett henne göra. Ett fritt fall. Allt går plötsligt i slow motion. Han ser hennes stora, arga ögon. Hennes händer är redan utom räckhåll för hans. Det finns inget att göra. Luften susar förbi hans öron. Panikslaget sprattlar han, vilket gör att han vänds om i luften. Han ser plötsligt golvet nalkas. Skräcken slukar honom. Och förtvivlat skriker han "AAAAaaaaaaahhhh!" innan han efter en evighet möter det hårda golvet. "AAAAAAAAH!" - Dunk. Mörker...