Avundsjuka
Min lillebror, Stefan, brukar kissa på kanten. Han är för ignorant för att inse sina små felträffar.
Han blir arg när jag påpekar det. Han blir ännu argare när jag tvingar honom torka bort kisset. Då tar han en liten, liten papperstuss och duttar klent där kissdropparna ligger och njuter. Jag ger honom min gör-om-gör-rätt-blick och han kontrar med sin fula, trotsande jag-hatar-dig-och-tycker-du-är-bög-blick.
Vi stirrar på varandra länge. Likt boxare. Tills någon viker med blicken och erkänner sig förlorad. Är det jag som förlorar brukar jag hota med att slå honom. När han förlorar brukar han då överdriva med papper, ta meterlånga pappersremsor och sedan skrubba argt på toalettsitsen. Sedan upprepar han det.
"Don't fuck with me", hör jag honom tänka när han gör slut på pappret. En olust brukar då sprida sig. Det är då jag väljer att gå därifrån.
Inte nog med att han kissar på kanterna utan att torka bort efter sig, han är nog världens långsammaste person när det gäller att göra i ordning sig. Han ligger på samma nivå som tjejer. Hade Stefan inte funnits hade jag nog varit 10 år yngre.
Ibland händer det att han står framför spegeln och säger; "Fan vad snygg jag är", eller "Det är synd om mig".
Då vill han att man ska fråga varför. Han svarar genom att se sig själv i spegeln, göra någon "sexig" blick alternativt spänna sig, varefter han svarar "för att jag är så jävla snygg".
I går kom jag hem, lycklig. Jag hade njutit så av min promenad hem att jag var alldeles till mig av glädje. När jag sedan stiger in i lägenheten ser jag resväskor och massa stök. Det slog mig då att Stefan skulle åka till Sverige och hälsa på. En konstig känsla spred sig inom mig. En ny känsla. Det var som att vara en liten bebis och inse att blod kopplades med smärta.
Den här gången kopplades resväskor till Stefans resa och hans lyckliga månad med alla vänner i Sverige. Jag var avundsjuk. Den där snekissand jävla snorungen skulle åka till Sverige och träffa mina vänner, välkomnas med sommarens "största fest" - och jag får sitta här och ruttna.
Det var avundsjuka för första gången i mitt liv. Tänka sig va?
Men det är trots allt min bror. Jag har lärt honom ett och annat. Innerst inne är jag pyttelite glad för hans skull.
/Flash Gordon
Han blir arg när jag påpekar det. Han blir ännu argare när jag tvingar honom torka bort kisset. Då tar han en liten, liten papperstuss och duttar klent där kissdropparna ligger och njuter. Jag ger honom min gör-om-gör-rätt-blick och han kontrar med sin fula, trotsande jag-hatar-dig-och-tycker-du-är-bög-blick.
Vi stirrar på varandra länge. Likt boxare. Tills någon viker med blicken och erkänner sig förlorad. Är det jag som förlorar brukar jag hota med att slå honom. När han förlorar brukar han då överdriva med papper, ta meterlånga pappersremsor och sedan skrubba argt på toalettsitsen. Sedan upprepar han det.
"Don't fuck with me", hör jag honom tänka när han gör slut på pappret. En olust brukar då sprida sig. Det är då jag väljer att gå därifrån.
Inte nog med att han kissar på kanterna utan att torka bort efter sig, han är nog världens långsammaste person när det gäller att göra i ordning sig. Han ligger på samma nivå som tjejer. Hade Stefan inte funnits hade jag nog varit 10 år yngre.
Ibland händer det att han står framför spegeln och säger; "Fan vad snygg jag är", eller "Det är synd om mig".
Då vill han att man ska fråga varför. Han svarar genom att se sig själv i spegeln, göra någon "sexig" blick alternativt spänna sig, varefter han svarar "för att jag är så jävla snygg".
I går kom jag hem, lycklig. Jag hade njutit så av min promenad hem att jag var alldeles till mig av glädje. När jag sedan stiger in i lägenheten ser jag resväskor och massa stök. Det slog mig då att Stefan skulle åka till Sverige och hälsa på. En konstig känsla spred sig inom mig. En ny känsla. Det var som att vara en liten bebis och inse att blod kopplades med smärta.
Den här gången kopplades resväskor till Stefans resa och hans lyckliga månad med alla vänner i Sverige. Jag var avundsjuk. Den där snekissand jävla snorungen skulle åka till Sverige och träffa mina vänner, välkomnas med sommarens "största fest" - och jag får sitta här och ruttna.
Det var avundsjuka för första gången i mitt liv. Tänka sig va?
Men det är trots allt min bror. Jag har lärt honom ett och annat. Innerst inne är jag pyttelite glad för hans skull.
/Flash Gordon
Kommentarer
Trackback
