NinjaGandalf

Sedan lång tid tillbaka har ordet blogg haft en negativ klang. Jag kommer fortfarande ihåg tiden då blogg för mig var något främmande. Något som skrämde mig.
Pratade jag med någon som nämde "blogg" ryckte jag till och ryggade tillbaka, med händerna framför mitt ansikte, som för att skydda mig - mot ett fenomen som skrämde mig minst lika mycket som Lunarstorm.

Tänka sig. Det är nästan skrattretande. Nu sitter jag här, med Mr. Big spelandes ur mina högtalare, och skriver blogg.
Jag har fastnat här, i bloggvärlden. Långsamt har jag förvandlats till... ett väsen. En varelse nästan lika skrämmande som Peder Fogstrand.

Och jag hungrar. Hungrar efter besökare. Gråter mig till sömns varje natt då ingen kommenterar mina inlägg. Smärtan är obeskrivlig.
Inte ens förnekelse hjälper mig längre. Trots att jag blundar och håller för öronen hör jag en tunn, kvinnlig röst säga "du är en bloggare, det finns ingen återvändo". Då skriker jag.

Inte ens Lillemor kan trösta mig.
I mitt huvud skriker jag förtvivlat efter hjälp, och river mig själv i mitt inre ansikte.

Jag är förlorad.