NinjaGandalf

Ett minne vaknade till liv. Ett minne från sommaren 2004. Jag ignorerade minnet. Men det ville inte ge sig. Det knackade ivrigt på mitt huvuds innerväggar.

"Gå och lägg dig igen", säger jag argt till minnet.

Det blir tyst för en sekund. Men musikbytet från Mister Cool till These wall's don't lie gör det inte lättare.
Minnet börjar skutta igen. Med nytt kött på benen. Starkare än förut. Större.

"Jag behöver inte dig!" skriker jag förtvivlat.

Men minnet från 2004 stegar bestämt fram. Tittar sig omkring i mitt huvuds väntesal och fnyser åt alla andra minnen som står i kö. Veka minnen. Svaga, rädda. Minnet från 2004 ser på dem med avsmak.
"Jag har förtur", säger minnet från 2004 och går förbi alla. Inte ens vakterna vågar stoppa honom.

Han träder in i minnesrummet. Där sitter några andra minnen och samtalar om vad de varit med om. Det blir tyst. Minnet från 2004 sätter sig i en sackosäck och ber om ett glas champagne genom att göra en nonchalant handrörelse.

"Jaha, vad heter du då?" frågar ett minne arrogant.
"2004", svarar minnet från 2004 och det ekar. Sedan börjar han berätta om sina upplevelser.

Snook. Fest. Alexandra. Cigaretter. Gröngul t-shirt. Anita Stolpe. Blatte Records. Vakt. Fotbollsspelare. Mopeder. Hav. Båt. Tjejer. Studsmatta. JL. Tiger. Segling. Sommar. Nyår. Alkohol. Droger.
Allt kommer till mig som om jag tar mitt sista andetag. Det spelas upp för mig som en film, en Fjorton Suger-film - med undantag att denna har bättre skådespelare, bättre story och realistiska dialoger.

Jag vet inte hur jag ska reagera.

"Det finns lika lite djup i denna värld som i en regnpöl utanför Key Bar."

Luta dig tillbaka. Låt mig presentera den första intervjun här.
Mannen som svarar på frågorna är Whenn. Vi gick i grundskolan tillsammans och båda har samma förnamn. Häpnadsväckande va?

Jag låter resten säga sig självt.


- För att börja lite lätt. Du är ensam i öknen, törstig. Jättetörstig. Det går förbi tre kameler.
På den första kamelen rider Paris Hilton. På den andra kamelen sitter Nicolas Cage. Vem sitter på den tredje kamelen, och vad skulle du gjort vid detta tillfälle?

På den tredje kamelen sitter min mamma, för att hon är den enda personen som helt säkert älskar mig. Jag skulle ridit med Paris, tagit massa kort och säljt dyrt till tidningar. I mailet till tidningarna skulle jag skriva (i rubriken) Jag red (med...(detta skulle stå väldigt finstilt) Paris Hilton!

Jag skulle betala den personen som hade hand om Nicolas Cage så att han skulle lämna Nicolas Cage ensam i öknen i förhoppningen att han skulle dö.
Men antagligen skulle han hitta ett sätt att ta sig tillbaka på och göra en film om det som skulle heta: Lost in the desert - the Nick Cage story. Där skulle han spela...sig själv. När han gick runt och såg uttråkad i öknen. Till skillnad från vanligt då han ser uttråkad ut i stadsmiljö. Vilket skulle vara den bästa rollprestation som han någonsin gjort. Men kritikerna skulle tycka att den ändå inte skulle vara helt trovärdig. Han skulle dock få en Oscar för den och hela världen skulle gå runt och härma hans catchline: "Where am I, Is someone out there? Why am I so cool?" Gud vad jag hatar Nicky Nick.

- Hur länge har du bloggat och vad fick dig att börja?

Typ tre månader.
Arbetslöshet och dåligt självförtroende blandat med lite bekräftelsesug. Tyvärr får jag nästan ingen bekräftelse och är fortfarande en arbetslös med dåligt självförtroende.
Jag vill ju bara bli älskad?

- Vad tycker du om bloggvärlden?

Helt seriöst så är ju detta skrivet till mig? I alla fall hatar jag bloggvärlden.
Jag tycker att själva idéen med bloggar är underbart, fantastiskt o.s.v. Men problemet är att alla måste dela med sig om sin ointressanta vardag, vad de har på sig o.s.v.

Det finns lika lite djup i denna värld som i en regnpöl utanför Key Bar.
Det säger sig självt att de populäraste bloggarna är skrivna av människor som fick ett knappt godkänt i Svenska A och vars mest fantastiska känsla är när de hittar "den perfekta ögonskuggan" på rea.
Eller bloggar som lottar ut "perfekt ögonskugga" gratis, det gör mig förbannad och jag anser att man lika gärna kan onanera på skärmen ifall man ändå skall skriva skit sedan.
Det finns dock guldkorn. Typ 1%. Förlåt att jag skriver så mycket...

- Glädjer det dig att få kommentarer?

Det roar mig mer än vad det glädjer mig då 95% av kommentarerna är människor som låtsas-kommenterar och/eller listmar så att jag skall läsa deras blogg så att deras självbekräftelsebehov skall bli törstat.
De andra 5% är ju du och det brukar glädja mig, då jag gissar att du faktiskt läser vad jag skriver. Big Up!

- Om du skulle köpa ett djur, vad för djur skulle det vara, och vad skulle du döpa det till?

Jag har alltid velat ha en björn för att det är ett förbannat coolt djur och att de måste vara världens gulligaste ungar. Alternativt en igelkott av samma anledning.

Skulle det vara en björn skulle den heta Stalin. Skulle den få ungar skulle de också få namn efter ryska ledare som Lenin, Stalin, och T.A.T.U.
Men igelkott skulle absolut inte heta Iggy Pop, för det namnet suger. Den skulle heta något häftigt som Stingy. Eller Dregen. (Obs. Ironi)



- Vem är du mest lik; 50 Cent eller Mange Schmidt?

Som osäker svensk ungdom uppvuxen i villaförort som en gång i tiden lyssnade på för mycket hip-hop måste jag ju välja Mange Schmidt.
Dessutom är jag tydligen lik honom till sättet. Glassigt! (Obs. Ironi)

- Vad inspirerar till ditt skrivande?

Alla andra fantastiskt dumma bloggar. Min mamma, pappa och syster, till viss del mina vänner men ovanligt lite egentligen. Alkohol, skrivberoende, att min björn och min Mange Schimdt måste få mat. (Obs. De två sista...ironi.)

- Du träffar en mode-bloggare. Vad skulle du säga till henne/honom?

Beroende på modebloggens typ, skulle min respons bli annorlunda.
Ifall de skrev om sådant som de gillade och typ gjorde (människor som gör sina egna kläder får ha hur många bloggar de vill, kanske det coolaste som finns) så skulle jag erbjuda dem en shot tequila och 10 fylle-sms. Den vanliga kvoten.

Ifall de tog och varje dag postade en bild av sig själva där de låtsas som de inte riktigt gillar det som de har på sig fast de egentligen saftas i klitoris när de ser sig själva i spegeln, och/eller kopierar Sofie Fahrman eller andra modebloggares stil rakt av så skulle jag antagligen få en black-out för att sedan spendera en lång tid i fängelse. (Obs. Inte ironi.)

- Vad ogillar du mest just nu?

Alperna, Key Bar, Att alla mina riktiga vänner är bortresta och att vara arbetslös. Även mode-bloggar och människor-som-antagligen-har-modebloggar-och-pratar-som-idioter-på-offentliga-platser kvalificerar sig. Och alla människor som är på Key Bar. Slem är ett ord som kommer ovanligt snabbt när man tänker på dem.

- Du-frågar-mig-avslutet:

Hur många nationaliteter har du haft sex med, hur många av dem har haft japanskt ursprung, och varför?
Eller ifall det är en för vågad fråga... Varför blev du så arg när du fick en cykel i julklapp? (Till andra läsare, vi har känt varandra lite för länge).
Hälsa Martina!

NinjGandalf svarar:
Sorgligt nog är det bara en (1) nationalitet. Alltså ingen med japanskt ursprung. En gång satt jag i en taxibil, med handen på en fager japanskas lår. Vi såg varandra i ögonen, djupt. Hade detta visats på en stor, vit duk ackompanjerat med For the windows in paradise, for the fatherless in Ypsilanti av Sufjan Stevens hade man kunnat gråta. Det var nämligen sekunden innan bilen stannade. Och en japanska får man inte hem så länge man inte visat att man kan hugga ner fem män, med ögonbindel.
Nu har min fagra sakura-blomma lämnat detta land, och återförenats med sin familj i Japan.

När jag fick en cykel i julklapp blev jag arg. Jag blev arg för att den var ful, den var mycket fulare än mitt önskade PlayStation 2. Och då var jag också en otacksam skitunge.
Förlåt, föräldrar.

Hej. Jag har rekryterat en ny läsare. Hon heter Linnéa.

Välkommen, Linnéa!

Jag hoppas att du trivs här, och kommenterar så ofta du kan. Det glädjer både dig och mig.
Over and out

/Miyamoto Musashi

Hoppas det fungerar

Sedan lång tid tillbaka har ordet blogg haft en negativ klang. Jag kommer fortfarande ihåg tiden då blogg för mig var något främmande. Något som skrämde mig.
Pratade jag med någon som nämde "blogg" ryckte jag till och ryggade tillbaka, med händerna framför mitt ansikte, som för att skydda mig - mot ett fenomen som skrämde mig minst lika mycket som Lunarstorm.

Tänka sig. Det är nästan skrattretande. Nu sitter jag här, med Mr. Big spelandes ur mina högtalare, och skriver blogg.
Jag har fastnat här, i bloggvärlden. Långsamt har jag förvandlats till... ett väsen. En varelse nästan lika skrämmande som Peder Fogstrand.

Och jag hungrar. Hungrar efter besökare. Gråter mig till sömns varje natt då ingen kommenterar mina inlägg. Smärtan är obeskrivlig.
Inte ens förnekelse hjälper mig längre. Trots att jag blundar och håller för öronen hör jag en tunn, kvinnlig röst säga "du är en bloggare, det finns ingen återvändo". Då skriker jag.

Inte ens Lillemor kan trösta mig.
I mitt huvud skriker jag förtvivlat efter hjälp, och river mig själv i mitt inre ansikte.

Jag är förlorad.

Facebook

Kommentarer:
- Cut her out!
- a jag vet

Explosm

Min mamma är liten, tycker jag och min bror. Vi brukar peka på henne. Sen fnissar vi.
Hon är så liten att vi kallar henne för Lillemor. Och ibland händer det att jag lyfter upp Lillemor. Då börjar Dolce&Gabbana skälla på mig. Ibland brukar vi också slå Lillemor lite lätt på armen då hon inte klappar i takt till Friends-vinjetten. Det är ju en regel.

I går kom Lillemor in i mitt rum och började prata. Hon berättade hur skönt det var ute, när hon promenerat med Dolce&Gabbana. Att bara gå ute. Hon berättade hur långt hon hade gått. Hon berättade att hon gärna skulle gått längre.
Jag såg på henne. Hon fortsatte prata. Jag var tyst. Hon stod vid fönstret och tittade ut, och tystnade.
Tystnaden rådde.

Men hon öppnade sin mun igen - och började berätta mer orelevanta saker. Jag svarade med ett stumt leende.

"Kan jag få en cigg?" frågar hon plötsligt, och ger mig en hundblick som påminde om Dolce&Gabbanas ta-mig-på-promenad-blick. Jag skrattar.

Hon försöker nämligen att sluta röka. Och jag, som den underbara son jag är, hjälper henne såklart.
En cigg om dagen de två första veckorna. Det är dealen.
Hon fick sin dagliga dos. Hon blev glad. Jag kände mig viktig. Båda nöjda.

Punkt.

Och nyss, när musiken precis slagit om till The Killers - Ruby, don't take your love to town (The Killers goes "wild west", country-stuk) så kommer Lillemor in i rummet.
Den här gången försökte hon inte med ointressant dö-snack. Nej, istället sträckte hon sig efter mitt cigarettpaket, från gårkvällens bravader, utan att säga ett ord.

Jag fångar hennes hand innan hon hinner nå paketet. Lillemor har nämligen fått sin dos i dag.

"Snälla", säger hon och ger mig en Dolce&Gabbana-blick.
"Bara om du dansar med mig", svarar jag och möter stadigt hennes blick. Hon flackade med blicken, och tvekade.

Vi började dansa. Men ingen av oss visste hur man skulle röra sig till country.

Det slutade med att hon fick ännu en cigarett. Hon gick härifrån triumferande. Jag stannade kvar på min gamla, smutsiga, datorstol och kände mig ensam. Å så ensam.
Därför ska jag smita ut i bloggvärlden och påbörja ännu ett experiment. Och detta experiment ska jag kalla "Ärlighetens kraft".

Mjootack.

gick i min parallelklass i grundskolan. Robert heter han.

Eleverna fick ta med sig egna cd-skivor till cafeterian. Där jobbade "Totti". Hon gillade E-Type, kommer jag ihåg. Det var Totti som hade hand om musiken som spelades för oss i skolcafeterian.

Skivorna jag brände innehöll mestadels hip-hop/rap. Arg musik med glada melodier och afro-amerikaner som rappade om "money, money", "cut a niggas throat", eller "slap them bitches". Det var populärt. Mest för att jag hade ett knep som gjorde att Totti spelade mina skivor mer än andras. Jag brukade ha med något pop-stycke som Totti tyckte om.
Ungefär som att täcka en chokladkaka med grädde.

Robert, å andra sidan, hade skivor som innehöll Håkan Hellström, Caesars Palace, Bob Marley, med mera. Det var också populärt. Det var våra skivor som höll monopolet.

Sanningen är kall. Ty det var Robert som fick mig att inse att Bob Marley faktiskt var mer än vad hans rykte sade. Och sanningen är så kall att Robert, min käre lilla Robert, faktiskt fortfarande lyckas influera min musiksmak.

Nu lyssnar jag på Jamie T. En artist lika alternativ som mästerskapet i bastubad.

Robert. En alternativ person, men trots det viker upp sina beiga chinos. Han gillar djupa filmer också.

När man tryggt lutar sig tillbaka, med tanken på att inget mer kan hända inom celebrity-världen som kan chocka en, så sätter man i halsen igen. Ungefär som när Hansson gjorde mål mot Grekland. Oväntat. Och ironiskt.

Tillåt mig att presentera Verne Troyer, den där lilla skådespelaren. (Kolla bilden nedan)


Han har varit med i filmer som Pinocchio's Revenge, Men in black, Fear and loathing in Las Vegas, Austin Powers: The spy who shagged me, The love guru, med mera.

Tänk vad pengar kan göra. Det är nämligen så att den här lilla skådespelaren hade en flickvän. (Se bild nedan)


Dessa två personer, bild ett och bild två, hade en relation. I en relation händer det ofta att man har sex, så länge man inte är religiös.
Och bara för att man är en liten skådespelare betyder det inte att man är sämre än dumma modeller, åh nej. Små skådespelare får också spela in sina hemmavideos.

Det är möjligt att denna video inte fungerar, då man måste vara inloggad för att se.
Annars finns en länk; HÄR!

Jag satt och stirrade tomt på skärmen. Reste mig sedan långsamt och tog tre kvicka steg in i badrummet.
Musiken hade precis tagit slut, och den snabba tystnaden mellan låtbytet bröts av det igenkännande skak-ljudet.

Det var min lilla hund. Han hade vaknat till liv då jag rest mig, och smugit fram från sitt gömme under en stol-liknande fåtölj.
Dolce&Gabbana (som jag döpt om honom till i dag) sträckte på sig, de små tassarna framsträckta och rumpan putandes uppåt, varefter han skakade sig snabbt.
Efter att ha gett mig en oskyldig hundblick trippade han iväg.

Sedan kom Lillemor in till mig och frågade med en liten röst om jag kunde gå ut med hunden. Jag såg på henne utan att säga något. Efter några sekunders tystnad log jag och sade att jag kunde göra det.

Efter promenaden med Dolce&Gabbana kommer jag hem och sätter mig framför datorn igen. Kollar min mail. Där står det att jag blivit "taggad" (svengelska) på 10 bilder på Facebook.
Nyfiket klickar jag mig fram till dessa bilder och inser med fasa att större delen av bilderna är mycket fula. Jag stelnar till.
Sedan sitter jag länge och överväger om jag ska ta bort "tagen" (svengelska) från de fulaste bilderna.

Jag bestämde mig för att låta det vara. Inget skulle ändras. Och jag kände mig stark.
Nästan lika stark som Magnus Samuelsson.

Som jag fann för några veckor sedan...

 

Och det lyckas röra mig varje gång.

Även denna missledande rubrik är del av mitt experiment. Förvänta er inget om Hilldog.

Jag sitter här vid mitt skrivbord. Lil' Wayne låter ur min högtalare. En clementin ligger och väntar på att förtäras. Den luktar gott.
Lil Wayne säger att hans bästa vän heter Money.

Jag satt och smygläste Kenzas blogg. Det fick mig att undra. Jag frågade mig själv om jag var den enda manliga läsaren. Mitt inre jag svarade att så var nog inte fallet. Trots att det bara är tjejer som kommenterar.
Det finns nog många perversa personer av manligt kön som sitter och smygläser hennes blogg. Hon är trots allt väldigt snygg.
Då insåg jag vilken orättvis värld vi lever i. En ful person som skrev en lika tråkig blogg skulle aldrig ha så många läsare.
Med andra ord hade besökar-statistiken varit skyhög om jag lagt upp bilder på mig.

(Jag ska nog döpa om min hund till Dolce&Gabbana och bära honom i en väska.)

Min vän Whenn (lägg märke till rimmet) skickade iväg ett mail som jag mottog i gårkväll. Han skrev att han inte kunde sluta skriva - vilket man tydligt ser om man läser hans blogg. Jag, å andra sidan, kan inte sluta att försöka hitta på något att skriva om.
Det är nog balansen i världen. Han skriver, jag är tyst - och tvärtom.
Då är den egentliga frågan om det finns en sådan världsbalans (?).

Jag avslutar därför detta inlägg nu, för att dölja min begränsning. Men jag gör det snyggt. Lika snyggt som alla andra erfarna bloggare. Alltså avslutar jag med en fråga till er läsare!

I serien Gossip Girl; får man någonsin veta vem hon (Gossip Girl) är?

Hej. Många av er känner säkert igen mig som Galadriel. Jag heter inte Galadriel på riktigt. Nu vet ni det.

Eftersom jag har så många unika besökare från blogg-Sveriges främsta bloggsida (!) vet jag också vad alla läsares intresse är!
Följande kom till min kunskap då jag vandrade över välbehagens gröna slätter (lägg märke till att jag romantiserar bloggvärlden för er, mina kära läsare - eftersom ni är så många, och trogna):

- Inne-filmen är SATC (en akronym för Sex and the city). Och vet ni vad? Hör och häpna... Jag ska, liksom tusentals andra bloggare, se filmen och sedan berätta vad jag tyckte om den!

- Hissa eller dissa är ett känt uttryck och är en enkel mode-översättning av "bra eller dåligt".

- Toppnoveller-bloggen påstår sig ha toppkvalitet på sina noveller, den senaste novellen, Andra Chansen, bevisade att så är inte fallet.

- Kenza är blogg.ses celebritet och hon ska åka till Kreta!

- Jag borde byta design - det är ju bara non-fashion-bloggare som har en sådan här design. Usch och fy!

För er alla extra nya läsare som hittade hit genom väckt intresse av rubriken... Grattis! För jag har en nyhet till er alla som älskar Gossip Girl och vill ha en likadan mobil som de har!

Telefonen är av märket LG, modell Verizon enV.
Här finns en länk: En länk

---

Nu tillbaka till mitt experiment.

MAMMA.JESSICA frågade varför jag skriver till "alla" att jag älskar deras blogg.
Det är ett klassiskt knep för att få fler läsare. Detta lärde jag mig genom att iaktta kända bloggar, och jag behövde inte alls observera fenomenet länge nog. Det fanns bevis överallt.

Med andra ord var det inte alls dumt av dig, MAMMA.JESSICA, att kommentera här. Jag har nämligen besökt din blogg ännu en gång. Och kanske kommer jag läsa dina inlägg. Fast bara om du lovar att läsa mina inlägg.
Vi kan bli blogg-vänner.

Hur som helst... detta är bara ett steg i min ondskefulla plan.

Så... vem är jag? Det är en hemlighet jag aldrig berättar!
XOXO

Rubriken är en del av mitt experiment. Jag hoppas den lurade många.

I dagsläget låg min statistik på 2 unika besökare, som högst, de senaste 10 dagarna. Det är inte dåligt, med tanke på att jag inte skrivit något på mycket länge.
Inte heller är det dåligt med tanke på att jag inte alls brukar ha så mycket mer. Om jag minns rätt var 19 unika besökare det högsta jag haft. Men det var förr i tiden, när jag fortfarande gick rak i ryggen och inte hade vitt hår.
Nu är jag gammal och sliten.

Eller?

För er som är nya läsare här; jag är ingen standard-bloggare, dvs. någon som lägger upp bilder på sig själv endast för att berätta vad man har på sig, och var man köpt det man har på sig.
Kanske borde jag bli en sån.

För er som är nya läsare här; jag gillar inte Paris Hilton.

Ni får söka vidare för att hitta några nya upskirt-bilder på henne, eller bild på hennes nya handväskehund.

Nu ska jag marschera ut i bloggvärldens glada landskap och snällt kommentera de glada personer jag möter.
"Ååh, jag älskar din blogg! Kolla gärna in min :)" - så ska jag säga.

Senare kommer jag berätta för er hur det gått för mig.
Puss.

[1.] Resultat: svenska till engelska
Hello hello.
Today I happened to come over one new (at least for me) översättningssida, where one simple can translate the whole senses.

Såhär would an English sense see out, translated from the Swede.

"It that understands others are knowledgeable,
 the person that understands itself is sensible.
 It that wins over others are strong,
 it that wins over itself is powerful."


[2.] Resultat: tillbaka till svenska
Hälsninghälsningar.
I dag händde jag att komma över en ny (åtminstone för mig) översättningssida var enkel man kan översätta helhetsavkänningarna.

Såhär skulle en engelsk avkänning ser ut, översatt från svensken.

"Den som förstår andra är kunnig,
 personen som förstår sig är förnuftig.
 Det att segrar över andra är starka,
 det att segrar över honom är kraftiga.?



[0.] Den första texten
Hej hej.
Idag råkade jag komma över en ny (åtminstone för mig) översättningssida, där man enkelt kan översätta hela meningar.

Såhär skulle en engelsk mening se ut, översatt från svenska.

"Den som förstår andra är kunnig,
 den som förstår sig själv är vis.
 Den som segrar över andra är stark,
 den som segrar över sig själv är mäktig."


Ni som är sugna på att översätta lite kan alltid besöka följande sida: http://www.systransoft.com/

Det var allt för mig just nu. God jul