NinjaGandalf

Blek. Jag är blek. Håret klipptes för någon dag sedan. Den oregelbundna skäggväxten har jag också rakat bort. Ändå ser jag ovårdad ut. På mina vänstra kind sticker två små sårskorpor ut; det är sår från finnar. I spegeln möter jag alltid ett ansikte med avsmak. Jag ser ut att komma direkt från Lettland år 2001, från en trött parkbänk, i en trött park där gräset aldrig mer kommer att gro. Vad beror det på (?), undrar jag.

Kroppen har börjat göra uppror. En smärtsam stelhet har lagt sig över mina skulderblad. Musklerna i mina ben och rumpa har sedan lång tid tillbaka tagit farväl, de tog sina resväskor, lyfte på hatten och nickade ett ljudlöst ajdö. Nu är det någon dallrande massa som tagit platserna. Jag har blivit en vidrig person. Vad beror det på?

Jag vet varför.

Jag är missbrukare. En av flera miljoner. Jag knarkar Facebook. Och jag är fast i skiten. Flera gånger om dagen sitter jag med handen över musen i väntan på ingenting. Med tom blick utan mål kollar jag igenom fotoalbum efter fotoalbum. Det går långsamt, hela sidan laddar i snigelfart. Och jag dömer personerna på bilderna. "Fy fan vad ful", tänker jag och klickar mig irriterat vidare. Jag stör mig på folks kommentarer; otrevliga tankar bombarderar mitt huvud. Jag blir hatisk och vill mörda. Sedan återgår jag till att stirra på absolut ingenting i "News feed - Top Stories". Jag stänger ner Facebook. Men plötsligt finner jag mig där inne igen; hatandes. Jag snokar i andras liv, och stör mig på hur de lever. Hela Facebook luktar illa. Jag vill säga "tvi" och spotta på det.

Facebook har förvandlat mig till en hatare. En missbrukande hatare som knarkar det allra värsta.