NinjaGandalf

Jag bläddrade i mitt block. The Block #1.
I blocket såg jag några trevliga anteckningar. Det är mycket man lär sig under fyllor. Tyvärr är det lika svårt att komma ihåg vad man upplevt som att njuta av Million Stylez musik.

Det är då The Block kommer in i rutan. Tänk er ett litet, grått, anteckningsblock som långsamt zoomas in - alltså blir större och större - med gregoriansk kör-musik i bakgrunden. Ett hallelujah-moment.

Så kände jag när jag först såg dessa heliga sidor, fyllda av japanska tecken och förklaringar.

- Omae ga kirai!

- Choto, rakuda wo sampo sasenakya.

- Uchi konai? Boku no inu wo misete ageruyo.

Detta är den perfekta combon när man träffar en japansk tös. Det blir en knock out på en gång. Game over. Man behöver alltså inte visa sin perfektion i svärdsteknik.

Maria Ozawa, here I come.

Ibland känner jag för att buga djupt och pussa Internet på fötterna. Kanske skriva ett brev där jag förklarar min respekt och kärlek. Jag hade tillochmed kunnat slänga mig (i slow-motion) framför Internet i sista sekund endast för att ta emot kulan som inte var ägnad mig. Alltså offra mig, för Internet.

Internet, åh mitt älskade Internet. Jag vill ge dig en kaka.

Jag satt precis och läste. Läste om ungdomar, skrivet av ungdomar. Vissa texter fick mig att undra om det verkligen var ungdomar som skrev. För ibland fick jag intrycket av att det var 10-åringars verk jag läste.

Det som gör det hela så vansinnigt spännande är att jag inte får läsa svaren. Man måste vara medlem.
Sen skapar The lord of the rings-soundtracket en mer dramatisk och krigisk stämning. Det är nästan som att se på Heroes. Ständigt väntades på nästa avsnitt.

- "hur går det till när man rider av en kille...jag vet att man sitter på honom, men alltså lite mer detaljerat typ...eller det är olika från par till par...för min pojkvän vill att jag rider av honom, men jag är nervös för att jag ska göra fel...och det känns verkligen jättepinsamt att fråga honom...!!"



- "Är det sant att killen brukar slicka tjejen i underlivet?? Är det sant att tjejer suger av killar?? är inte det väldigt äckligt???"



- "Hejsan! Jag är en kille på 21 år som har ett problem, ett väldigt stort problem. Det är nämligen så att varje gång jag ska älska med en tjej så får jag en sådan fruktansvärd ångest och kan inte slutföra sexakten, utan får skylla på att jag är typ trott eller att jag är full (om jag vid det tillfallet är det). Det kanske är viktigt att tillägga att jag inte är oskuld, jag har haft sex med en hel del tjejer, men nästan alltid, så förekommer detta problem. Vid några enstaka tillfällen har det varit helt ok, och allt funkade som det skulle. Men nästan varje gång får jag en sådan ångest att min penis blir slak och jag klarar inte av det. Snälla hjälp mig med detta problem, eftersom jag inte vet vad jag skall ta mig till, jag är trött på det nu, det är skitjobbigt. Jag kan inte ha några långvariga förhallanden på grund av detta, jag gör alltid slut med tjejen när jag märker att det börjar bli jobbigt, detta gäller även tjejer som jag kan älska, men jag vill bara inte skämmas. Hur kan man förklara en sådan sak? Jag har inte sagt det här till någon, jag har hållit på det i typ 6 år och måste få hjälp nu, annars vet jag inte vad jag kommer att göra. Snälla svara på mitt brev så fort som möjligt. Tack på förhand."



- "Kan man bli gravid av att suga av en kille?"



- "Hej jag är så orolig! jag är bara 11 år och jag har chattat med en kille och vi hade c6 eller vad det heter och jag onanaerade framför datorn... har jag blivit av med oskulden?.. jag onanerade och jorde som han sa! snälla! jag har skuld känslor!! jag vill inte ha blivit av med oskulden än!!"

Ibland kan man bli lite besviken på avsnitten. Nästan lite ledsen. Det var nog signalen för att sluta.
Hej.

Jag hade tänkt att skriva en utförlig text angående karma. Men icke.

Istället sitter jag och funderar över vem jag ska intervjua härnäst. Ni läsare är ju mest intresserade av mode och såna saker. En svensk celebritet kanske inte skulle vara allt för dumt.

Jag hade Natacha Peyre on my mind. Men kom på att det går ju inte an, med tanke på att jag förr i tiden skrev ett inlägg där jag nämnde henne.
"Fuck it", som Adrian Grenier skulle sagt i Entourage. Jag kan alltid försöka.

Är det någon läsare som vågar komma med förslag? (Jag bits inte).

Ett minne vaknade till liv. Ett minne från sommaren 2004. Jag ignorerade minnet. Men det ville inte ge sig. Det knackade ivrigt på mitt huvuds innerväggar.

"Gå och lägg dig igen", säger jag argt till minnet.

Det blir tyst för en sekund. Men musikbytet från Mister Cool till These wall's don't lie gör det inte lättare.
Minnet börjar skutta igen. Med nytt kött på benen. Starkare än förut. Större.

"Jag behöver inte dig!" skriker jag förtvivlat.

Men minnet från 2004 stegar bestämt fram. Tittar sig omkring i mitt huvuds väntesal och fnyser åt alla andra minnen som står i kö. Veka minnen. Svaga, rädda. Minnet från 2004 ser på dem med avsmak.
"Jag har förtur", säger minnet från 2004 och går förbi alla. Inte ens vakterna vågar stoppa honom.

Han träder in i minnesrummet. Där sitter några andra minnen och samtalar om vad de varit med om. Det blir tyst. Minnet från 2004 sätter sig i en sackosäck och ber om ett glas champagne genom att göra en nonchalant handrörelse.

"Jaha, vad heter du då?" frågar ett minne arrogant.
"2004", svarar minnet från 2004 och det ekar. Sedan börjar han berätta om sina upplevelser.

Snook. Fest. Alexandra. Cigaretter. Gröngul t-shirt. Anita Stolpe. Blatte Records. Vakt. Fotbollsspelare. Mopeder. Hav. Båt. Tjejer. Studsmatta. JL. Tiger. Segling. Sommar. Nyår. Alkohol. Droger.
Allt kommer till mig som om jag tar mitt sista andetag. Det spelas upp för mig som en film, en Fjorton Suger-film - med undantag att denna har bättre skådespelare, bättre story och realistiska dialoger.

Jag vet inte hur jag ska reagera.

Hej. Jag har rekryterat en ny läsare. Hon heter Linnéa.

Välkommen, Linnéa!

Jag hoppas att du trivs här, och kommenterar så ofta du kan. Det glädjer både dig och mig.
Over and out

/Miyamoto Musashi

Sedan lång tid tillbaka har ordet blogg haft en negativ klang. Jag kommer fortfarande ihåg tiden då blogg för mig var något främmande. Något som skrämde mig.
Pratade jag med någon som nämde "blogg" ryckte jag till och ryggade tillbaka, med händerna framför mitt ansikte, som för att skydda mig - mot ett fenomen som skrämde mig minst lika mycket som Lunarstorm.

Tänka sig. Det är nästan skrattretande. Nu sitter jag här, med Mr. Big spelandes ur mina högtalare, och skriver blogg.
Jag har fastnat här, i bloggvärlden. Långsamt har jag förvandlats till... ett väsen. En varelse nästan lika skrämmande som Peder Fogstrand.

Och jag hungrar. Hungrar efter besökare. Gråter mig till sömns varje natt då ingen kommenterar mina inlägg. Smärtan är obeskrivlig.
Inte ens förnekelse hjälper mig längre. Trots att jag blundar och håller för öronen hör jag en tunn, kvinnlig röst säga "du är en bloggare, det finns ingen återvändo". Då skriker jag.

Inte ens Lillemor kan trösta mig.
I mitt huvud skriker jag förtvivlat efter hjälp, och river mig själv i mitt inre ansikte.

Jag är förlorad.

Min mamma är liten, tycker jag och min bror. Vi brukar peka på henne. Sen fnissar vi.
Hon är så liten att vi kallar henne för Lillemor. Och ibland händer det att jag lyfter upp Lillemor. Då börjar Dolce&Gabbana skälla på mig. Ibland brukar vi också slå Lillemor lite lätt på armen då hon inte klappar i takt till Friends-vinjetten. Det är ju en regel.

I går kom Lillemor in i mitt rum och började prata. Hon berättade hur skönt det var ute, när hon promenerat med Dolce&Gabbana. Att bara gå ute. Hon berättade hur långt hon hade gått. Hon berättade att hon gärna skulle gått längre.
Jag såg på henne. Hon fortsatte prata. Jag var tyst. Hon stod vid fönstret och tittade ut, och tystnade.
Tystnaden rådde.

Men hon öppnade sin mun igen - och började berätta mer orelevanta saker. Jag svarade med ett stumt leende.

"Kan jag få en cigg?" frågar hon plötsligt, och ger mig en hundblick som påminde om Dolce&Gabbanas ta-mig-på-promenad-blick. Jag skrattar.

Hon försöker nämligen att sluta röka. Och jag, som den underbara son jag är, hjälper henne såklart.
En cigg om dagen de två första veckorna. Det är dealen.
Hon fick sin dagliga dos. Hon blev glad. Jag kände mig viktig. Båda nöjda.

Punkt.

Och nyss, när musiken precis slagit om till The Killers - Ruby, don't take your love to town (The Killers goes "wild west", country-stuk) så kommer Lillemor in i rummet.
Den här gången försökte hon inte med ointressant dö-snack. Nej, istället sträckte hon sig efter mitt cigarettpaket, från gårkvällens bravader, utan att säga ett ord.

Jag fångar hennes hand innan hon hinner nå paketet. Lillemor har nämligen fått sin dos i dag.

"Snälla", säger hon och ger mig en Dolce&Gabbana-blick.
"Bara om du dansar med mig", svarar jag och möter stadigt hennes blick. Hon flackade med blicken, och tvekade.

Vi började dansa. Men ingen av oss visste hur man skulle röra sig till country.

Det slutade med att hon fick ännu en cigarett. Hon gick härifrån triumferande. Jag stannade kvar på min gamla, smutsiga, datorstol och kände mig ensam. Å så ensam.
Därför ska jag smita ut i bloggvärlden och påbörja ännu ett experiment. Och detta experiment ska jag kalla "Ärlighetens kraft".

Mjootack.

gick i min parallelklass i grundskolan. Robert heter han.

Eleverna fick ta med sig egna cd-skivor till cafeterian. Där jobbade "Totti". Hon gillade E-Type, kommer jag ihåg. Det var Totti som hade hand om musiken som spelades för oss i skolcafeterian.

Skivorna jag brände innehöll mestadels hip-hop/rap. Arg musik med glada melodier och afro-amerikaner som rappade om "money, money", "cut a niggas throat", eller "slap them bitches". Det var populärt. Mest för att jag hade ett knep som gjorde att Totti spelade mina skivor mer än andras. Jag brukade ha med något pop-stycke som Totti tyckte om.
Ungefär som att täcka en chokladkaka med grädde.

Robert, å andra sidan, hade skivor som innehöll Håkan Hellström, Caesars Palace, Bob Marley, med mera. Det var också populärt. Det var våra skivor som höll monopolet.

Sanningen är kall. Ty det var Robert som fick mig att inse att Bob Marley faktiskt var mer än vad hans rykte sade. Och sanningen är så kall att Robert, min käre lilla Robert, faktiskt fortfarande lyckas influera min musiksmak.

Nu lyssnar jag på Jamie T. En artist lika alternativ som mästerskapet i bastubad.

Robert. En alternativ person, men trots det viker upp sina beiga chinos. Han gillar djupa filmer också.

När man tryggt lutar sig tillbaka, med tanken på att inget mer kan hända inom celebrity-världen som kan chocka en, så sätter man i halsen igen. Ungefär som när Hansson gjorde mål mot Grekland. Oväntat. Och ironiskt.

Tillåt mig att presentera Verne Troyer, den där lilla skådespelaren. (Kolla bilden nedan)


Han har varit med i filmer som Pinocchio's Revenge, Men in black, Fear and loathing in Las Vegas, Austin Powers: The spy who shagged me, The love guru, med mera.

Tänk vad pengar kan göra. Det är nämligen så att den här lilla skådespelaren hade en flickvän. (Se bild nedan)


Dessa två personer, bild ett och bild två, hade en relation. I en relation händer det ofta att man har sex, så länge man inte är religiös.
Och bara för att man är en liten skådespelare betyder det inte att man är sämre än dumma modeller, åh nej. Små skådespelare får också spela in sina hemmavideos.

Det är möjligt att denna video inte fungerar, då man måste vara inloggad för att se.
Annars finns en länk; HÄR!

Jag satt och stirrade tomt på skärmen. Reste mig sedan långsamt och tog tre kvicka steg in i badrummet.
Musiken hade precis tagit slut, och den snabba tystnaden mellan låtbytet bröts av det igenkännande skak-ljudet.

Det var min lilla hund. Han hade vaknat till liv då jag rest mig, och smugit fram från sitt gömme under en stol-liknande fåtölj.
Dolce&Gabbana (som jag döpt om honom till i dag) sträckte på sig, de små tassarna framsträckta och rumpan putandes uppåt, varefter han skakade sig snabbt.
Efter att ha gett mig en oskyldig hundblick trippade han iväg.

Sedan kom Lillemor in till mig och frågade med en liten röst om jag kunde gå ut med hunden. Jag såg på henne utan att säga något. Efter några sekunders tystnad log jag och sade att jag kunde göra det.

Efter promenaden med Dolce&Gabbana kommer jag hem och sätter mig framför datorn igen. Kollar min mail. Där står det att jag blivit "taggad" (svengelska) på 10 bilder på Facebook.
Nyfiket klickar jag mig fram till dessa bilder och inser med fasa att större delen av bilderna är mycket fula. Jag stelnar till.
Sedan sitter jag länge och överväger om jag ska ta bort "tagen" (svengelska) från de fulaste bilderna.

Jag bestämde mig för att låta det vara. Inget skulle ändras. Och jag kände mig stark.
Nästan lika stark som Magnus Samuelsson.

[1.] Resultat: svenska till engelska
Hello hello.
Today I happened to come over one new (at least for me) översättningssida, where one simple can translate the whole senses.

Såhär would an English sense see out, translated from the Swede.

"It that understands others are knowledgeable,
 the person that understands itself is sensible.
 It that wins over others are strong,
 it that wins over itself is powerful."


[2.] Resultat: tillbaka till svenska
Hälsninghälsningar.
I dag händde jag att komma över en ny (åtminstone för mig) översättningssida var enkel man kan översätta helhetsavkänningarna.

Såhär skulle en engelsk avkänning ser ut, översatt från svensken.

"Den som förstår andra är kunnig,
 personen som förstår sig är förnuftig.
 Det att segrar över andra är starka,
 det att segrar över honom är kraftiga.?



[0.] Den första texten
Hej hej.
Idag råkade jag komma över en ny (åtminstone för mig) översättningssida, där man enkelt kan översätta hela meningar.

Såhär skulle en engelsk mening se ut, översatt från svenska.

"Den som förstår andra är kunnig,
 den som förstår sig själv är vis.
 Den som segrar över andra är stark,
 den som segrar över sig själv är mäktig."


Ni som är sugna på att översätta lite kan alltid besöka följande sida: http://www.systransoft.com/

Det var allt för mig just nu. God jul

Vad jag väntat på i mången år har äntligen kommit! Jag är utom mig av lycka. Mina hår står på armarna, likt stela soldater vars liv går ut på spendera dyrbar tid genom att stå stilla utanför kungaslottet.
Det kom som en chock, ty aldrig trodde jag att mina önskningar skulle uppfyllas. Men underskatta aldrig Hollywoods krafter.

Living Lohan är nu här!

"Living Lohan follows the lives of Ali Lohan, the younger sister of Lindsay Lohan, and her manager-mother Dina as she does her best to balance family and career. The reality show will center mainly around Ali as she begins her journey into stardom, following in the footsteps of her sister, but will also focus on the rest of the Lohan family." (Tvrage.com)

Lägg märke till "following in the footsteps of her sister". Detta är väl genomtänkt, och jag avundas personen vars hjärna kom fram till denna utomordentliga idé, för vad kan inte fängsla en publik mer än att se dramatik på hög nivå? Krocka med bilar på grund av kokainmissbruk, fejder med rivaler såsom Victoria Silvstedt och tid spenderad på rehabiliteringscenter med andra stjärnor.
Smart drag.

Tillåt mig att stjäla första avsnittet.



Heineken är gott.

Ibland kan det vara skönt att bara sätta sig ner i sin ensamhet, med handen innanför byxorna som varsamt håller om det undre livet, och fängslas i filmernas värld.
I dag var en sådan dag då jag ville fly från verkligheten och påverkas av en annan värld. Alltså se på en bra film. Och sedan när eftertexten långsamt rullar neråt på den svarta skärmen ska man ha insett något, öppnat ögonen och blivit djupt berörd i hjärtat.

Jag ville se något nytt och sökte därför på nätet för att hitta bra filmtips. Förgäves.
Jag fann listor som innehöll filmer såsom Days, Deep Blue Sea, The Fifth Element, Harry Potter, osv... Nej tack.

Därför, som den underbara person jag är, tog jag tag i det hela med egna händer. Att hjälpa folk i samma situation som jag, det är mitt mål just nu.

Lägg märke till att alla filmer är klart sevärda. Men folk som vill följa någon ordning, eller bara göra någon sorts film-maraton, bör lägga märke till "kategorierna" vissa filmer har.

[U] = Uppvärmning: En uppvärmningsfilm - inte lika djup som andra. Mer Hollywood-stil.
[P] = Paus-underhållning: Rolig film som lättar stämningen.
[I] = Insikt: Ingen speciell handling, mer fakta. Dokumentär-aktigt.

---

Robert Nesta, åh vilken underbar varelse.

Jag låter följande text säga resten:

No sun will shine in my day today.
The high yellow moon won't come out to play.
I said; darkness has covered my light,
and has changed my day into night.
Where is the love to be found?

Bob Marley - Concrete Jungle

Ni kan kalla mig tjuv. Varför säger jag inte. Men det har ingenting att göra med att jag snodde Backstreet Boys-kort för omkring 90 kronor när jag var liten. Eller, ska sanningen fram var det inte ens jag som gjorde det. Utan jag skickade min lillebror att sno dem.
Tänka sig va?

Men nu satt jag framför datorn min och kollade på ännu ett avsnitt av House (M.D.). Du vet, serien där doktorerna tar rollen som kriminalinspektörer och bryter sig in i patienternas hus. Serien där patienterna ifrågasätter allt doktorn gör, och där fallen alltid verkar vara hopplösa.
Men tillsammans med sitt gäng, Negern, Tjejen och Den blonde britten, botar Gregory House varenda patient. Hittils, det vill säga. Jag har bara sett åtta avsnitt (plus några lösa som gått på TV förr).

Men det slog mig i dag att jag fortfarande inte visste vad någon hette - om man bortser från House. Det är oacceptabelt. Nästan lika illa som att plocka bort champinjonerna när man äter en capricciosa.
Därför gick jag in på IMDB och fick reda på följande:

Negern heter Eric Foreman (i verkliga livet: Omar Epps)
Tjejen heter Allison Cameron (i verkliga livet: Jennifer Morrison)
Den blonde britten heter Robert Chase (han ska tydligen vara från australien (i verkliga livet heter han Jesse Spencer)
Sen får vi inte glömma av Doktorn som bara dyker upp ur ett hörn ibland för att säga någon rolig kommentar som heter James Wilson (i verkliga livet: Robert Sean Leonard).

Obs! Alla namn borde egentligen ha titeln "Dr." framför. Glöm aldrig.

Det jag gillar mest med denna serie är Houses kommentarer, och faktum att det är en amerikansk serie. För Jag älskar snabbmat. Därför ska jag se på mitt nionde avsnitt nu.

M.J Blige skrev "Whatever" som kommentar. Är denna kommentar rättvis?

Låt oss analysera texten:

(1) Tänka sig va?

1. En introduktion. Vad jag syftade på är oklart.

(2) Hade jag varit en tårta nu hade jag varit torr och oattraktiv - och stått i kylen tillsammans med massa gamla råvaror som ingen egnelitigen tyckte om.
Det blir lätt så när ens panna är skrynklig för att man försöker skydda sig från ljuset som som skärmen ger ifrån sig.

2. Min kropp var uttorkad och skrek efter vatten. Klockan var mycket och min kropp var även trött. Bildskärmen lyste starkt i det mörka rummet och mina ögon, trötta som de var, hade svårt att anpassa sig till detta plötsliga ljus.

(3) Jag satt på huk, på gatan, och antecknade i (4) The Block förut. bilar åkte förbi, men jag lade nästan inte märke till dme.

3. En händelse, eller tanke av någon sort, uppenbarade sig på min färd och jag tyckte det var värt att anteckna.
4. The Block är ett litet anteckningsblock i fickformat som jag köpte i Argentina, Buenos Aires, tillsammans med en snygg, blond sommarpojke.

(5) Nu sitter jag här, och vet att jag skrivit fel (men korrigerar inte felen eftersom det ger det hela en mer ärlig touch) och inser att det som är inom parentes egentligen inte borfde vara det.
(6) Jag ber om ursäkt. I have failed you.

5. Det så kallade Titta-jag-är-full-fenomenet; då en påverkad person medvetet skriver fel för att påpeka för personen, på andra sidan Lunarstorm/MSN, att denne är full (alltså varit ute och druckit alkohol, träffat folk, blivit galen och nu - även om han/hon borde sova - fortsätter sin galenhet.
"Vilken galen och rolig person" är responsen man förväntar sig.
6. Jag bad om ursäkt för att ha påverkats av Titta-jag-är-full-fenomenet och att texten jag hittills skrivit var så tråkig.

Hade jag varit ninja på riktigt hade jag begått hara-kiri, eller seppukku, som många känner till det. Egentligen borde jag vara i mina sinnes fulla bruk nu. Men så är det faktisikt inte. (7) Jag är en full människa i värld så stor, men ändå så liten.

7. "Jag är en full människa" kan väl inte vara så svårt att misstolka. Också syftar jag på "6 Degree"-teorin - och andra självklara saker.



(8) Jag blandar mina kort.
8. Lutar mig tillbaka. Plockar upp den blå kortleken som alltid finns till hands vid mitt skrivbord, blandar korten och tänker.

(9) På vägen hem frågade jag två personer (som ingen vanlig människa ens skulle komma taknen att tala tilll) efter vägen hem. De hjälpte mig. Jag rökte med den ena, sen med den andre. Båda var vänliga, det var jag med.
Min hund hälsade mig välkommen hem. Jag tackade honom och visade min tacksamhet genom att klia honom på magen. Han viftade på svansen och gick sedan in och lade sig i sitt rum, som egentligen tillhör mina föräldrars rum. Javisst, jag bor fortfarande med mina föräldrar.
JAg är medel. Medelsvensson kanske? Svensson-chilenare?

9. Så fantasilös var jag att jag behövde berätta om så tråkiga grejer. Igen, erkänner jag, är jag fantasilös och har kommit att inse att denna analysen är värre än själva texten.
Är det någon som lyckats läsa hit kan jag bjuda på några glädjande ord: Efter denna tråkiga analys ska jag länka till en sida mer trevligare text.

(10) Det är tillochmed så illa att jag skriver blogg när jag egentligen borde sova.
Fyfaaaan, tänker jag med en ironisk röst-tanke. Nu är det slut på dessa dumheter.

10. Jag borde ligga och sova nu också. Nu är det slut på dessa dumheter på riktigt. Än en gång ber jag om ursäkt för att ha skrivit något så tråkigt och ogivande. Det är nog intressantare att läsa om Bert Karlssons liv i hans memoar under namnet... Kan ni gissa det? Ja. "Mitt liv som Bert".

(11) Hejdå.

11. Ja. Det är ett farväl. Ett avslut.
(Slutsats: Ja. Kommentaren var rättvis.)

Nu vill jag passa på att presentera min gode väns blogg: WHENN.BLOGG.SE

"Dagens utskurna, delikata tårtbit av bloggande som jag fastnad för (läs: råkade trycka på den av misstag) kommer från Ehmmaphemma, vilket är ett intelligent namn.
Ehmmaphemma vill i detta inlägg dela med sig av vilken dålig dag hon har haft. Hon verkar lite ledsen och lägg märke till den internationella tonen hon har i avslutningen.
Upp till bevis."

Sen finns även La Revolucón (klicka här vetja).
Adjö.

/Glöm aldrig, Simba

Tänka sig va?

Hade jag varit en tårta nu hade jag varit torr och oattraktiv - och stått i kylen tillsammans med massa gamla råvaror som ingen egnelitigen tyckte om.
Det blir lätt så när ens panna är skrynklig för att man försöker skydda sig från ljuset som som skärmen ger ifrån sig.

Jag satt på huk, på gatan, och antecknade i The Block förut. bilar åkte förbi, men jag lade nästan inte märke till dme.
Nu sitter jag här, och vet att jag skrivit fel (men korrigerar inte felen eftersom det ger det hela en mer ärlig touch) och inser att det som är inom parentes egentligen inte borfde vara det.
Jag ber om ursäkt. I have failed you.

Hade jag varit ninja på riktigt hade jag begått hara-kiri, eller seppukku, som många känner till det.
Egentligen borde jag vara i mina sinnes fulla bruk nu. Men så är det faktisikt inte. Jag är en full människa i värld så stor, men ändå så liten.

Jag blandar mina kort.

På vägen hem frågade jag två personer (som ingen vanlig människa ens skulle komma taknen att tala tilll) efter vägen hem. De hjälpte mig. Jag rökte med den ena, sen med den andre.
Båda var vänliga, det var jag med.
Min hund hälsade mig välkommen hem. Jag tackade honom och visade min tacksamhet genom att klia honom på magen. Han viftade på svansen och gick sedan in och lade sig i sitt rum, som egentligen tillhör mina föräldrars rum. Javisst, jag bor fortfarande med mina föräldrar.
JAg är medel. Medelsvensson kanske? Svensson-chilenare?

Det är tillochmed så illa att jag skriver blogg när jag egentligen borde sova.
Fyfaaaan, tänker jag med en ironisk röst-tanke.
Nu är det slut på dessa dumheter.

Hejdå.

Tiden har lärt mig en hel del.
Jag har insett att den skiter fullständigt i vad som händer då den bara flyter förbi. Att man åldras är en självklar sak (?), lika självklar som att Hitler hade en konstig mustasch. Men att mina skrifter faktiskt underåller människor gör mig väldigt nöjd och glad (hade jag varit hund hade min svans svängt fram och tillbaka, sida till sida, stolt och högt).

Det är som om Gud själv bestämde sig för ta saker i sina egna händer och reste sig graciöst från sin tron endast för att vandra över gatan, där jag står, för att ta ett godkännande grepp om min axel och med ett bögigt Frodo-leende nicka åt mig, som om han accepterade allt jag gjorde.

Om det nu hade hänt hade jag tittat Gud i ögonen, gett honom ett lika bögigt Gandalf-leende tillbaka, och föreslagit att gå till Kebab house för att äta varsin kebabtallrik.
Väl där hade jag frågat Gud massor av saker.
Finns himmelriket och helvetet? Vad är meningen med livet? Om han var tvungen välja vem han skulle leva resten av sitt liv med, och alternativen var Paris Hilton, Britney Spears eller Lindsay Lohan - vem skulle han då välja? Vem han tycker bäst om, 50 Cent eller Mange Schmidt (?), och många fler frågor.
Sedan hade jag imponerat på honom genom att göra något magic trick. Och till kvällens slut skulle vi tillsammans se på någon djup film som vi efteråt skulle diskutera, över en bulle och saft - kanske en cigarett när jag följde honom till bussen också...

Men slutligen, när den spända situationen väntade otåligt och farvälet gnagde på bådas sinnen skulle vårat avsked läggas på våra minnen och aldrig mer sina.
"Hejdå, det var trevligt att träffas", varefter man kramas tafatt skulle aldrig komma i våra tankar att göra. Nej. Istället skulle våra ögon mötas stadigt och ljudet av våra händer som träffade varandra skulle fylla tystheten som rådde då vi utförde historiens manligaste high-five. Sedan skulle vi skiljas åt, utan att säga något mer, med minnet av våra stunder tillsammans.
Som bästa vänner.

Men nu går ju inte det. För nu bor jag i Chile och här finns inte göteborgs bästa kebab. Och här pratar Gud spanska, vilket betyder att jag inte skulle kunna formulera alla mina frågor och tankar som jag ville. Det skulle bli en tråkig konversation. Istället sitter jag här, på min datorstol, med båda fötterna uppe och bröstet lutat mot knäna (som en apa ungefär) och fantiserar om bättre tider. För mitt huvud är mentalt knullat av vetskapen om att jag ska ha ett stort prov i sociologi, på spanska, klockan halv nio på lördag.

Det var ungefär vad jag ville få sagt/skrivet...
Observera! För er som vill läsa mer trevliga saker kan ni alltid besöka:
La Revolución - en nyskapad blog av oss alla, till er alla.

Tack för i kväll.

Med vänliga hälsningar
/Batman

Jag lämnade universitetsområdet och vandrade länge - hela 30 minuter - för att fylla min mage med lasagne. Sedan bar det av hemåt, för att byta till shorts (det var för varmt att gå runt i jeans).

Varefter jag promenerade tillbaka till skolan, i solen, svettig och trött... 30 minuter. Väl framme träffade jag två kamrater som gick åt mitt motsatta håll. Jag var förvirrad.

Tydligen var det demonstration och vår sista lektion var inställd. Jaha, tänkte jag och vandrade besviket mot kiosken för att köpa ett paket cigaretter.

Trött lämnade jag universitetsområdet igen. Cigarettpaketet öppnades, en cigarett placerades vid mina läppar. Min vänstra hand dök ner i vänstra fickan för att plocka fram tändaren jag så säkert hade stoppat ner. Ingen tändare där inte. Högra fickan - inte där heller. Väskan? De andra fickorna? Nej. Besynnerligt nog hade jag glömt att stoppa ner tändaren.
Cigaretten fick vänta.

På vägen gick jag förbi en väldigt snygg tjej som kollade in mig.
Sedan passerade jag en tjock, gammal tant som hade en knallrosa väska hängandes över axeln.

"Är detta en dröm?" frågade jag mig själv.

Just då kommer tre män, lika långa, alla tre med ljusblå skjortor instoppade i sina svarta kostymbyxor, och likadana slips, gåendes på rad. Smidigt steg jag åt sidan då de tre klonerna marcherade gatan fram.

Detta måste vara en dröm, tänkte jag.

En tant närmar sig där jag går, och pratar till mig, sedan pekar hon på ett bord som står mitt på gatan med fem Powerade-flaskor i olika färger. Jag avfärdar henne genom att skaka på huvudet som hastigast, och fortsätter min vandring.

En kvinna i en skoaffär inspekterar en läderstövel - hon håller den högt över huvudet mellan pekfinger och tumme, som om hon var äcklad av den.
Tre jättekorta människor, gåendes var för sig, gick efter varandra på rad, liksom ankungar. En stor, muskulös, tatuerad man med farligt anlete kom cyklandes efter dem på en liten, fjantig cykel.

Men sån är världen jag lever i. Innerst inne visste jag att det inte var någon dröm. Därför gjorde jag inget dröm-test. Och nu sitter jag här, svettig och trött. Tänka sig va?

Välkommen till min promenad.

Solen hade precis börjat tränga sig fram mellan grenarna. Fåglarna lekte jage i luften.
Lennart Älg lunkade iväg för att inte störas av fåglarnas skrikande. Han ville sova.

Tamhunden Aron hade smitit igen.
Han skuttade glatt fram på den lövtäckta marken. Lennart Älg nickade trött åt Tamhunden Aron då han skuttade förbi.
"Har du sett Herkules?" frågade Tamhunden Aron. Lennart Älg var tvungen att vända sig om för att svara.
"Han är hos Åsnan Bob!" skrek han efter Tamhunden Aron som hade hunnit en lång bit på vägen.

Kalle Räv satt högst upp på berget och tittade ner över den mänskliga civilisationen. Hans mål var att någon gång ta sig förbi Tredje Vägen. Han rös vid tanken.
Fem främmande duvor flög i V-formation ovanför Kalle Räv. Han följde dem med blicken. Duvan längst fram hade något i klorna, någon rulle. Han såg hur de landade borta hos Kuckeliku.

Kuckeliku var skogens klocka. Han var en tupp.
Hans mål var att meddela när det var dags att vakna, eller sova. I vissa fall varnade han djuren om fiender eller så kallade han på samling.
I dag var det dags för en tidig samling. De fem duvorna som kommit hade beordrat honom. De hade med sig ett papper med ett kors på.

Alla skogens djur hade redan samlats och väntade otåliga på vad som komma skulle.
Tre örnar landade plötsligt runt dem. Musen Pigg pep till av rädsla.
Sedan svävade en vit duva majestätiskt in, och landade i mitt av ringen som skapats. Det var Duvan Santa.

"Jag har inte mycket tid. Men människorna i mitt land har fastslagit några saker", sade Duvan Santa med hög röst.
Duvan Santa var från Vatikanstaten. Inte ofta kom han och meddelade tråkig information.

"Hädanefter är vållande av fattigdom, miljöförstöring, växande orimlig rikedom, genmanipulation, social orättvisa, moraliskt omstridda expriment och drogmissbruk dödssynder. Det har Påven sagt."
Mamma Giraff fnös. De tre örnarna vände huvudena mot henne och gav henne mördarblickar. Inga sade något.

Duvan Santa lyfte från marken, flaxade snabbt med sina vingar och svävade uppåt.

"Snart kan man köpa dildos på apoteket!" var dennes sista ord. Örnarna flög efter duvan.

"Fy fan vad tråkiga nyheter", klagade Björnen och kliade sig på på hakan.
Alla andra djuren höll med.