NinjaGandalf

Ett minne vaknade till liv. Ett minne från sommaren 2004. Jag ignorerade minnet. Men det ville inte ge sig. Det knackade ivrigt på mitt huvuds innerväggar.

"Gå och lägg dig igen", säger jag argt till minnet.

Det blir tyst för en sekund. Men musikbytet från Mister Cool till These wall's don't lie gör det inte lättare.
Minnet börjar skutta igen. Med nytt kött på benen. Starkare än förut. Större.

"Jag behöver inte dig!" skriker jag förtvivlat.

Men minnet från 2004 stegar bestämt fram. Tittar sig omkring i mitt huvuds väntesal och fnyser åt alla andra minnen som står i kö. Veka minnen. Svaga, rädda. Minnet från 2004 ser på dem med avsmak.
"Jag har förtur", säger minnet från 2004 och går förbi alla. Inte ens vakterna vågar stoppa honom.

Han träder in i minnesrummet. Där sitter några andra minnen och samtalar om vad de varit med om. Det blir tyst. Minnet från 2004 sätter sig i en sackosäck och ber om ett glas champagne genom att göra en nonchalant handrörelse.

"Jaha, vad heter du då?" frågar ett minne arrogant.
"2004", svarar minnet från 2004 och det ekar. Sedan börjar han berätta om sina upplevelser.

Snook. Fest. Alexandra. Cigaretter. Gröngul t-shirt. Anita Stolpe. Blatte Records. Vakt. Fotbollsspelare. Mopeder. Hav. Båt. Tjejer. Studsmatta. JL. Tiger. Segling. Sommar. Nyår. Alkohol. Droger.
Allt kommer till mig som om jag tar mitt sista andetag. Det spelas upp för mig som en film, en Fjorton Suger-film - med undantag att denna har bättre skådespelare, bättre story och realistiska dialoger.

Jag vet inte hur jag ska reagera.