Tacksamhet i kort form
Tiden har lärt mig en hel del.
Jag har insett att den skiter fullständigt i vad som händer då den bara flyter förbi. Att man åldras är en självklar sak (?), lika självklar som att Hitler hade en konstig mustasch. Men att mina skrifter faktiskt underåller människor gör mig väldigt nöjd och glad (hade jag varit hund hade min svans svängt fram och tillbaka, sida till sida, stolt och högt).
Det är som om Gud själv bestämde sig för ta saker i sina egna händer och reste sig graciöst från sin tron endast för att vandra över gatan, där jag står, för att ta ett godkännande grepp om min axel och med ett bögigt Frodo-leende nicka åt mig, som om han accepterade allt jag gjorde.
Om det nu hade hänt hade jag tittat Gud i ögonen, gett honom ett lika bögigt Gandalf-leende tillbaka, och föreslagit att gå till Kebab house för att äta varsin kebabtallrik.
Väl där hade jag frågat Gud massor av saker.
Finns himmelriket och helvetet? Vad är meningen med livet? Om han var tvungen välja vem han skulle leva resten av sitt liv med, och alternativen var Paris Hilton, Britney Spears eller Lindsay Lohan - vem skulle han då välja? Vem han tycker bäst om, 50 Cent eller Mange Schmidt (?), och många fler frågor.
Sedan hade jag imponerat på honom genom att göra något magic trick. Och till kvällens slut skulle vi tillsammans se på någon djup film som vi efteråt skulle diskutera, över en bulle och saft - kanske en cigarett när jag följde honom till bussen också...
Men slutligen, när den spända situationen väntade otåligt och farvälet gnagde på bådas sinnen skulle vårat avsked läggas på våra minnen och aldrig mer sina.
"Hejdå, det var trevligt att träffas", varefter man kramas tafatt skulle aldrig komma i våra tankar att göra. Nej. Istället skulle våra ögon mötas stadigt och ljudet av våra händer som träffade varandra skulle fylla tystheten som rådde då vi utförde historiens manligaste high-five. Sedan skulle vi skiljas åt, utan att säga något mer, med minnet av våra stunder tillsammans.
Som bästa vänner.
Men nu går ju inte det. För nu bor jag i Chile och här finns inte göteborgs bästa kebab. Och här pratar Gud spanska, vilket betyder att jag inte skulle kunna formulera alla mina frågor och tankar som jag ville. Det skulle bli en tråkig konversation. Istället sitter jag här, på min datorstol, med båda fötterna uppe och bröstet lutat mot knäna (som en apa ungefär) och fantiserar om bättre tider. För mitt huvud är mentalt knullat av vetskapen om att jag ska ha ett stort prov i sociologi, på spanska, klockan halv nio på lördag.
Det var ungefär vad jag ville få sagt/skrivet...
Observera! För er som vill läsa mer trevliga saker kan ni alltid besöka:
La Revolución - en nyskapad blog av oss alla, till er alla.
Tack för i kväll.
Med vänliga hälsningar
/Batman
Jag har insett att den skiter fullständigt i vad som händer då den bara flyter förbi. Att man åldras är en självklar sak (?), lika självklar som att Hitler hade en konstig mustasch. Men att mina skrifter faktiskt underåller människor gör mig väldigt nöjd och glad (hade jag varit hund hade min svans svängt fram och tillbaka, sida till sida, stolt och högt).
Det är som om Gud själv bestämde sig för ta saker i sina egna händer och reste sig graciöst från sin tron endast för att vandra över gatan, där jag står, för att ta ett godkännande grepp om min axel och med ett bögigt Frodo-leende nicka åt mig, som om han accepterade allt jag gjorde.
Om det nu hade hänt hade jag tittat Gud i ögonen, gett honom ett lika bögigt Gandalf-leende tillbaka, och föreslagit att gå till Kebab house för att äta varsin kebabtallrik.
Väl där hade jag frågat Gud massor av saker.
Finns himmelriket och helvetet? Vad är meningen med livet? Om han var tvungen välja vem han skulle leva resten av sitt liv med, och alternativen var Paris Hilton, Britney Spears eller Lindsay Lohan - vem skulle han då välja? Vem han tycker bäst om, 50 Cent eller Mange Schmidt (?), och många fler frågor.
Sedan hade jag imponerat på honom genom att göra något magic trick. Och till kvällens slut skulle vi tillsammans se på någon djup film som vi efteråt skulle diskutera, över en bulle och saft - kanske en cigarett när jag följde honom till bussen också...
Men slutligen, när den spända situationen väntade otåligt och farvälet gnagde på bådas sinnen skulle vårat avsked läggas på våra minnen och aldrig mer sina.
"Hejdå, det var trevligt att träffas", varefter man kramas tafatt skulle aldrig komma i våra tankar att göra. Nej. Istället skulle våra ögon mötas stadigt och ljudet av våra händer som träffade varandra skulle fylla tystheten som rådde då vi utförde historiens manligaste high-five. Sedan skulle vi skiljas åt, utan att säga något mer, med minnet av våra stunder tillsammans.
Som bästa vänner.
Men nu går ju inte det. För nu bor jag i Chile och här finns inte göteborgs bästa kebab. Och här pratar Gud spanska, vilket betyder att jag inte skulle kunna formulera alla mina frågor och tankar som jag ville. Det skulle bli en tråkig konversation. Istället sitter jag här, på min datorstol, med båda fötterna uppe och bröstet lutat mot knäna (som en apa ungefär) och fantiserar om bättre tider. För mitt huvud är mentalt knullat av vetskapen om att jag ska ha ett stort prov i sociologi, på spanska, klockan halv nio på lördag.
Det var ungefär vad jag ville få sagt/skrivet...
Observera! För er som vill läsa mer trevliga saker kan ni alltid besöka:
La Revolución - en nyskapad blog av oss alla, till er alla.
Tack för i kväll.
Med vänliga hälsningar
/Batman
