När Adriana Lima satt i min famn

I gymnasiet hade jag en fysiklärare som var fd. polis. Lasse. Han gillade inte USA. Alltid var det något konstigt med jänkarna. Men något han älskade var vapen. Alla sorts vapen brann han för. Så fort det kom på tal såg man hans ögon brinna av entusiasm.

Han gillade nog vår klass extra mycket. För en dag kom han in i klassrummet med stora ögon. Han tittade sig omkring i salen och nickade sedan för sig själv. Varefter han sprang ut igen. Efter någon minut kom han tillbaka.
"Nu ska ni få se", sade han och slängde upp en stor väska på bordet, "kom närmare".
Vi flockades runt bordet och såg tyst på när han försiktigt och omsorgsfullt tog fram pistol efter pistol. Eftersom jag gick i en datorklass, med bara killar, fanns det vapenkåta personer som frågade om de fick hålla i föremålen. Lasse såg upp. Nästan häpen.

"Det här får jag egentligen inte göra", sade han och syftade på att han inte fick ha vapen i skolan, "lås dörren".
Efter att dörren var låst och vi försäkrat honom om att inte prata om händelsen skickade han runt sina käraste ägodelar. Tyska pistoler. Halvautomatiska. 9 millimetare, och allt vad det hette. Stämningen var förändrad. Jag såg på mina klasskamrater och märkte att mer än hälften hade gått i någon sorts trans. Dessa vapen var som nakna tjejer för dem. Jag befann mig nu i ett rum med massvis av nakna supermodeller och kåta datornördar. De diskuterade dess funktioner och namn, millimeter och gamla minnen. Jag satt tyst. Det enda jag kunde säga med säkerhet var att en av pistolerna hette Desert Eagle. Det hade jag lärt mig då jag spelade Counter-Strike. Den hade väldigt mycket uppmärksamhet.

Plötsligt händer något. Allt blir tyst. Lasse plockar fram en revolver. En magnum, om jag minns rätt. King of kings. Den heliga gralen. Han räcker den till mig. Jag tar emot den med båda händer. Den är tung.
Allas ögon är riktade mot mig. Mina klasskamrater ser ut som hyenor. Det vattnas i deras mun. Jag ser oförstående ner på den stora revolvern jag har i händerna.
I deras ögon hade jag Adriana Lima i min famn. Jag vänder på Adriana Lima. Känner på tyngden. Säger någon kommentar som "wow" för att verka inne - och skickar sen vidare den. Hyenorna slänger sig över vapnet, alla vill se och ta på det. De morrar och sliter.




Den dagen kom jag hem som vanligt. Men mina kamrater mötte sina föräldrar som vuxna män. De hade upplevt livets sköna, blivit av med oskulden. De hade kunnat dö nöjda. I år och dar framöver skulle de prata om dagen då i sina händer bar en Magnum .44.

Och jag väntar fortfarande på Adriana Lima...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0