NinjaGandalf

När jag låg och läste igår, på natten, fick jag ett Hallelujah-moment. Jag låg på rygg på golvet och läste Fågeln som vrider upp världen. En brutal lust att skriva väcktes inom mig. Och det forsade in idéer och tankar om vad jag skulle skriva. Jag brukar säga till mig själv att ta vara på dessa stunder, och faktiskt  avbryta det jag håller på med, för att utnyttja den stund av genuin skrivarglädje (lägg märke till att jag nu inte alls befinner mig i ett sådant tillstånd och därför finner jag inte ens bra ord för att förklara detta fenomen). Men jag var så inne i boken och ville inte förlora den fängslande läsningen. Och det ledde till att jag sköt upp det hela. Jag skriver det imon, tänkte jag.

Därför sitter jag här nu och försöker förklara för er att jag gjorde fel. Jag borde tagit vara på stunden. Nu är det nämligen så att jag anstränger mig för att komma på något att skriva om. Ibland händer det att ord inte ens kommer till mig. Jag stannar då upp och stirrar länge. Tar min kortlek i hand och blandar den. Efter en väldigt lång tid har jag antingen gett upp, funnit ett liknande ord, eller i vissa få fall hittat det perfekta ordet.
Ska sanningen fram försökte jag nyss hitta på en rolig metafor för "det tar emot att skriva". Men det gick inte. Jag stirrade tomt på skärmen. Inte en tanke dök upp i huvudet. Synd om mig va?

Vad jag egentligen ville säga var att jag är pyttelite besviken. Och att jag nu ska läsa.

/Flash Gordon