Jag åldras
Ännu ett steg närmare ålderdomens äventyrslösa existens. Jag ligger i min säng en natt och håller just på att lämna verkligheten för att kliva in i nattens och drömmarnas värld. Ett lågt ljud vibrerar in i mina ostängda öron. Kroppen ligger redan tung på sängen och sover, men sinnet håller fortfarande ett öga öppet. Det låter igen. Ett skrapande ljud. Sinnet öppnar sitt andra öga. Vad är det som låter? undrar jag.
På min vägg hänger en stor, rund "bild" som används som någon sorts dagbok. Varje dag ritar jag alltså några symboler som representerar händelserna under dagen. Och denna grejen går att snurra på. Det tar alldeles för lång tid att förklara allt, men en stor snurrbar cirkel hänger på min vägg.
Det skrapande ljudet hörs igen, och denna gången slutar det inte låta. Jag slår upp ögonen. I mörkret ser jag hur bild-cirkeln på min vägg snurrar långsamt. Förutom det skrapande ljudet hörs ingenting. Jag är ensam i rummet och det enda som rör sig är bild-cirkeln och mina ögon. Efter några sekunder avtar snurrandet. Det blir tyst igen och jag blundar, snart sover jag igen.
Det skrämmande med detta är att jag lugnt somnade igen. Jag kom inte ens att tänka tanken på spöken, ett glapp mellan olika dimensioner, eller andra övernaturliga hypoteser. Jag blev inte det minsta upphetsad. Rädsla var ett begrepp som inte existerade. Hade detta hänt för fyra år sedan, tom. två år sedan, hade jag blivit livrädd. Men tråkigt och fantasilöst hummade jag ljudlöst och lät en avlägsen och logisk förklaring som gravitationen att tysta mina tankar. När jag somnade den natten hade jag plötsligt åldrats 20 år.
I dag märkte jag att hög musik irriterade mig. Jag kommer ihåg när min storebror alltid klagade på mig för att jag lyssnade på så hög musik. Jag sade alltid att musik inte bör lyssnas på om det inte är högt, för att verkligen höra och njuta av det. Men sedan några dagar tillbaka har jag nu också börjat lyssna på musiken väldigt lågt; som Lillemor. Och jag frågar mig själv om jag kommer att bli en sådan tråkig förälder som blir arg på sina barn då de höjer volymen på radion i bilen. Kommer jag att ha stereon avstängd när jag åker bil till jobbet?
Fy fan. Kanske borde jag ta livet av mig nu innan jag blir en person som älskar den tysta, logiska gråheten.
Nej. Jag höjer musiken!
På min vägg hänger en stor, rund "bild" som används som någon sorts dagbok. Varje dag ritar jag alltså några symboler som representerar händelserna under dagen. Och denna grejen går att snurra på. Det tar alldeles för lång tid att förklara allt, men en stor snurrbar cirkel hänger på min vägg.
Det skrapande ljudet hörs igen, och denna gången slutar det inte låta. Jag slår upp ögonen. I mörkret ser jag hur bild-cirkeln på min vägg snurrar långsamt. Förutom det skrapande ljudet hörs ingenting. Jag är ensam i rummet och det enda som rör sig är bild-cirkeln och mina ögon. Efter några sekunder avtar snurrandet. Det blir tyst igen och jag blundar, snart sover jag igen.
Det skrämmande med detta är att jag lugnt somnade igen. Jag kom inte ens att tänka tanken på spöken, ett glapp mellan olika dimensioner, eller andra övernaturliga hypoteser. Jag blev inte det minsta upphetsad. Rädsla var ett begrepp som inte existerade. Hade detta hänt för fyra år sedan, tom. två år sedan, hade jag blivit livrädd. Men tråkigt och fantasilöst hummade jag ljudlöst och lät en avlägsen och logisk förklaring som gravitationen att tysta mina tankar. När jag somnade den natten hade jag plötsligt åldrats 20 år.
I dag märkte jag att hög musik irriterade mig. Jag kommer ihåg när min storebror alltid klagade på mig för att jag lyssnade på så hög musik. Jag sade alltid att musik inte bör lyssnas på om det inte är högt, för att verkligen höra och njuta av det. Men sedan några dagar tillbaka har jag nu också börjat lyssna på musiken väldigt lågt; som Lillemor. Och jag frågar mig själv om jag kommer att bli en sådan tråkig förälder som blir arg på sina barn då de höjer volymen på radion i bilen. Kommer jag att ha stereon avstängd när jag åker bil till jobbet?
Fy fan. Kanske borde jag ta livet av mig nu innan jag blir en person som älskar den tysta, logiska gråheten.
Nej. Jag höjer musiken!
Kommentarer
Postat av: Skorpan
Är det ok att vara lite kär i en text?
Jag är nog lite kär i denna text.
Postat av: Röd Khmer 2000
Jag är kär i denna text. Jag säger det utan att fråga först.
Postat av: Anonym
Hahahaha du får mig att skratta högt för mig själv.
Trackback
