NinjaGandalf

Stefan. En riddare på vit springare. Kommer ridandes med svärdet i högsta hugg. Solens strålar studsar mot den kalla metallen och reflekteras mot min ögon. Han hugger. Luften delas. Jag faller på knä, med ögon stora som tallrikar. Beundran lyser runt likt en aura runt mig. En aura som tacksamt utsöndrar hopp och glädje. Och han kliver av sin springare och omfamnar mig. "Det är över. Jag finns här nu."

Från Sverige tog Stefan med sig böcker. Sex böcker. Fina böcker. Böcker som jag ska kunna fly till när jag känner att min verklighet inte är tillräcklig. För sånt göra vissa personer, istället för att skära sina handleder som 'emos'. Och han tog med sig ny energi. Tillräckligt med energi för att fylla mitt tomma skal. Och nu känner jag att allt bara flyter på. Det finns ett flow i allt jag gör. Det tycker jag är toppen.

Några svenska enkronor ligger här på skrivbordet, bredvid ett upprivet paket Stimorol. Jag tittar på dem och undrar. Vad gör kungen när han har mynt i sin hand? Tittar han på dem och kommer ihåg gamla tider och fnissar för sig själv?
"Åh. Titta, Silvia. Se vad mycket snyggare jag var förr", säger han och jämför två mynt från 1998 och 2004. I hemlighet har han ett familjealbum fylld av olika mynt.
"Där är farfar", säger prinsessan Madeleine och pekar på växeln då hon köpt glass med sin sommarromans.

Jag vill också synas på mynt.