NinjaGandalf

Jag är trött. Fredagen höll mig vaken ända in till lördagmorgonen.

Vanligtvis sover jag omkring 10 timmar för att kunna möta dagen med pigga ögon. Men det är inte alltid man får sin skönhetssömn.

Jag går omkring i ett smutsigt hem. Ögonen svider. Magen kurrar. Jag behöver sömn och föda. Jag får ingetdera.
Tiden förflyter långsamt. Lyckligtvis får jag i mig en kebabrulle runt femtiden. Det gör mig piggare - därför börjar jag, efter en livlig konversation, att städa huset där jag befinner mig.

Och tiden går.

Utan ett öre i plånboken intar jag stadens upplysta gator. Pablot, en av mina bättre vänner, lånar mig det jag behöver för att (efter mycket om och men) kunna betala inträdet till Keybar.

Vi kliver in på klubben. Skammen har vi gömt djupt nere i någon ensam vrå inom oss. Jag ler glatt när jag ser en gammal bekant, Fabian. Han är en av många som står vid baren. Snabbt inser jag att det nästan är tomt inne på klubben. Vi hälsar på varandra. Kallpratet varar i några sekunder innan jag ser en annan gammal bekant. Vid detta laget har Pablot redan försvunnit ur mitt sällskap. Ensam står jag och kallpratar med människor jag inte har mycket gemensamt med länge.

Jag hummar och ser mig omkring, sökandes efter en utväg ur tristessen. Musiken är hög och man är tvungen att anstränga sig för att höra vad någon annan säger. Jag flyr till toaletten. Och sedan är jag tillbaka där jag började; jag söker någon att prata med. Alla känner varandra väl, de skrattar och stojar och skålar och dansar. Jag står ensam och nickar till musiken, utan någon som helst chans att köpa mig något att dricka. Och det blir till att jag får svansa efter de gamla bekanta människorna.

Vi pekar på människor och skrattar. Vi kommenterar deras kläder och beteende. Men det finns inte alls någon kemi i vårat hånande. Några andra personer ansluter sig till oss, främlingar för mig men vänner till de andra, och så börjar de prata om de senaste händelserna. Jag faller ur ringen. Jag försöker höra. Men plötsligt är jag ensam igen.

Och ensam står jag och nickar till musiken i hopp om att någon god vän ska dyka upp. Jag ser framför mig hur det var förr i tiden, tiden då jag kände alla på klubbarna. Då jag kunde hoppa fram och tillbaka mellan grupper och föra livliga samtal och/eller dansa glatt. Tiden då jag hade det roligt ute.

Men nu är jag en random person igen. Efter ett år borta har jag nästan blivit bortglömd. Därför går jag runt på klubben med stora, sökande ögon, utan någon drink i handen - och ser ut som en vilsen människa, som vore jag Mange Schmidt i hiphopvärlden.

Nu har jag överdoserat på Philadelphia-ost på mackorna. Jag är fortfarande hungrig. Men jag prioriterar att sova först
Hej.