NinjaGandalf

Inom tre år ska jag ha upplevt ett norrsken. Så enkelt är det.

"Jag brukade spela gitarr tills mina fingrar blödde. Nu blöder jag inte längre".

Så stod det i mitt The Block #1. Det var min gode vän Robert som skrev det en gång när vi var i Argentina.
När jag läste den texten kom jag att tänka på händer, vilket ledde till fötter. Nu tänker jag på fötter, och vill dela med mig något angående just det.

Jag gillar inte fötter.

Förr hade jag fobi för fötter. Det var något jag inte kunde lägga blicken på.
I dagsläget klarar jag nu av att ha nakna fötter i närheten av mig. Så länge de inte är ovårdade och äckliga.

Om någon skulle fråga vad den "viktigaste" kroppsdelen på en tjej var skulle jag svara stjärten och benen. Men då skulle jag ljuga. För innerst inne vet jag att om en tjej har fula fötter ser jag henne inte längre som en potentiell partner.

Därför, för att undvika turn-offs brukar jag lägga märke till kvinnors händer. Under åren har jag lärt mig att se liknelser mellan en persons händer och fötter. Först när jag godkänt händerna vågar jag titta på fötterna.

Det var en liten insikt i min trasiga person. Hej.

Nu ville jag dela med mig av denna underbara text:

Skriven av Camilla Aggeborn. Rubrik: EN FÖREBILD ATT SE UPP TILL
"Det finns en tjej som är så himla läcker som jag skulle göra allt för att få leva hennes liv nämligen Lauren Conrad. Kolla bara på hennes stil hon har alltid snygga kläder på sig och ett eget märke för den delen. Hon jobbar som mitt dröm jobbar inom modevärden och utvecklas hela tiden. Hon går alltid på glassiga klubbar och liknande.Nej verkligen en tjej att se upp till!"

Hon går alltid på glassiga klubbar och liknande. Och alltid har hon snygga kläder. Vilken toppentjej. Ni ska bara veta hur bra hon är på att spruta champagne.

Det är tydligen utegångsförbud i någon liten stad utanför London. På grund av den höga kriminaliteten bland ungdomen. Barn och ungdomar får inte gå ut efter en viss tid, såvida de inte är med sina föräldrar.

Det är test i denna lilla staden, för att sedan utökas i resten av landet. Spännande va?



Är det fördomar från min sida om jag säger att dessa är från England?

Börjar igen en måndag, september 22, 2008. I U.S.A. that is. Men det stoppar aldrig piraternas internetplundring. Eller?

Jag kom över en blogg som var väldigt underhållande och förvirrande. Den fick mina fingrar att klia. Det är ett kall. Ett inlägg som är skapat för att analyseras och kritiseras. Jag ska inte göra det. Jag ska bara dela med mig.

Rubrik: TJEJ TJAFS
"idag kommer jag härma gossip girl lite grann för att jag inte kan nämna några namn och jag kommer även sätta dit fejka bokstäver så att ni inte vet vem som är vem. iallafall dt började med att F hade ljugit om något stort som handlar om en person som vi alla känner och dt va ínte snällt för att C va F's bästa vän. iallafall C fick höra dt av ABD dvs tre andra personer det va att F hade ljugit till oss om C och F fick oss att tro på henne. och även om jag har känt F längre än vad jag har känt C. men helt äligt så står jag på C's sida eftersom dt F gjorde va fel och dem började tjafsa och skrek på varandra."

Vill ni läsa resten kan ni klicka HÄR.

Som rubriken säger. Jag sålde precis min själ till djävulen.

Det hade varit mindre genant att springa naken genom Avenyn. Nu sitter jag här och skäms.
Jag gjorde reklam för min blogg genom att skriva en kommentar i en stor blogg.

Jag hoppas att någon förlåter mig.

När jag gick i grundskolan hade vi en vaktmästare med mustasch, Rolf. Han såg alltid arg ut. Men med tiden började jag och mina kamrater hälsa på honom. Vilket ledde till att vi så småningom började samtala.
Vi blev vänner.
Det hände att han stannade till hos oss på rasterna och berättade om allt möjligt. Vi fick reda på vilka elever han inte tyckte om, vilka lärare han inte tyckte om, och hemliga saker elever gjort och trodde att lärarna inte visste om.
Han var liksom en infiltrerad elev i lärarnas allvetande värld. En ninja med mustasch.

Jag satt och såg på House M.D i går. Greg har för övrigt blivit min bästa vän nu. Därför kallar jag honom för Greg. Ibland säger jag Mr G, då skrattar vi lite och klappar varandra manligt på ryggen som för att visa vår uppskattning. Det är ett internskämt, två bästa vänner emellan.
Hur som helst, när jag satt och såg på denna serie kom jag att tänka på gamle Rolf. En gång berättade han om hur han som sjuttonåring haft en affär med sin granne, en gift kvinna. Han brukade smita över till henne när hennes man var på jobbet. Ibland hände det att han mötte hennes man på gatan precis efter det att han lämnat deras hem. Då hejade han glatt på honom. Mannen nickade glatt tillbaka.

Huruvida detta är 100 % sanning vet jag inte. Men en sak vet jag säkert; han säger sch-ljuden som ch-ljud. "Hach". Det påminner om när man var liten och skulle göra spottävlingar, då man försökte harkla fram snorloskor. Vi tyckte det var roligt. När han pratade om "hach" så fnissade vi tyst.

Jaja. Där satt jag och såg på House. Och så tänkte jag; "vad ska jag berätta för småbarn när jag blir en gammal gubbe med mustasch?"
Kommer jag i framtiden stå och berätta om hur spännande det var att se på House? Eller Heroes? Californication?

Därför bestämde jag mig för att nästa gång jag ser MILFen, som brukar kolla in mig när jag går med hunden, ska jag hälsa på henne. För det leder till samtal. Och samtal leder alltid till något gott.

Det var bara en liten tanke jag hade. Hej.

Något har hänt. Något förjävligt. När jag nu äntligen vill dela med mig av vad jag ser fram emot i mitt framtida liv så förstörs min förväntingar och hopp av ett fel. Ett enda litet fel som får mig att falla på knä, hårt greppa tag om mina lår, titta upp i himmelen och för första gången vända mig till Gud.

Jag hoppas Gud tar mig i sin famn och hjälper mig med detta fel.

Snälla Gud, låt mitt förra inlägg fungera. Snälla.

Alla älskar Dolce&Gabbana, förutom två personer som bor i samma höghus. Den ena är en kvinna som använder sin cykel som transportmedel överallt, därav en hjälm hon alltid bär på huvudet. Den får henne att se väldigt löjlig ut.
Hon brukar säga arga saker när hon stöter på Dolce&Gabbana. Men det framgår inte hotande eller negativt eftersom hon alltid har den löjliga cykelhjälmen på sig. Jag ser bara på henne och ler.

Den andra personen är en tjock gubbe. Han är bara miserabel och ensam. Inger mer om det.

När jag är ute och går med Dolce&Gabbana låter jag honom springa runt fritt. Han är lydig och gör aldrig något dumt. Det enda irriterande är väl att han kan hitta ett ljuvligt ställe där han gärna nosar i flera minuter. Och ibland stannar han upp på vägen när han ser någon konstig person komma gåendes. Konstiga personer för honom är oftast såna med en kromosom för mycket, någon som bär slöja, en gammal person med något funktionshinder. Ja, något utöver det vanliga. Han följer då denna person intensivt med blicken och ibland backar han undan, som för att säga "kom inte närmare mig, du din främmande varelse".

I dag gick vi förbi parken. Där satt två personer och kysste varandra erotiskt. Jag kunde nästan se hur deras tungor slickade enda ner i varandras halsar. Jag kunde inte bestämma mig för om det var fint eller perverst.
Dolce&Gabbana närmade sig dem försiktigt. Tjejen såg honom och log, liksom alla andra brukar göra när de ser en liten, söt hund komma trippandes till dem.
Hon sträckte fram en hand för att klappa honom. Dolce&Gabbana närmade sig nyfiket. Tjejen log. Killen viftade nonchalant med handen framför Dolce&Gabbanas nos. Han ville antagligen vara ifred med sin flicka.

Själv stod jag en bit längre bort, tänkte inte så mycket på vad som försiggick.

Dolce&Gabbana ignorerade nu båda personerna. Men sniffade på gräset och deras ben. Plötsligt förstår jag hans kroppspråk. Försent. Jag hinner knappt ropa hans namn innan han kaxigt lyfter på sitt lilla ben och anlägger en liten stråle urin på tjejens byxa.

Resten är historia.

Ibland när jag loggar in på Facebook ser jag att det står Inbox (1). Detta gör mig alltid glad. För det betyder att det antingen är ett mysigt meddelande från någon trevlig person, eller så är det ett roligt meddelande från "Deep Breeze".

Tidigare hade jag inte förstått att dessa meddelande (från Deep Breeze) var roliga. Automatiskt klickade jag mig bara förbi dem.

Men i dag öppnade sig nya dörrar för mig. En ny värld uppenbarade sig. Jag fick en plötsligt insikt. Det var som om jag såg allt från ett nytt perspektiv. Gud hade talat till mig. Jag förstod att Deep Breeze-meddelande var underhållande. Och det gjorde mig glad.

I dag läste jag det senaste meddelandet och fnissade tyst för mig själv. Sedan tittade jag mig försiktigt omkring i rummet som för att försäkra mig om att ingen såg mig, och så läste jag meddelandet ännu en gång. Jag nästan rös av välbehag.
Det kändes som om Deep Breeze-meddelanden var The One Ring, och jag var Gollum.

"Veckan startar!!! Med onsdag... Missa inte- BREEZE Onsdag 9 Juli- Kan bara förstås genom vara på plats. GÄSTLISTA GRATIS PÅ VÅRT NR: 0707798052 HÖR AV ER TIDIGAST SOM MÖJLIGT"

Deep Breeze, my preciousss. Fortsätt skicka såna här toppenmeddelanden.

Min gode vän Japanen återvänder till Japan på måndag. I dag har han avskedsfest.

Vädret är grått och jag fryser. Jag orkar inte duscha. Jag orkar inte klä på mig. Jag orkar inte gå ut. Därför väljer jag att inte gå till avskedsfesten. Självisk som jag är.

Men mitt egoistiska jag fick dåligt självförtroende. Jag såg framför mig hur min gode vän Japanen stod ensam och stirrade på dörren, i väntan på att jag skulle komma. Jag såg hur hela hans kroppspråk visade besvikelse och sorg över att jag aldrig kom. Och hela festen skulle bli jättetråkig för att jag inte var där. Det är som om hans sista helg här skulle förstöras - bara för att jag inte kom.

Jag hittade på en vit lögn. Sen ringde jag honom.

Jag mår dåligt, sade jag. Han tyckte det var tråkigt att jag inte kunde komma.

När jag lagt på kände jag mig lättad. När jag pratade med min gode vän Japanen (och ljög för honom) hörde jag hur folk i bakgrunden skrattade. Det slog mig att han inte var ensam. Han hade andra vänner där, och de hade en trevlig stund.

Det kändes bra. Och nu sitter jag här i min egna lilla värld och njuter av mig själv.
Tänka sig va?

Jag hotade henne precis med att sprida runt bilder på på henne på internet, där hon är lättklädd. Nappar hon tro?

som man säger i bloggvärlden.

Nu har jag suttit och sett på House. Ibland tryckte jag på "ringa upp"-knappen. Det svarades aldrig på andra sidan, han var offline.

Nu sitter jag här och stirrar.

Jag stirrar på min heliga burk där det ligger en liten, liten rullad jolle. Den viskar saker till mig. Saker som gör att jag närmar mig den. På burken är det en bild på Bob Marley. Bob Marley skrattar och ser lycklig ut.
Och nu när jag tar en närmare titt på min kära burk ser jag att Bob håller ett stort papper i sin hand, redo för att rullas.

Egentligen vill jag vara miserabel. Lika miserabel som Gregory House och annat bra folk, författare och skådespelare t ex.
Men jag kan inte vara miserabel. Jag kan bara känna ett styng av besvikelse. Som om jag precis trampat på en lite, söt humla.

Oscar Wilde var bög.
Gregory House är miserabel.
Hulken är arg.
Men jag...

Jag är bara lite besviken.

Läser mina goda vänner denna blogg just NU så tycker jag att de loggar in på Skype igen, så att jag kan njuta av deras sällskap.
Hej.

Gick man på Santiagos gator i dag kan det hända att man såg ett föremål som susade förbi och efterlämnade glädje och hopp. Det var jag.

Jag var påväg hem, överlycklig. För jag väntade mig något bättre än sex.

På andra sidan jordklotet är det nämligen fest just nu. Min gode vän har födelsedagsfest och det skulle tydligen vara något enormt. "Årets fest", som jag förstod det. En sån där fest som man går omkring och pratar om i flera år efteråt.

Planen var att jag skulle vara med på festen, även om jag inte var i Sverige. Med hjälp av en webkamera, internet och Skype.
I går inhandlade jag produkterna som skulle göra denna upplevelse mer realistisk. Alkohol.

Efter att nästan ha sprungit fram över gatorna, på väg hem från universitetet, kom jag hem. Svettig satte jag mig framför datorn. In på Skype. In på msn. Ingen var inne.

En halvtimma gick. Mitt leende hade förvandlats till en ledsen grimas. Ingen kom in, och det kändes som att en läkare precis kommit ut och diagnostiserat mig med cancer.
Hade jag varit tjej hade jag gråtit.

Han är ett fenomen. Ett under.

Det är nog den enda mannen som kan skapa musik som gör att man känner sig förkyld.



Han ser ut att vara täpt i näsan. Han låter täpt i näsan också.
Nu känner jag mig täpt i näsan.

Min lillebror, Stefan, brukar kissa på kanten. Han är för ignorant för att inse sina små felträffar.
Han blir arg när jag påpekar det. Han blir ännu argare när jag tvingar honom torka bort kisset. Då tar han en liten, liten papperstuss och duttar klent där kissdropparna ligger och njuter. Jag ger honom min gör-om-gör-rätt-blick och han kontrar med sin fula, trotsande jag-hatar-dig-och-tycker-du-är-bög-blick.

Vi stirrar på varandra länge. Likt boxare. Tills någon viker med blicken och erkänner sig förlorad. Är det jag som förlorar brukar jag hota med att slå honom. När han förlorar brukar han då överdriva med papper, ta meterlånga pappersremsor och sedan skrubba argt på toalettsitsen. Sedan upprepar han det.
"Don't fuck with me", hör jag honom tänka när han gör slut på pappret. En olust brukar då sprida sig. Det är då jag väljer att gå därifrån.

Inte nog med att han kissar på kanterna utan att torka bort efter sig, han är nog världens långsammaste person när det gäller att göra i ordning sig. Han ligger på samma nivå som tjejer. Hade Stefan inte funnits hade jag nog varit 10 år yngre.

Ibland händer det att han står framför spegeln och säger; "Fan vad snygg jag är", eller "Det är synd om mig".
Då vill han att man ska fråga varför. Han svarar genom att se sig själv i spegeln, göra någon "sexig" blick alternativt spänna sig, varefter han svarar "för att jag är så jävla snygg".


I går kom jag hem, lycklig. Jag hade njutit så av min promenad hem att jag var alldeles till mig av glädje. När jag sedan stiger in i lägenheten ser jag resväskor och massa stök. Det slog mig då att Stefan skulle åka till Sverige och hälsa på. En konstig känsla spred sig inom mig. En ny känsla. Det var som att vara en liten bebis och inse att blod kopplades med smärta.
Den här gången kopplades resväskor till Stefans resa och hans lyckliga månad med alla vänner i Sverige. Jag var avundsjuk. Den där snekissand jävla snorungen skulle åka till Sverige och träffa mina vänner, välkomnas med sommarens "största fest" - och jag får sitta här och ruttna.

Det var avundsjuka för första gången i mitt liv. Tänka sig va?

Men det är trots allt min bror. Jag har lärt honom ett och annat. Innerst inne är jag pyttelite glad för hans skull.

/Flash Gordon

Som rubriken säger.

Juli är en bra månad. Inte för mig. Utan för bloggen. Jag känner det på mig, lika starkt som man känner på sig när man är kissenödig.
Det är en stark känsla. En känsla som hejar på mig.

Jag vet att denna månad kommer jag ta till strid. Skrika "Uuh-aah!" som Spartanerna och sedan börja skriva. Tangenterna kommer brinna. Fingrarna kommer blöda.

Juli är en bra månad för skribenten inom mig. Men jaget kommer långsamt, långsamt ruttna bort. Försvinna i ett oändligt mörker. Tomrummet dit alla riktiga personligheter fångas när bloggaren tar över.

I augusti får vi se slutresultatet. Kommer jag att vara en bloggare eller en starkare man?
Det återstår att se.