NinjaGandalf

Min mamma är liten, tycker jag och min bror. Vi brukar peka på henne. Sen fnissar vi.
Hon är så liten att vi kallar henne för Lillemor. Och ibland händer det att jag lyfter upp Lillemor. Då börjar Dolce&Gabbana skälla på mig. Ibland brukar vi också slå Lillemor lite lätt på armen då hon inte klappar i takt till Friends-vinjetten. Det är ju en regel.

I går kom Lillemor in i mitt rum och började prata. Hon berättade hur skönt det var ute, när hon promenerat med Dolce&Gabbana. Att bara gå ute. Hon berättade hur långt hon hade gått. Hon berättade att hon gärna skulle gått längre.
Jag såg på henne. Hon fortsatte prata. Jag var tyst. Hon stod vid fönstret och tittade ut, och tystnade.
Tystnaden rådde.

Men hon öppnade sin mun igen - och började berätta mer orelevanta saker. Jag svarade med ett stumt leende.

"Kan jag få en cigg?" frågar hon plötsligt, och ger mig en hundblick som påminde om Dolce&Gabbanas ta-mig-på-promenad-blick. Jag skrattar.

Hon försöker nämligen att sluta röka. Och jag, som den underbara son jag är, hjälper henne såklart.
En cigg om dagen de två första veckorna. Det är dealen.
Hon fick sin dagliga dos. Hon blev glad. Jag kände mig viktig. Båda nöjda.

Punkt.

Och nyss, när musiken precis slagit om till The Killers - Ruby, don't take your love to town (The Killers goes "wild west", country-stuk) så kommer Lillemor in i rummet.
Den här gången försökte hon inte med ointressant dö-snack. Nej, istället sträckte hon sig efter mitt cigarettpaket, från gårkvällens bravader, utan att säga ett ord.

Jag fångar hennes hand innan hon hinner nå paketet. Lillemor har nämligen fått sin dos i dag.

"Snälla", säger hon och ger mig en Dolce&Gabbana-blick.
"Bara om du dansar med mig", svarar jag och möter stadigt hennes blick. Hon flackade med blicken, och tvekade.

Vi började dansa. Men ingen av oss visste hur man skulle röra sig till country.

Det slutade med att hon fick ännu en cigarett. Hon gick härifrån triumferande. Jag stannade kvar på min gamla, smutsiga, datorstol och kände mig ensam. Å så ensam.
Därför ska jag smita ut i bloggvärlden och påbörja ännu ett experiment. Och detta experiment ska jag kalla "Ärlighetens kraft".

Mjootack.