NinjaGandalf

Kommer ni ihåg inlägget om Sanna? Tjejen som skrev så fint till mig. Hon som tog bloggvärldens fulknep till en ny nivå.

Hon har nu lyckats ta sig upp på Mest Aktiva-listan. Det har jag också försökt med nu de senaste dagarna. Jag syntes bara en gång, på sista plats. Men hon ligger högt upp. Hon är min överman. De gammalmodiga teknikerna jag använder har hon säkert lyckats modernisera till den grad att hon nu inte ens behöver utföra dem. Hon är bloggvärldens Jedi Master.

Men nu hittade jag henne, som sagt, på Mest Aktiva-listan. Och jag lät henne smaka på sin egen medicin.

"Hey! Checka min blogg, snygging", skrev jag. Ska bli spännande att se vart detta leder.

Hej.

Här borta i Sydamerika är man ganska isolerad från svenska nyheter. Därför klickar jag mig in på Metro.se för att uppdatera mig lite om den svenska världen, då Aftonbladet inte funkar på min dator av någon anledning. Jag scrollar ner på sidan och plötsligt läser jag en rubrik som smäller mig hårt över ansiktet.
En riktig bitch-slap.

"Så ofta fejkar de danska kvinnorna".

Här vill man uppdateras om Sverige och får nyheter från ett land där alla har rött hår och pratar fult.
Folk har svarat på enkäter, i Danmark. Lilla, lilla Danmark, tänker jag. Hur många kvinnor kan bo i det lilla landet? 500? En underdriftig överdrift. Men det var så jag tänkte. Och jag läser artikeln.

Unga män tror att deras sexpartner får orgasm vid varje samlag, men kvinnorna avslöjar att de ofta bara fejkar. Det visar svar från 6 537 läsare av danska ungdomsmagasinen Woman och M!

6500 danskor. Inte dåligt för ett så litet land. Men jag förstår de danska kvinnorna. Det borde vara svårt att få orgasm när man har sex med en kille som låter likt bergstrollen i Sagan Om Ringen när han pratar.

"Uuuh-vicke-schöön-feijdah-duuy-haaa", låter det när en dansk man pratar i sänghalmen. Som om han hade halsen fylld av bajs. Det är ett hårt liv för danskorna.

Det är skönt att folk har börjat inse att applications, och allt vad det heter, bara är onödigt och irriterande. Det är också skönt att man kan blockera alla inviter man får till olika applikationer. Jag kommer ihåg tiden då man verkligen såg fram emot att logga in på Facebook. Man tittade på andras bilder och kommenterade glatt. Blev glad när folk skrev i "the wall" och fick kommentarer på sina egna bilder.
Det var tider det. Det var när solen sken och alla var lyckliga. Men nu har det hela fått en drastisk ändring. Facebook har blivit en spegel. En öppen spegel som blottar ens själ. Facebook är en del av livet nu. En kroppsdel lika viktig som underlivet.

Folk är nu rädda för att göra bort sig på Facebook. Man måste acceptera alla vänförfrågningar, och man får inte kommentera något löjligt. För kommentarer kan misstolkas. Det bästa är att inte kommentera alls. Och inte lägga upp några fula bilder. Eller filmer. Ett snedsteg i Facebook-världen kan kosta dig livet.
Detta leder självklart till att allt blir stelt och tråkigt. Man vill visa sitt bästa utåt och vågar därför inte göra något. Kändisfest ungefär.

Jag hade sedan länge gett upp hoppet om det hela. Facebook påminde bara om Nobelmiddagen. Eller Gossip Girl, något som man ser på för att alla andra gör det även om det suger.
Men nyligen fann min gode vän, B, en ny funktion. Man kan nu kommentera statusuppdateringar och nya relationer (!). Det tyckte vi var roligt. Tillsammans skrattade vi högt.

På vårt lilla äventyr fann jag en sten. En liten, rund sten. Perfekt formad för handen. Jag såg på stenen med förundran.
"Vad heter du?" frågade jag stenen. Jag möttes av tystnad. "Var kommer du ifrån?", ännu en gång tystnad. Jag vägde stenen i min hand. Detta var ett perfekt vapen förr i tiden. När indianerna krigade mot spanjorerna.
"Du behöver inte vara rädd. Kriget är över" sade jag tröstande till stenen. Tystnad.

Jag går vidare, med stenen i handen. Och på vägen hem undrar jag vad stenen varit med om. Hur länge den funnits på denna jord...

Nu sitter stenen på mitt skrivbord. Någon dag kanske den öppnar sig för mig. Då kommer jag bli lycklig.

Dolce&Gabbana ligger här bredvid mig på stolen och stirrar på mig. Han stirrar intensivt. Ibland grymtar han. Det är bara för att han vill leka. Jag tänker inte leka med honom nu. För jag lyssnar på Disneymusik.

"Prins Ali vilken magi, Aliababa. Han är bäst, stark som en häst. Här kommer han".

Dolce&Gabbana fortsätter stirra intensivt på mig. Han är nästan lite arg. Mest dyster. Men han kommer att bli överlycklig. Det vet jag. För jag ska följa med honom och Lillemor för att klättra i berg. Då kommer vi springa tillsammans. Gömma oss för Lillemor och skratta åt henne när hon snubblar över grenar och stenar. "Var är ni?" kommer hon tjuta. Sen kommer hennes ansiktsuttryck förvandlas, från livsnjutande, fridfull min till panikslagen-mamma-som-inte-hittar-sin-son-blick. Och så kommer hon snubbla igen. Hennes kläder kommer att gå sönder. Och jag och Dolce&Gabbana observerar allt. Vi fnissar tyst. Sedan hoppar vi fram och skriker "BUUH" när hon ligger på jorden och gråter.

Det ska bli roligt.

Jag har skrivit så mycket fint. Gjort gott för bloggvärlden. Men ingen vill se mig. Först nekade jag det hela. "De kommer", tröstade jag mig själv med. Jag blev självklart mycket glad när jag såg att det trippade in besökare och tittade sig nyfiket omkring. Men de vände snabbt på klackarna och lämnade min blogg igen.
Och där stod jag ensam i min dystra tillvaro, med endast ett tangentbord till hands.

Med tiden insåg jag att jag var utfryst. Modebloggarna såg inte ens åt mitt håll - vilket självklart ledde till att de vanliga random-bloggarna följde deras exempel. Jag var ignorerad. Stod ensam på grusplan när alla andra lekte kurragömma.

Misströsta ej. Mitt namn är så mycket mer än bara ett namn. Det står för krigets och illusionernas konst. Och jag ska använda mig av alla fulknep jag kan för att infiltrera bloggvärlden och stå över mina rivaler.

Jag är glad att vi hade denna konversation. På återseende.

Veckan som nyss tog slut var händelserik. Jag var på bio två gånger. Första biobesöket var på någon VIP-sal. Den var mindre, med större säten. Och man fick ta så mycket popcorn man ville. Det var inte så häftigt som namnet ville påstå. Filmen var El Orfanato, en spansk sådan. Thriller. Mystisk. Bra. "The Disappeared" heter den på engelska.

I går såg jag på The Dark Knight. Batman alltså. Den var häftig. Jag kände mig som en normal kille då jag satt och njöt av de häftiga scenerna. Vanligtvis brukar jag inte gilla actionfilmer av den typen. Men detta är ju Batman, han blev tränad av ninjor förr. Spelad av Christian Bale. Tillochmed Lillemor utbrast "häftigt" två gånger. Sen gjorde Heath Ledger ett grymt jobb som Jokern. Det var längesen jag såg på bio. Starkare upplevelse helt enkelt. Mycket bra film, tycker jag.

Men det roligaste var i slutet. När eftertexten började rulla och musiken var dramatisk. Då hörde man hur några få personer började applådera. Tafatt. Ingen hängde på. Då skrattade jag.

Jag sitter på mitt rum och funderar över vad jag ska ta mig till i kväll. Antingen sitta hemma och mysa för mig själv. Eller gå på en fest där jag bara är bekant med en person. Min söndriga, trygga person säger åt mig att stanna hemma. Det är ett hårt val.

Lillemor kommer in. Hon ber om en cigarett. Jag säger att hon inte får någon. Hon försöker övertala mig. Jag låtsas ge henne lite kontroll genom att ge henne ett val; Antingen inte röka, eller dansa.

Förra gången skulle hon dansa med mig. Nu skulle hon dansa själv. Jag bytte musik. Pussycat Dolls - Buttons.

Lillemor tog försiktigt några danssteg. Sedan skrattade hon för att försöka skämta bort den löjliga situationen hon var fast i. Det var tydligt att hon skämdes. Och det skulle hon allt få göra, tänkte jag elakt.
Därför ropade jag på farsgubben. Han kom in i rummet. Dolce&Gabbana var också där. Vi tittade på Lillemor när hon började släppa lös sina stela lemmar. Hennes steg blev mer avancerade. Hennes kroppsdelar började samarbeta.

Plötsligt slog allt om. Lillemor stod och dansade. En sedan länge utdöd gnista hade vaknat till liv. Hon dansade bra. Och hon kände sig säkert 20 år yngre. Aldrig hade jag trott att Lillemor kunde dansa så bra.
Nu var det jag som skämdes. Farsgubben satt på sängen och njöt. Det såg jag på hans stolta leende.

Innan musiken hunnit spela färdigt valde jag att stänga av. Lillemor var lycklig. Hon hade vunnit på detta. Nu fick hon sin dagliga dos också, trots att hon smygrökt och borde bli straffad.


Kanske kontrollerar hon mig fortfarande... (?)

Jag vaknade.
Myste lite med Dolce&Gabbana som hoppat upp i min säng, nybadad och vit. Jag berättade för honom om min dröm. Han höll på att somna. Sedan gick jag upp. Kissade. Sade hej till Lillemor. Vandrade till köket för att hitta något att fylla min mage med. I kylen såg jag fem ägg. Ett av äggen var blått. Jag tog upp det och granskade ägget. Det var blått. Då jämförde jag det med de andra äggen som var ljusbruna. Ägget var fortfarande blått.

Det tyckte jag var häftigt. Sedan åt jag en banan.

Graffiti har inte utvecklats så mycket de senaste åren. Tråkigt, kan man tycka. Bra, kan andra tycka.
Dra åt helvete, säger jag till alla graffers som fortfarande gör pieces liknande denna:



Vi behöver fler personer som Banksy. Graffaren som skapar målningar som inte får tas bort. Han har utvecklat graffitin till den grad att två personer som målade över hans verk blev dömda till sex månaders villkorligt.

Han har blivit en anonym kändis. Angelina Joline har köpt en målning av honom. Brad Pitt också. Revolutionerande va?

Trots att jag försöker bojkotta de kända modebloggarna kan jag inte undgå informationen som spridit sig likt en pest över bloggvärlden. Det viskas i varje hörn. Tissel och tassel. En speciell stämning svävar farligt över varje inlägg blogg-celebriteterna skriver.

Stina-Lee ska ha bloggfest. Den största bloggfesten någonsin. Jag ser det hela framför mig. Fredag kväll, BLVD. Musiken är hög...

Tre blonda killar från Partille står lutade mot baren. De blickar ut över havet av människor. Deras hår är spetsat av hårt DAX WAX och ger deras solbrända ansikten en arg touch. De har precis kommit hem från Sunny Beach. Killen i mitten har på sig en vit, väldigt tight V-ringad t-shirt. Över det har han en väst. Jeansen är ordentligt nerstoppade i Inter Sport-tubsockarna. De nya Lacosteskorna lyser. Det är han som är alfahannen. Om han är tyst är de andra två tysta, bredvid honom. Och där står de tre Partillekillarna och ser häftiga ut, sökandes efter möjliga offer för deras efterfest.

En storväxt vakt går förbi baren, med blicken riktad på ett bord. Runt detta bord befinner sig fem killar, med Johnny Bravo-frisyr, och en tjej. De skrattar högljutt åt en kommentar angående Partille-Tonysarna mitt emot dem vid baren.
Vakten fortsätter se sig omkring. Några småbrats står och vevar i takt till musiken, i brist på annat att göra då de är för små för att känna sig säkra för att riktigt njuta av kroglivet.
Någon sprutar champagne. Folk jublar. Fulla kvinnor snubblar i trappor. Andra står och gnider sig frenetiskt mot varandra på dansgolvet.


Där står Stina-Lee. Med Amanda Berg bredvid sig. De har ingenting att prata om. Därför står de tysta. Egentligen hatar de varandra.
Bakom dessa två kända bloggare ser man en stor folkmassa av tafatta flickor som stirrar storögt. Det är läsarna. De njuter av att kunna vara nära sina favoritbloggare. Och alla har på sig samma kläder, för det har de sett är snyggt i senaste "Dagens"-inlägg.

"Kan någon ge mig en drink?" frågar Stina-Lee utan att vända sig till klonerna bakom sig.
En kvick våg sprider sig bland de hundratals läsarna som står bakom Stina-Lee och Amanda Berg. Efter en knapp sekund stiger en läsare fram. I handen har hon Kvällens Drink - drinken som varenda modebloggare kommer prata om i flera år efteråt.

"Stop!" hörs det plötsligt. Det är en kvinnoröst.
Läsaren som stigit fram stelnar i rörelsen. Hennes ögon vidgas till bristningsgräns då hon ser vem som tilltalat henne. Ett förskräckt pip låter ur hennes strupe.
Sedan sprid sig pipet även hos alla andra läsare likt en tsunamivåg, och ljudet av dessa förskräckta pip i perfekt balans bildar ett oväsen värre än den starkaste åska. Det överröstar musiken för några sekunder. Hela klubbens blickar riktas mot bloggarna.

Kenza stiger fram, vacker och stolt. Bakom henne uppenbarar sig sen Mirre och alla Kenzas läsare; hundratals kloner som bär små handväskehundar i sina famnar.

"Vad gör du här?" frågar Stina-Lee pafft.
"Ge mig Drinken!" säger Kenza, utan att svara på frågan. Den rädda läsaren står emellan sina två största bloggförebilder och vet inte vad hon ska göra. Hennes händer börjar darra.
"Efter den här festen kommer jag ha fler läsare än du. Du skrämmer inte mig längre!" utbrister Stina-Lee. Ett djupt "wooh" sprider sig bland läsarna bakom henne.
"Inte om jag dricker Kvällens Drink", säger Kenza och snappar åt sig drinken. DJns musik tystnar. Alla håller sina andetag.
"Nej... NEJ! Du är i Kreta!" skriker Stina-Lee, "detta måste vara en dröm. Jag... jag drömmer!" hon tar några stapplande steg bakåt. Nyper sig själv i armen.
Kenzas läppar säras i ett leende. Ett kallt leende som inte sprider sig till ögonen. "Min blogg är bäst", säger hon och för glaset mot sin mun.

Plötsligt skär ett iskallt hånskratt igenom den laddade tystnaden. Det kommer från ett mörkt hörn.
"Jag drack Kvällens Drink i går", rösten är bekant. Fram ur skuggorna stiger ingen annan än Blondinbella. Bakom henne ser man gestalten av Carl Bildt.
Alla bloggläsare faller till golvet. De bugar djupt inför högheten som träder fram. Blondinbella, den största av de största. Nummer ett.

Stina-Lee drar sig i håret. River sig i ansiktet. Hennes tårar faller till golvet.
"NEJ! Detta är en mardröm. Du är ju i Italien..." sedan faller hon till golvet, utan medvetande.

Natten slutar med att en av Partille-killarna spyr på väg hem. De andra skrattar.
"Döh! Föfan Mackan, du få la vänta tiss du kommer heem", säger Partille-alfahannen och skrattar.

Se upp för Mest Aktiva-listan nu. Det är bara en tidsfråga innan den fylls av tråkiga bloggare. Inte för att den inte redan är fylld av tråkiga bloggare, nej nej. Nu kommer den fyllas av tråkiga och okända bloggare. Såna som härmar de tråkiga bloggarna.

Hemligheten om hur man kommer upp på Mest Aktiva-listan är avslöjad. Voldemort har funnit De Vises Sten. Sauron har hittat Ringen. Opus Dei har löst Da Vinci-koden. Paris Hilton säger att man borde avrätta alla handväskehundar. Meningen med livet är uppdagat. Kaos kommer utbryta.

Plötsligt blev den där listan inte så intressant längre.

Jag frågar en vän.

Jag: Vem är Tila Tequila?
Vän: En jävla japantjej som slog igen på MySpace. Skapade sedan en egen TV show, där hon knullar tjejer, och killar.
Jag: ...
Vän: För att hon är bisexuell. Typ "Bachelor", fast för bisexuella.
Jag: Så den där TV-showen är porr?
Vän: Nej. Men typ... smygporr. Du vet. MTV show typ.
Jag: Lam?
Vän: Det går att dra snabel till. Så helt klart 8/10.
Jag: ...
Vän: Men TV-showen i sig, om man kollar på struktur etc, är en 2a. Den suger ju egentligen. Om det inte hade varit för lebmys och tuttar typ.

Jag hade nu en klarare bild av vem denna Tila Tequila var. På Youtube fann jag rolig musik av henne.
"If you ever hurt me I'll fucking KILL YOU!" ryter hon argt i början av en låt. Jag skrattade.


Såhär ser Tila Tequila ut när hon precis snubblat över soffkanten.



Här har hon precis ramlat på sin elgitarr.




Hon landar alltid elegant.

BREEZ:
"ALLA VET REDAN VAD SOM HÄNDER IMORGON, KOM OCH KÄNN PÅ DET FRÅN 22.00..."
från Deep Breeze

Vackert. Det är såna dagar som förgyller Facebook.

House säsong 3 avslutad. Inte alls lika bra som säsong 2. Men bra ändå. Jag klickar upp MSN. Whenn är inne. Jag skickar en vibb. Han svarar.

Whenn: Hej hallå
Jag: Jag har 5 infections på min dator.
Whenn: Bättre än fem infections på din penis. Men inte mycket.
Jag: Det beror ju på hur man fått dessa infections också. När man råkade surfa in på bögporr, eller om man hade sex med en underbar flicka.
Whenn: Egentligen inte. För minnet av att ha sex med en underbar flicka kommer alltid besudlas av att hon hade 5 infektioner. Vilket gör henne mindre underbar. Och att få 5 infections när man råkar gå in på en bögporrsida är ju ett riktigt bra skämt. Speciellt till människor som inte känner en.
Jag: Men om datorn går i kras av bögporren. Och de fem infektionerna man fått av Angelina Jolie går att bota med en tio dagars kur av antibiotika?
Whenn: Då är situationen en annan.


Konversationen fortsätter. Likt två gamla gubbar i sina sista dagar pratar vi om roliga händelser. T.ex. Bögskämt framför ett playstation på ett förkrök med massor av killar. Elever med AK-47or på universitetsområde. Skillnaden mellan oss och de döende gamla vännerna är att vi hittar på våra historior. De pratar gamla minnen.
Sedan kommer vi in på insomnia, hälsa. Och jämförelse med andra jämnåriga personer.

Whenn: Försök hitta en 20-åring som är normal i huvudet.
Tystnad. Jag är normal, tänker jag. Jag stirrar i några sekunder. Finner inget svar. För jag har insett att min playlist endast består av två låtar. Dessa två låtar har repeterats hela dagen. Daft Punk. Det kan väl inte vara för friskt, tänker jag besviket.

Därför ska jag göra en underbar koppling här. Den ena Daft Punk-låten är High life. Den andra är Harder, better, faster, stronger. För yngre människor kanske Stronger låter mer bekant.
Då passar jag på att presentera min allra finaste vän, B. (YES! Äntligen en ny karaktär med Gossip Girl-namnknepet!)

Här uppträder B på samskolans avslutning. Han är personen som är bra. De andra två bör man ignorera.

Sickipedia: Politics explained for dumb people

Socialism:
You have 2 cows and you give one to your neighbour.

Communism:
You have 2 cows; the Government takes both and gives you some milk.

Fascism:
You have 2 cows; the Government takes both and sells you some milk.

Nazism:
You have 2 cows; the Government takes both and shoots you.

Bureaucratism:
You have 2 cows; the Government takes both, shoots one, milks the other and throws the milk away.

Traditional Capitalism:
You have 2 cows. You sell one and buy a bull. You herd multiplies, and the economy grows. You sell them and retire on the income.

A American Corporation:
You have 2 cows. You sell one, and force the other to produce the milk of four cows. Later, you hire a consultant to analyze why the cow dropped dead.

A French Corporation:
You have 2 cows. You go on strike because you want three cows.

Japanese Corporation:
You have 2 cows. You redesign them so they are one-tenth the size of an ordinary cow and produce twenty times the milk. You then create a clever cow cartoon image called Cowkimon and market them Worldwide.

A German Corporation:
You have 2 cows. You reengineer them so they live for 100 years, eat once a month, and milk themselves.

A British Corporation:
You have 2 cows. Both are mad.

An Italian Corporation:
You have 2 cows, but you don't know where they are. You break for lunch.

A Russian Corporation:
You have 2 cows. You count them and learn you have five cows. You count them again and learn you have 42 cows. You count them again and learn you have 2 cows. You stop counting cows and open another bottle of vodka.

A Swiss Corporation:
You have 5000 cows. None of which belong to you. You charge others for storing them.

Chinese Corporation:
You have 2 cows. You have 300 people milking them. You claim full employment, high bovine productivity, and arrest the newsman who reported the numbers.

An Iraqi Corporation:
Everyone thinks you have lots of cows. You tell them that you have none. No one believes you and they bomb your ass. You still have no cows, but at least now you are part of a Democracy.

Counter Culture:
'Wow, dig it, like there's these 2 cows, man, grazing in the hemp field. You gotta have some of this milk!'

Surrealism:
You have two giraffes. The government requires you to take harmonica lessons.

Fatalist:
You have 2 doomed cows...

Hong Kong Capitalism:
You have 2 cows. You sell 3 of them to your publicly listed company, using letters of credit opened by your brother-in-law at the bank, then execute a debt/equity swap with an associated general offer so that you get all 4 cows back, with a tax deduction for keeping 5 cows. The milk rights of 6 cows are transferred via a Panamanian intermediary to a Cayman Islands company secretly owned by the majority shareholder, who sells the rights to all 7 cows' milk back to the listed company and proceeds from the sale are deferred. The annual report says that the company owns 8 cows, with an option on one more. Meanwhile, you kill the 2 cows because the feng shui is bad.

An Arkansas Corporation:
You have 2 cows. That one on the left is kinda cute.

An Indian Corporation:
You have 2 cows. You worship them.

An Australian Corporation:
You have 2 cows. Business seems pretty good. You close the office and go down the pub to celebrate.

I går var jag på en stor, väldigt trevlig, fest. Det var folk från hela världen där. Fransmän som hette Pierre, tyskar som var blyga, spanjorer som var högljudda, nordamerikaner som var roliga, chilenare som var dansglada. Och svenskar som söp.

Jag ville byta musik. Vandrade in på dansgolvet med ett glas vin i högra handen. Med smidiga steg tog jag mig förbi folket som dansade, utan att spilla en droppe.
Där kommer en rumpa mot mig, ett kvickt steg åt sidan. Oj, en armbåge dansar mot mitt ansikte - ducka. Inte röra någon. Jag kände mig som Catherine Zeta Jones i Entrapment. Ni vet, där hon har på sig tighta läderkläder och undviker laserstrålarna.

Jag pratar med DJn och kommer överens om att byta av. Jag plockar fram min heliga Jens Of Sweden-mp3spelare som jag fått av en kompis för mången år sedan. Lägger över musiken till den portabla datorn. Reglerar ljudet på mixerbordet, sätter på mig hörlurarna och känner mig som David Guetta. Min blick sveper över människorna som dansar stelt till musik de egentligen inte tycker om. Någon tänder en cigg, en annan tar en klunk öl. Några hånglar. Någon kanske smygfiser och ler belåtet eftersom ingen kommer komma på honom.

Jag gör mitt move. Musiken tystnar. Alla blickar riktas mot mig. Hundratals förväntansfulla, stora ögon bevakar mig. Mina fingrar rör sig över mixerbordet. Plötsligt smäller det till. Musiken fyller dansgolvet. Alla tomma ansikten fylldes av glädje. Och de stela kropparna började röra sig med musiken. Folk började jubla. Det var en stund av ren eufori.

Jag var bäst i världen.

Och i en timma gjorde jag mina DJ moves. Folk kom fram till mig och ville ta hand. De skrev ner namnen på musiken jag spelade. Tjejer närmade sig båset och kastade trånande blickar mot mig. Jag frågade efter något att dricka. En cigarett. Och med jämna mellanrum kom det människor som fyllde på mitt glas. Gav mig cigaretter.
Jag var hela festens hjärta. Alla älskade mig. Och jag njöt.

I dag vaknade jag. Smått bakfull. Med ett minne. Ett starkt minne av en man som kom fram till mig. Han frågade massor av viktiga frågor.
Full som jag var skojade jag till det med svaren. Jag ljög för honom. Och för honom framgick det att jag var en riktig DJ, med mycket erfarenheter. Han gillade "min" musik, och mitt val av låtar.
Han hade en radiostation. Han tog mitt nummer. Han ville att jag skulle vara med i hans radiokanal.

Jag hoppas inte hans samtal kommer.

Jag klickar mig omkring. Söker mig ständigt till nya platser ute i cybervärlden. Men så har jag också en tab med min egen blogg uppe. Lite då och då händer det att jag klickar på min egen blogg och bara stirrar.

Det har bildats något sorts band mellan mig och bloggen nu när jag lagt upp den nya headern. Jag ser på den och ler. Sedan fortsätter jag se mig omkring i cyberrymden. Sen tittar jag på min blogg och ler, varefter jag återgår till cyberrymden. Titta på egen blogg - annat - titta på egen blogg och le - annat. Det går i en loop.

"Åh vad fin du skulle se ut om du hade med detta också", tänker jag och ser min blogg iklädd i andra fina grejer, en gradient bakgrund t ex.

Är det möjligtvis så att ni inte ser den nya, underbara headern kan ni försöka att uppdatera; genom att högerklicka där uppe i närheten av mitt bloggnamn och välja Update/Reload/Uppdatera/Refresh, eller vad det nu står.
Då kanske ni också blir kära i min blogg.

Jag avslutar mitt maraton. Det var fruktlöst. Och tråkigt. Förlåt mig.

En kyss innebär att du växlar upp till 278 bakterier med din partner.

Det är inte bara du som fyller år på din födelsedag. Ungefär nio miljoner andra människor gör det också.

Oddsen att dödas i en flygkrasch är en på 25 miljoner.