NinjaGandalf

Jag har nu suttit och skrattat väldigt länge. På Youtube fann jag nämligen en rolig video som sedan hänvisade till Prankvote.com.

Jag besökte sidan och fastnade då jag såg första videon. Det är alltså två killar som jävlas med sin rumskompis, Ernie, och filmar allt. Sedan lägger de upp sina filmade pranks på denna sida. För besökarna gäller det att rösta fram kommande prank.

I början av månaden skrev jag att juli skulle bli en bra månad.

Följande är från det inlägget:
"Juli är en bra månad för skribenten inom mig. Men jaget kommer långsamt, långsamt ruttna bort. Försvinna i ett oändligt mörker. Tomrummet dit alla riktiga personligheter fångas när bloggaren tar över.

I augusti får vi se slutresultatet. Kommer jag att vara en bloggare eller en starkare man?
Det återstår att se."


I dag sitter jag här. Ensam och med ryggvärk. Ur högtalarna spelar en av de sämsta låtarna jag hört på länge. Sean Paul - Shake that thing. Jag är trött och arg. Blek och ful. Inte heller har jag lust att göra något kul. Jag är nu miserabel. Vilket faktiskt kan vara en pytteliten framgång. Artister brukar vara miserabla.

Juli har varit en bra månad. Jag utvecklades som skribent. Läser man bloggen noga ser man tydligt då jag låg på topp. Men jag har också ruttnat inombords. Och jag finner inte längre något nöje i att skriva.

Jag väntar på bättre dagar helt enkelt. Nu flyr jag. Tills vidare. Skepp ohoj!

Jag klär av mig. Nu är jag naken.

I lördags fick jag en plötslig hunger efter böcker. Jag sökte igenom min bokhylla och insåg att det inte fanns något nytt att läsa. Sedan undersökte jag Lillemors lilla bokhylla. Där fanns inte heller något som väckte min nyfikenhet.
"Den här då", sade Lillemor och plockade fram en bok av Stieg Larsson. Jag tackade nej efersom det var andra delen i en trilogi. Man bör läsa trioliger från början, tycker jag.

"Vänta", sade Lillemor och försvann. Efter någon minut kom hon tillbaka med ett glatt leende. Hon viftade med en bok i handen. Män som hatar kvinnor, av Stieg Larsson. Första delen. Låt gå, tänkte jag.

Och i gårnatt när jag låg och läste boken pirrade det till lite i min mage. Jag läste ordet björnkram. Det fick mig att bli alldeles varm och glad. Jag ville ha en björnkram. Sen, efter att ha fantiserat med ordet lite återgick jag till läsningen.

En björnkram. Det är ingen vanlig kram. En björnkram är den mysigaste och finaste kramen man kan få.

Kommentar:
Classic. Detta var ett häftigt inlägg. När jag läste dessa rader for en rysning igenom mig. "Ett geni", tänkte jag. Med så få ord lyckades du beskriva din kväll i detalj. Och på köpet framhävde du din personlighet. Jag känner dig nu.
Tack, min vän.


Jag kan tänka mig att Rosflickan, alternativt Feliciaaa, drack massvis av vin. Hon ville släppa loss i kväll. Dansade gjorde hon också. Mycket. Nästan lika mycket som hon drack vin. Och det hela resulterade i en galen kväll.
När hon sedan kom hem, nästan helt nykter, ville hon visa för sina vänner (samt andra personer) att hon faktiskt var aprak och jättegalen.
"Jag vet, jag kan stava fel när jag skriver!" tänker hon glatt. Därför sätter hon sig framför datorn och börjar pilla. Men hon skriver inte inlägget på en gång. Hon låter tiden gå, knipslug som hon är. 5 minuter. 10 minuter. 40 minuter. Det är tillräckligt. Nu kommer alla tro att jag kom hem jättesent, säger hon till sig själv och beundras över sin intelligens. Sedan skapar hon det smartaste och häftigaste inlägg på länge. En perfekt balans av galenskap och mognad. Stolt går hon sen och lägger sig.

I många år har jag sett över Flashback-forumet. Men i dag tittade jag faktiskt in. Såg mig omkring och förstod att det var ett forum som täckte det mesta. Inte bara droger, datorer, politik eller porr. Det gjorde mig nästan lite exalterad. Jag blev medlem.

Jag hittade speciell tråd som fick mig att nästan börja skratta bara av att läsa rubriken.

---

"Att se på film med tjejjer [Gör dom det för att jävlas?]"

Ja nu till saken, jag talar inte för alla tjejjer och försöker inte trampa på flickornas tår med denna trådne men VAFÖR i 90% av alla gånger man ser film med tjejjer, kan dom inte kolla på filmjäveln själva nån gång?

Det spelar ingen roll om jag kollar på en film med morsan eller tjejjen, och jag har diskuterat detta med andra som upplever samma sak, det är alltid likadant..

"Vem är han?, men vadfan snackar dom om? -Jag fattar inte" osv osv sitter och frågar sig igenom hela filmen istället för att KOLLA på vad som händer, vaför? Är det för att reta gallfeber på en eller vad?

Och värst av allt är när dom sitter och frågar saker man inte har svaret på, vi båda sitter och kollar en film ingen av oss har sett innan, dom första 5minuterna "-Vem är han?, Är det mördaren? osv osv"

---

Och jag läser vidare. Det roar mig. För det är ett så välkänt fenomen. Och så normalt att jag har anpassat mig till det. När jag ska se på film med någon tjej väljer jag oftast typiska Hollywood-filmer; ex. 10,000 BC, Jumper, The Mummy.

Sen att se på film med fler personer (tjejer, som killar) - och de pratar. Det får mig att vilja slita fram stridsyxan och skrika högt. Mer vill jag inte gå in på det.

Nej. Film ska man se på själv.

I gymnasiet hade jag en fysiklärare som var fd. polis. Lasse. Han gillade inte USA. Alltid var det något konstigt med jänkarna. Men något han älskade var vapen. Alla sorts vapen brann han för. Så fort det kom på tal såg man hans ögon brinna av entusiasm.

Han gillade nog vår klass extra mycket. För en dag kom han in i klassrummet med stora ögon. Han tittade sig omkring i salen och nickade sedan för sig själv. Varefter han sprang ut igen. Efter någon minut kom han tillbaka.
"Nu ska ni få se", sade han och slängde upp en stor väska på bordet, "kom närmare".
Vi flockades runt bordet och såg tyst på när han försiktigt och omsorgsfullt tog fram pistol efter pistol. Eftersom jag gick i en datorklass, med bara killar, fanns det vapenkåta personer som frågade om de fick hålla i föremålen. Lasse såg upp. Nästan häpen.

"Det här får jag egentligen inte göra", sade han och syftade på att han inte fick ha vapen i skolan, "lås dörren".
Efter att dörren var låst och vi försäkrat honom om att inte prata om händelsen skickade han runt sina käraste ägodelar. Tyska pistoler. Halvautomatiska. 9 millimetare, och allt vad det hette. Stämningen var förändrad. Jag såg på mina klasskamrater och märkte att mer än hälften hade gått i någon sorts trans. Dessa vapen var som nakna tjejer för dem. Jag befann mig nu i ett rum med massvis av nakna supermodeller och kåta datornördar. De diskuterade dess funktioner och namn, millimeter och gamla minnen. Jag satt tyst. Det enda jag kunde säga med säkerhet var att en av pistolerna hette Desert Eagle. Det hade jag lärt mig då jag spelade Counter-Strike. Den hade väldigt mycket uppmärksamhet.

Plötsligt händer något. Allt blir tyst. Lasse plockar fram en revolver. En magnum, om jag minns rätt. King of kings. Den heliga gralen. Han räcker den till mig. Jag tar emot den med båda händer. Den är tung.
Allas ögon är riktade mot mig. Mina klasskamrater ser ut som hyenor. Det vattnas i deras mun. Jag ser oförstående ner på den stora revolvern jag har i händerna.
I deras ögon hade jag Adriana Lima i min famn. Jag vänder på Adriana Lima. Känner på tyngden. Säger någon kommentar som "wow" för att verka inne - och skickar sen vidare den. Hyenorna slänger sig över vapnet, alla vill se och ta på det. De morrar och sliter.

Kommer ni ihåg inlägget om Sanna? Tjejen som skrev så fint till mig. Hon som tog bloggvärldens fulknep till en ny nivå.

Hon har nu lyckats ta sig upp på Mest Aktiva-listan. Det har jag också försökt med nu de senaste dagarna. Jag syntes bara en gång, på sista plats. Men hon ligger högt upp. Hon är min överman. De gammalmodiga teknikerna jag använder har hon säkert lyckats modernisera till den grad att hon nu inte ens behöver utföra dem. Hon är bloggvärldens Jedi Master.

Men nu hittade jag henne, som sagt, på Mest Aktiva-listan. Och jag lät henne smaka på sin egen medicin.

"Hey! Checka min blogg, snygging", skrev jag. Ska bli spännande att se vart detta leder.

Hej.

Här borta i Sydamerika är man ganska isolerad från svenska nyheter. Därför klickar jag mig in på Metro.se för att uppdatera mig lite om den svenska världen, då Aftonbladet inte funkar på min dator av någon anledning. Jag scrollar ner på sidan och plötsligt läser jag en rubrik som smäller mig hårt över ansiktet.
En riktig bitch-slap.

"Så ofta fejkar de danska kvinnorna".

Här vill man uppdateras om Sverige och får nyheter från ett land där alla har rött hår och pratar fult.
Folk har svarat på enkäter, i Danmark. Lilla, lilla Danmark, tänker jag. Hur många kvinnor kan bo i det lilla landet? 500? En underdriftig överdrift. Men det var så jag tänkte. Och jag läser artikeln.

Unga män tror att deras sexpartner får orgasm vid varje samlag, men kvinnorna avslöjar att de ofta bara fejkar. Det visar svar från 6 537 läsare av danska ungdomsmagasinen Woman och M!

6500 danskor. Inte dåligt för ett så litet land. Men jag förstår de danska kvinnorna. Det borde vara svårt att få orgasm när man har sex med en kille som låter likt bergstrollen i Sagan Om Ringen när han pratar.

"Uuuh-vicke-schöön-feijdah-duuy-haaa", låter det när en dansk man pratar i sänghalmen. Som om han hade halsen fylld av bajs. Det är ett hårt liv för danskorna.

Det är skönt att folk har börjat inse att applications, och allt vad det heter, bara är onödigt och irriterande. Det är också skönt att man kan blockera alla inviter man får till olika applikationer. Jag kommer ihåg tiden då man verkligen såg fram emot att logga in på Facebook. Man tittade på andras bilder och kommenterade glatt. Blev glad när folk skrev i "the wall" och fick kommentarer på sina egna bilder.
Det var tider det. Det var när solen sken och alla var lyckliga. Men nu har det hela fått en drastisk ändring. Facebook har blivit en spegel. En öppen spegel som blottar ens själ. Facebook är en del av livet nu. En kroppsdel lika viktig som underlivet.

Folk är nu rädda för att göra bort sig på Facebook. Man måste acceptera alla vänförfrågningar, och man får inte kommentera något löjligt. För kommentarer kan misstolkas. Det bästa är att inte kommentera alls. Och inte lägga upp några fula bilder. Eller filmer. Ett snedsteg i Facebook-världen kan kosta dig livet.
Detta leder självklart till att allt blir stelt och tråkigt. Man vill visa sitt bästa utåt och vågar därför inte göra något. Kändisfest ungefär.

Jag hade sedan länge gett upp hoppet om det hela. Facebook påminde bara om Nobelmiddagen. Eller Gossip Girl, något som man ser på för att alla andra gör det även om det suger.
Men nyligen fann min gode vän, B, en ny funktion. Man kan nu kommentera statusuppdateringar och nya relationer (!). Det tyckte vi var roligt. Tillsammans skrattade vi högt.

På vårt lilla äventyr fann jag en sten. En liten, rund sten. Perfekt formad för handen. Jag såg på stenen med förundran.
"Vad heter du?" frågade jag stenen. Jag möttes av tystnad. "Var kommer du ifrån?", ännu en gång tystnad. Jag vägde stenen i min hand. Detta var ett perfekt vapen förr i tiden. När indianerna krigade mot spanjorerna.
"Du behöver inte vara rädd. Kriget är över" sade jag tröstande till stenen. Tystnad.

Jag går vidare, med stenen i handen. Och på vägen hem undrar jag vad stenen varit med om. Hur länge den funnits på denna jord...

Nu sitter stenen på mitt skrivbord. Någon dag kanske den öppnar sig för mig. Då kommer jag bli lycklig.

Dolce&Gabbana ligger här bredvid mig på stolen och stirrar på mig. Han stirrar intensivt. Ibland grymtar han. Det är bara för att han vill leka. Jag tänker inte leka med honom nu. För jag lyssnar på Disneymusik.

"Prins Ali vilken magi, Aliababa. Han är bäst, stark som en häst. Här kommer han".

Dolce&Gabbana fortsätter stirra intensivt på mig. Han är nästan lite arg. Mest dyster. Men han kommer att bli överlycklig. Det vet jag. För jag ska följa med honom och Lillemor för att klättra i berg. Då kommer vi springa tillsammans. Gömma oss för Lillemor och skratta åt henne när hon snubblar över grenar och stenar. "Var är ni?" kommer hon tjuta. Sen kommer hennes ansiktsuttryck förvandlas, från livsnjutande, fridfull min till panikslagen-mamma-som-inte-hittar-sin-son-blick. Och så kommer hon snubbla igen. Hennes kläder kommer att gå sönder. Och jag och Dolce&Gabbana observerar allt. Vi fnissar tyst. Sedan hoppar vi fram och skriker "BUUH" när hon ligger på jorden och gråter.

Det ska bli roligt.

Jag har skrivit så mycket fint. Gjort gott för bloggvärlden. Men ingen vill se mig. Först nekade jag det hela. "De kommer", tröstade jag mig själv med. Jag blev självklart mycket glad när jag såg att det trippade in besökare och tittade sig nyfiket omkring. Men de vände snabbt på klackarna och lämnade min blogg igen.
Och där stod jag ensam i min dystra tillvaro, med endast ett tangentbord till hands.

Med tiden insåg jag att jag var utfryst. Modebloggarna såg inte ens åt mitt håll - vilket självklart ledde till att de vanliga random-bloggarna följde deras exempel. Jag var ignorerad. Stod ensam på grusplan när alla andra lekte kurragömma.

Misströsta ej. Mitt namn är så mycket mer än bara ett namn. Det står för krigets och illusionernas konst. Och jag ska använda mig av alla fulknep jag kan för att infiltrera bloggvärlden och stå över mina rivaler.

Jag är glad att vi hade denna konversation. På återseende.

Hej, Kära dagbok.
I dag när jag gick på stan såg jag en kvinna. Hon hade läderstövlar och tighta byxor. Hennes hår var långt och svajade i takt med hennes stadiga gång. Hennes stora, mörka ögon fångade min blick. Jag höll kvar ögonkontakten tills hon vek undan med blicken. Jag som precis lämnat en butik stod stilla. Hon passerade mig. Jag följde henne med blicken. Och då kom jag att tänka på hennes underliv, snippan. Fittan.

Kära dagbok, tro nu inte att jag är pervers. Nej. Jag är en helt vanlig man. Liksom alla andra vanliga män kollar jag in kvinnor. Men denna gången var det annorlunda. När jag följde hennes runda rumpa med blicken lade jag märke till en onaturlig "gungning" då hon gick. Det svajade. Det var inte för att hon dansade fram. Denna onaturliga gungning orsakades av hennes ben. Hon var kobent. Jag verkligen såg hur låren pressades ihop hårt för varje steg hon tog, knäna knackade glatt mot varandra. Och trots det stora mellanrummet trampade fötterna obesvärat fram.

Men jag kom att tänka på fittan. Fittan som kämpade för sitt liv och förgäves försökte hålla isär låren. Pubeshåren hade sedan länge gett upp hoppet. Friktionen hade tagit död på de sista små fjunen. Nu var fittan naken, svettig och hård. Och vid vartannat steg fick fittan två enorma väggar pressade emot sig.

Kära dagboken. Jag kunde nästan höra fittan ropa efter hjälp. Men jag lät det hela passera. Jag ignorerade situationen. Och nu sitter jag här med skuldkänslor. Jag hade kunnat rädda ett liv. Men valde att blunda. Vad ska jag ta mig till?

Om det bara fanns någon som kunde förstå mig...

Veckan som nyss tog slut var händelserik. Jag var på bio två gånger. Första biobesöket var på någon VIP-sal. Den var mindre, med större säten. Och man fick ta så mycket popcorn man ville. Det var inte så häftigt som namnet ville påstå. Filmen var El Orfanato, en spansk sådan. Thriller. Mystisk. Bra. "The Disappeared" heter den på engelska.

I går såg jag på The Dark Knight. Batman alltså. Den var häftig. Jag kände mig som en normal kille då jag satt och njöt av de häftiga scenerna. Vanligtvis brukar jag inte gilla actionfilmer av den typen. Men detta är ju Batman, han blev tränad av ninjor förr. Spelad av Christian Bale. Tillochmed Lillemor utbrast "häftigt" två gånger. Sen gjorde Heath Ledger ett grymt jobb som Jokern. Det var längesen jag såg på bio. Starkare upplevelse helt enkelt. Mycket bra film, tycker jag.

Men det roligaste var i slutet. När eftertexten började rulla och musiken var dramatisk. Då hörde man hur några få personer började applådera. Tafatt. Ingen hängde på. Då skrattade jag.

Jag sitter på mitt rum och funderar över vad jag ska ta mig till i kväll. Antingen sitta hemma och mysa för mig själv. Eller gå på en fest där jag bara är bekant med en person. Min söndriga, trygga person säger åt mig att stanna hemma. Det är ett hårt val.

Lillemor kommer in. Hon ber om en cigarett. Jag säger att hon inte får någon. Hon försöker övertala mig. Jag låtsas ge henne lite kontroll genom att ge henne ett val; Antingen inte röka, eller dansa.

Förra gången skulle hon dansa med mig. Nu skulle hon dansa själv. Jag bytte musik. Pussycat Dolls - Buttons.

Lillemor tog försiktigt några danssteg. Sedan skrattade hon för att försöka skämta bort den löjliga situationen hon var fast i. Det var tydligt att hon skämdes. Och det skulle hon allt få göra, tänkte jag elakt.
Därför ropade jag på farsgubben. Han kom in i rummet. Dolce&Gabbana var också där. Vi tittade på Lillemor när hon började släppa lös sina stela lemmar. Hennes steg blev mer avancerade. Hennes kroppsdelar började samarbeta.

Plötsligt slog allt om. Lillemor stod och dansade. En sedan länge utdöd gnista hade vaknat till liv. Hon dansade bra. Och hon kände sig säkert 20 år yngre. Aldrig hade jag trott att Lillemor kunde dansa så bra.
Nu var det jag som skämdes. Farsgubben satt på sängen och njöt. Det såg jag på hans stolta leende.

Innan musiken hunnit spela färdigt valde jag att stänga av. Lillemor var lycklig. Hon hade vunnit på detta. Nu fick hon sin dagliga dos också, trots att hon smygrökt och borde bli straffad.


Kanske kontrollerar hon mig fortfarande... (?)

Kära dagbok. Ute är det molnigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som om hela världen är emot mig. Min högra pungkula gör ont. Vad ska jag ta mig till?

Om det bara fanns någon som kunde förstå mig...

Jag vaknade.
Myste lite med Dolce&Gabbana som hoppat upp i min säng, nybadad och vit. Jag berättade för honom om min dröm. Han höll på att somna. Sedan gick jag upp. Kissade. Sade hej till Lillemor. Vandrade till köket för att hitta något att fylla min mage med. I kylen såg jag fem ägg. Ett av äggen var blått. Jag tog upp det och granskade ägget. Det var blått. Då jämförde jag det med de andra äggen som var ljusbruna. Ägget var fortfarande blått.

Det tyckte jag var häftigt. Sedan åt jag en banan.

Graffiti har inte utvecklats så mycket de senaste åren. Tråkigt, kan man tycka. Bra, kan andra tycka.
Dra åt helvete, säger jag till alla graffers som fortfarande gör pieces liknande denna:



Vi behöver fler personer som Banksy. Graffaren som skapar målningar som inte får tas bort. Han har utvecklat graffitin till den grad att två personer som målade över hans verk blev dömda till sex månaders villkorligt.

Han har blivit en anonym kändis. Angelina Joline har köpt en målning av honom. Brad Pitt också. Revolutionerande va?

Trots att jag försöker bojkotta de kända modebloggarna kan jag inte undgå informationen som spridit sig likt en pest över bloggvärlden. Det viskas i varje hörn. Tissel och tassel. En speciell stämning svävar farligt över varje inlägg blogg-celebriteterna skriver.

Stina-Lee ska ha bloggfest. Den största bloggfesten någonsin. Jag ser det hela framför mig. Fredag kväll, BLVD. Musiken är hög...

Tre blonda killar från Partille står lutade mot baren. De blickar ut över havet av människor. Deras hår är spetsat av hårt DAX WAX och ger deras solbrända ansikten en arg touch. De har precis kommit hem från Sunny Beach. Killen i mitten har på sig en vit, väldigt tight V-ringad t-shirt. Över det har han en väst. Jeansen är ordentligt nerstoppade i Inter Sport-tubsockarna. De nya Lacosteskorna lyser. Det är han som är alfahannen. Om han är tyst är de andra två tysta, bredvid honom. Och där står de tre Partillekillarna och ser häftiga ut, sökandes efter möjliga offer för deras efterfest.

En storväxt vakt går förbi baren, med blicken riktad på ett bord. Runt detta bord befinner sig fem killar, med Johnny Bravo-frisyr, och en tjej. De skrattar högljutt åt en kommentar angående Partille-Tonysarna mitt emot dem vid baren.
Vakten fortsätter se sig omkring. Några småbrats står och vevar i takt till musiken, i brist på annat att göra då de är för små för att känna sig säkra för att riktigt njuta av kroglivet.
Någon sprutar champagne. Folk jublar. Fulla kvinnor snubblar i trappor. Andra står och gnider sig frenetiskt mot varandra på dansgolvet.


Där står Stina-Lee. Med Amanda Berg bredvid sig. De har ingenting att prata om. Därför står de tysta. Egentligen hatar de varandra.
Bakom dessa två kända bloggare ser man en stor folkmassa av tafatta flickor som stirrar storögt. Det är läsarna. De njuter av att kunna vara nära sina favoritbloggare. Och alla har på sig samma kläder, för det har de sett är snyggt i senaste "Dagens"-inlägg.

"Kan någon ge mig en drink?" frågar Stina-Lee utan att vända sig till klonerna bakom sig.
En kvick våg sprider sig bland de hundratals läsarna som står bakom Stina-Lee och Amanda Berg. Efter en knapp sekund stiger en läsare fram. I handen har hon Kvällens Drink - drinken som varenda modebloggare kommer prata om i flera år efteråt.

"Stop!" hörs det plötsligt. Det är en kvinnoröst.
Läsaren som stigit fram stelnar i rörelsen. Hennes ögon vidgas till bristningsgräns då hon ser vem som tilltalat henne. Ett förskräckt pip låter ur hennes strupe.
Sedan sprid sig pipet även hos alla andra läsare likt en tsunamivåg, och ljudet av dessa förskräckta pip i perfekt balans bildar ett oväsen värre än den starkaste åska. Det överröstar musiken för några sekunder. Hela klubbens blickar riktas mot bloggarna.

Kenza stiger fram, vacker och stolt. Bakom henne uppenbarar sig sen Mirre och alla Kenzas läsare; hundratals kloner som bär små handväskehundar i sina famnar.

"Vad gör du här?" frågar Stina-Lee pafft.
"Ge mig Drinken!" säger Kenza, utan att svara på frågan. Den rädda läsaren står emellan sina två största bloggförebilder och vet inte vad hon ska göra. Hennes händer börjar darra.
"Efter den här festen kommer jag ha fler läsare än du. Du skrämmer inte mig längre!" utbrister Stina-Lee. Ett djupt "wooh" sprider sig bland läsarna bakom henne.
"Inte om jag dricker Kvällens Drink", säger Kenza och snappar åt sig drinken. DJns musik tystnar. Alla håller sina andetag.
"Nej... NEJ! Du är i Kreta!" skriker Stina-Lee, "detta måste vara en dröm. Jag... jag drömmer!" hon tar några stapplande steg bakåt. Nyper sig själv i armen.
Kenzas läppar säras i ett leende. Ett kallt leende som inte sprider sig till ögonen. "Min blogg är bäst", säger hon och för glaset mot sin mun.

Plötsligt skär ett iskallt hånskratt igenom den laddade tystnaden. Det kommer från ett mörkt hörn.
"Jag drack Kvällens Drink i går", rösten är bekant. Fram ur skuggorna stiger ingen annan än Blondinbella. Bakom henne ser man gestalten av Carl Bildt.
Alla bloggläsare faller till golvet. De bugar djupt inför högheten som träder fram. Blondinbella, den största av de största. Nummer ett.

Stina-Lee drar sig i håret. River sig i ansiktet. Hennes tårar faller till golvet.
"NEJ! Detta är en mardröm. Du är ju i Italien..." sedan faller hon till golvet, utan medvetande.

Natten slutar med att en av Partille-killarna spyr på väg hem. De andra skrattar.
"Döh! Föfan Mackan, du få la vänta tiss du kommer heem", säger Partille-alfahannen och skrattar.

Se upp för Mest Aktiva-listan nu. Det är bara en tidsfråga innan den fylls av tråkiga bloggare. Inte för att den inte redan är fylld av tråkiga bloggare, nej nej. Nu kommer den fyllas av tråkiga och okända bloggare. Såna som härmar de tråkiga bloggarna.

Hemligheten om hur man kommer upp på Mest Aktiva-listan är avslöjad. Voldemort har funnit De Vises Sten. Sauron har hittat Ringen. Opus Dei har löst Da Vinci-koden. Paris Hilton säger att man borde avrätta alla handväskehundar. Meningen med livet är uppdagat. Kaos kommer utbryta.

Plötsligt blev den där listan inte så intressant längre.

Jag frågar en vän.

Jag: Vem är Tila Tequila?
Vän: En jävla japantjej som slog igen på MySpace. Skapade sedan en egen TV show, där hon knullar tjejer, och killar.
Jag: ...
Vän: För att hon är bisexuell. Typ "Bachelor", fast för bisexuella.
Jag: Så den där TV-showen är porr?
Vän: Nej. Men typ... smygporr. Du vet. MTV show typ.
Jag: Lam?
Vän: Det går att dra snabel till. Så helt klart 8/10.
Jag: ...
Vän: Men TV-showen i sig, om man kollar på struktur etc, är en 2a. Den suger ju egentligen. Om det inte hade varit för lebmys och tuttar typ.

Jag hade nu en klarare bild av vem denna Tila Tequila var. På Youtube fann jag rolig musik av henne.
"If you ever hurt me I'll fucking KILL YOU!" ryter hon argt i början av en låt. Jag skrattade.


Såhär ser Tila Tequila ut när hon precis snubblat över soffkanten.



Här har hon precis ramlat på sin elgitarr.




Hon landar alltid elegant.

BREEZ:
"ALLA VET REDAN VAD SOM HÄNDER IMORGON, KOM OCH KÄNN PÅ DET FRÅN 22.00..."
från Deep Breeze

Vackert. Det är såna dagar som förgyller Facebook.

Pytteliten ändring. Jag trivs. Det borde du också göra.

Hej.

House säsong 3 avslutad. Inte alls lika bra som säsong 2. Men bra ändå. Jag klickar upp MSN. Whenn är inne. Jag skickar en vibb. Han svarar.

Whenn: Hej hallå
Jag: Jag har 5 infections på min dator.
Whenn: Bättre än fem infections på din penis. Men inte mycket.
Jag: Det beror ju på hur man fått dessa infections också. När man råkade surfa in på bögporr, eller om man hade sex med en underbar flicka.
Whenn: Egentligen inte. För minnet av att ha sex med en underbar flicka kommer alltid besudlas av att hon hade 5 infektioner. Vilket gör henne mindre underbar. Och att få 5 infections när man råkar gå in på en bögporrsida är ju ett riktigt bra skämt. Speciellt till människor som inte känner en.
Jag: Men om datorn går i kras av bögporren. Och de fem infektionerna man fått av Angelina Jolie går att bota med en tio dagars kur av antibiotika?
Whenn: Då är situationen en annan.


Konversationen fortsätter. Likt två gamla gubbar i sina sista dagar pratar vi om roliga händelser. T.ex. Bögskämt framför ett playstation på ett förkrök med massor av killar. Elever med AK-47or på universitetsområde. Skillnaden mellan oss och de döende gamla vännerna är att vi hittar på våra historior. De pratar gamla minnen.
Sedan kommer vi in på insomnia, hälsa. Och jämförelse med andra jämnåriga personer.

Whenn: Försök hitta en 20-åring som är normal i huvudet.
Tystnad. Jag är normal, tänker jag. Jag stirrar i några sekunder. Finner inget svar. För jag har insett att min playlist endast består av två låtar. Dessa två låtar har repeterats hela dagen. Daft Punk. Det kan väl inte vara för friskt, tänker jag besviket.

Därför ska jag göra en underbar koppling här. Den ena Daft Punk-låten är High life. Den andra är Harder, better, faster, stronger. För yngre människor kanske Stronger låter mer bekant.
Då passar jag på att presentera min allra finaste vän, B. (YES! Äntligen en ny karaktär med Gossip Girl-namnknepet!)

Här uppträder B på samskolans avslutning. Han är personen som är bra. De andra två bör man ignorera.

Tyvärr, alla läsare som sökte sexnoveller. Jag är slug. Så slug att jag skriver missledande rubriker för att få fler läsare. Ett partytrick kan man kalla det. Se det som en rolig grej.

Under mina dagar som bloggare har jag använt mig av de allra smutsigaste knepen för att locka läsare. Och jag har insett att det inte bara är jag som gör det. Alla andra bloggare också. Vi bloggare har en tendens till att besöka andra bloggar och kommentera dessa, utan att glömma av att skriva adressen till vår egen blogg. På så vis bildas någon sorts ping pong-effekt där läsare studsar fram och tillbaka som besökare utan att egentligen bry sig om bloggen de besöker. Ibland händer det att någon skriver "god morgon", eller "vad ska du göra idag?". Gratisbio är ett känt fenomen nu också. Allt endast för att höja besökar-statistiken.

I dag fick jag denna kommentar: "checka min blogg snygging!"
Jag lutade mig tillbaka med ett leende på läpparna. Det var skrivet av Sanna. En svag känsla av stolhet började fylla mig. Jag börjar bli en bloggkändis, tänkte jag. Men vänta. Något är fel. Det finns inga som helst spår av hur jag ser ut här på bloggen. Känner hon mig kanske? Näe, jag är fortfarande väldigt anonym. Stolheten försvann och ersattes av skam. Bloggvärldens kändaste fulknep hade utvecklats till den nivå att jag, mästaren av fulknep själv gick på fällan.

Sedan brottades jag mot min vilja. En kamp som slutade i förlust och jag klickade slutligen på länken till hennes blogg. Sanna var 16 år gammal. Hon bodde i Umeå. Vi hade ingen som helst koppling till varandra. Hon hade aldrig sett mig. Men hon skrev snygging till mig. Och nu vann hon en besökare.

Smart drag. Sanna är ett geni. I värsta fall händer det att jag i framtiden stjäl hennes teknik.

/Clark Kent

Mjoootack. Nu har jag suttit och uppgraderat designen lite extra. Jag tycker om den. Det borde du också göra.
Hej.

Sickipedia: Politics explained for dumb people

Socialism:
You have 2 cows and you give one to your neighbour.

Communism:
You have 2 cows; the Government takes both and gives you some milk.

Fascism:
You have 2 cows; the Government takes both and sells you some milk.

Nazism:
You have 2 cows; the Government takes both and shoots you.

Bureaucratism:
You have 2 cows; the Government takes both, shoots one, milks the other and throws the milk away.

Traditional Capitalism:
You have 2 cows. You sell one and buy a bull. You herd multiplies, and the economy grows. You sell them and retire on the income.

A American Corporation:
You have 2 cows. You sell one, and force the other to produce the milk of four cows. Later, you hire a consultant to analyze why the cow dropped dead.

A French Corporation:
You have 2 cows. You go on strike because you want three cows.

Japanese Corporation:
You have 2 cows. You redesign them so they are one-tenth the size of an ordinary cow and produce twenty times the milk. You then create a clever cow cartoon image called Cowkimon and market them Worldwide.

A German Corporation:
You have 2 cows. You reengineer them so they live for 100 years, eat once a month, and milk themselves.

A British Corporation:
You have 2 cows. Both are mad.

An Italian Corporation:
You have 2 cows, but you don't know where they are. You break for lunch.

A Russian Corporation:
You have 2 cows. You count them and learn you have five cows. You count them again and learn you have 42 cows. You count them again and learn you have 2 cows. You stop counting cows and open another bottle of vodka.

A Swiss Corporation:
You have 5000 cows. None of which belong to you. You charge others for storing them.

Chinese Corporation:
You have 2 cows. You have 300 people milking them. You claim full employment, high bovine productivity, and arrest the newsman who reported the numbers.

An Iraqi Corporation:
Everyone thinks you have lots of cows. You tell them that you have none. No one believes you and they bomb your ass. You still have no cows, but at least now you are part of a Democracy.

Counter Culture:
'Wow, dig it, like there's these 2 cows, man, grazing in the hemp field. You gotta have some of this milk!'

Surrealism:
You have two giraffes. The government requires you to take harmonica lessons.

Fatalist:
You have 2 doomed cows...

Hong Kong Capitalism:
You have 2 cows. You sell 3 of them to your publicly listed company, using letters of credit opened by your brother-in-law at the bank, then execute a debt/equity swap with an associated general offer so that you get all 4 cows back, with a tax deduction for keeping 5 cows. The milk rights of 6 cows are transferred via a Panamanian intermediary to a Cayman Islands company secretly owned by the majority shareholder, who sells the rights to all 7 cows' milk back to the listed company and proceeds from the sale are deferred. The annual report says that the company owns 8 cows, with an option on one more. Meanwhile, you kill the 2 cows because the feng shui is bad.

An Arkansas Corporation:
You have 2 cows. That one on the left is kinda cute.

An Indian Corporation:
You have 2 cows. You worship them.

An Australian Corporation:
You have 2 cows. Business seems pretty good. You close the office and go down the pub to celebrate.

I går var jag på en stor, väldigt trevlig, fest. Det var folk från hela världen där. Fransmän som hette Pierre, tyskar som var blyga, spanjorer som var högljudda, nordamerikaner som var roliga, chilenare som var dansglada. Och svenskar som söp.

Jag ville byta musik. Vandrade in på dansgolvet med ett glas vin i högra handen. Med smidiga steg tog jag mig förbi folket som dansade, utan att spilla en droppe.
Där kommer en rumpa mot mig, ett kvickt steg åt sidan. Oj, en armbåge dansar mot mitt ansikte - ducka. Inte röra någon. Jag kände mig som Catherine Zeta Jones i Entrapment. Ni vet, där hon har på sig tighta läderkläder och undviker laserstrålarna.

Jag pratar med DJn och kommer överens om att byta av. Jag plockar fram min heliga Jens Of Sweden-mp3spelare som jag fått av en kompis för mången år sedan. Lägger över musiken till den portabla datorn. Reglerar ljudet på mixerbordet, sätter på mig hörlurarna och känner mig som David Guetta. Min blick sveper över människorna som dansar stelt till musik de egentligen inte tycker om. Någon tänder en cigg, en annan tar en klunk öl. Några hånglar. Någon kanske smygfiser och ler belåtet eftersom ingen kommer komma på honom.

Jag gör mitt move. Musiken tystnar. Alla blickar riktas mot mig. Hundratals förväntansfulla, stora ögon bevakar mig. Mina fingrar rör sig över mixerbordet. Plötsligt smäller det till. Musiken fyller dansgolvet. Alla tomma ansikten fylldes av glädje. Och de stela kropparna började röra sig med musiken. Folk började jubla. Det var en stund av ren eufori.

Jag var bäst i världen.

Och i en timma gjorde jag mina DJ moves. Folk kom fram till mig och ville ta hand. De skrev ner namnen på musiken jag spelade. Tjejer närmade sig båset och kastade trånande blickar mot mig. Jag frågade efter något att dricka. En cigarett. Och med jämna mellanrum kom det människor som fyllde på mitt glas. Gav mig cigaretter.
Jag var hela festens hjärta. Alla älskade mig. Och jag njöt.

I dag vaknade jag. Smått bakfull. Med ett minne. Ett starkt minne av en man som kom fram till mig. Han frågade massor av viktiga frågor.
Full som jag var skojade jag till det med svaren. Jag ljög för honom. Och för honom framgick det att jag var en riktig DJ, med mycket erfarenheter. Han gillade "min" musik, och mitt val av låtar.
Han hade en radiostation. Han tog mitt nummer. Han ville att jag skulle vara med i hans radiokanal.

Jag hoppas inte hans samtal kommer.

Jag klickar mig omkring. Söker mig ständigt till nya platser ute i cybervärlden. Men så har jag också en tab med min egen blogg uppe. Lite då och då händer det att jag klickar på min egen blogg och bara stirrar.

Det har bildats något sorts band mellan mig och bloggen nu när jag lagt upp den nya headern. Jag ser på den och ler. Sedan fortsätter jag se mig omkring i cyberrymden. Sen tittar jag på min blogg och ler, varefter jag återgår till cyberrymden. Titta på egen blogg - annat - titta på egen blogg och le - annat. Det går i en loop.

"Åh vad fin du skulle se ut om du hade med detta också", tänker jag och ser min blogg iklädd i andra fina grejer, en gradient bakgrund t ex.

Är det möjligtvis så att ni inte ser den nya, underbara headern kan ni försöka att uppdatera; genom att högerklicka där uppe i närheten av mitt bloggnamn och välja Update/Reload/Uppdatera/Refresh, eller vad det nu står.
Då kanske ni också blir kära i min blogg.

Uppgraderat designen lite. En mysig header. Jag tycker om det. Mer trevligheter kommer dyka upp inom en snar framtid.

Hej.

Jag avslutar mitt maraton. Det var fruktlöst. Och tråkigt. Förlåt mig.

En kyss innebär att du växlar upp till 278 bakterier med din partner.

Det är inte bara du som fyller år på din födelsedag. Ungefär nio miljoner andra människor gör det också.

Oddsen att dödas i en flygkrasch är en på 25 miljoner.

Inom tre år ska jag ha upplevt ett norrsken. Så enkelt är det.

"Jag brukade spela gitarr tills mina fingrar blödde. Nu blöder jag inte längre".

Så stod det i mitt The Block #1. Det var min gode vän Robert som skrev det en gång när vi var i Argentina.
När jag läste den texten kom jag att tänka på händer, vilket ledde till fötter. Nu tänker jag på fötter, och vill dela med mig något angående just det.

Jag gillar inte fötter.

Förr hade jag fobi för fötter. Det var något jag inte kunde lägga blicken på.
I dagsläget klarar jag nu av att ha nakna fötter i närheten av mig. Så länge de inte är ovårdade och äckliga.

Om någon skulle fråga vad den "viktigaste" kroppsdelen på en tjej var skulle jag svara stjärten och benen. Men då skulle jag ljuga. För innerst inne vet jag att om en tjej har fula fötter ser jag henne inte längre som en potentiell partner.

Därför, för att undvika turn-offs brukar jag lägga märke till kvinnors händer. Under åren har jag lärt mig att se liknelser mellan en persons händer och fötter. Först när jag godkänt händerna vågar jag titta på fötterna.

Det var en liten insikt i min trasiga person. Hej.

Nu ville jag dela med mig av denna underbara text:

Skriven av Camilla Aggeborn. Rubrik: EN FÖREBILD ATT SE UPP TILL
"Det finns en tjej som är så himla läcker som jag skulle göra allt för att få leva hennes liv nämligen Lauren Conrad. Kolla bara på hennes stil hon har alltid snygga kläder på sig och ett eget märke för den delen. Hon jobbar som mitt dröm jobbar inom modevärden och utvecklas hela tiden. Hon går alltid på glassiga klubbar och liknande.Nej verkligen en tjej att se upp till!"

Hon går alltid på glassiga klubbar och liknande. Och alltid har hon snygga kläder. Vilken toppentjej. Ni ska bara veta hur bra hon är på att spruta champagne.

Det är tydligen utegångsförbud i någon liten stad utanför London. På grund av den höga kriminaliteten bland ungdomen. Barn och ungdomar får inte gå ut efter en viss tid, såvida de inte är med sina föräldrar.

Det är test i denna lilla staden, för att sedan utökas i resten av landet. Spännande va?



Är det fördomar från min sida om jag säger att dessa är från England?

Börjar igen en måndag, september 22, 2008. I U.S.A. that is. Men det stoppar aldrig piraternas internetplundring. Eller?

Jag kom över en blogg som var väldigt underhållande och förvirrande. Den fick mina fingrar att klia. Det är ett kall. Ett inlägg som är skapat för att analyseras och kritiseras. Jag ska inte göra det. Jag ska bara dela med mig.

Rubrik: TJEJ TJAFS
"idag kommer jag härma gossip girl lite grann för att jag inte kan nämna några namn och jag kommer även sätta dit fejka bokstäver så att ni inte vet vem som är vem. iallafall dt började med att F hade ljugit om något stort som handlar om en person som vi alla känner och dt va ínte snällt för att C va F's bästa vän. iallafall C fick höra dt av ABD dvs tre andra personer det va att F hade ljugit till oss om C och F fick oss att tro på henne. och även om jag har känt F längre än vad jag har känt C. men helt äligt så står jag på C's sida eftersom dt F gjorde va fel och dem började tjafsa och skrek på varandra."

Vill ni läsa resten kan ni klicka HÄR.

Hej. Det är startskottet för mitt maraton. I ett dygn ska jag, likt alla andra bloggare, försöka skriva så många inlägg som möjligt. Endast för att synas på "Mest aktiva"-listan.
Jag önskar mig själv lycka till.

På återseende.

Fy fan för Facebook. Det är tråkigt. Jättetråkigt. Det går nog inte att hitta tråkigare.
Därför får Explosm ännu ett poäng. Jag lyckades inte hitta en enda trevliga liten grej på Facebook. Explosms tråkigare dagar vinner över Facebooks glansdagar. Sorligt.



Därmed vann Explosm över Facebook. Nästa deltagare blir Kenza! Weehoo.

Som rubriken säger. Jag sålde precis min själ till djävulen.

Det hade varit mindre genant att springa naken genom Avenyn. Nu sitter jag här och skäms.
Jag gjorde reklam för min blogg genom att skriva en kommentar i en stor blogg.

Jag hoppas att någon förlåter mig.

När jag gick i grundskolan hade vi en vaktmästare med mustasch, Rolf. Han såg alltid arg ut. Men med tiden började jag och mina kamrater hälsa på honom. Vilket ledde till att vi så småningom började samtala.
Vi blev vänner.
Det hände att han stannade till hos oss på rasterna och berättade om allt möjligt. Vi fick reda på vilka elever han inte tyckte om, vilka lärare han inte tyckte om, och hemliga saker elever gjort och trodde att lärarna inte visste om.
Han var liksom en infiltrerad elev i lärarnas allvetande värld. En ninja med mustasch.

Jag satt och såg på House M.D i går. Greg har för övrigt blivit min bästa vän nu. Därför kallar jag honom för Greg. Ibland säger jag Mr G, då skrattar vi lite och klappar varandra manligt på ryggen som för att visa vår uppskattning. Det är ett internskämt, två bästa vänner emellan.
Hur som helst, när jag satt och såg på denna serie kom jag att tänka på gamle Rolf. En gång berättade han om hur han som sjuttonåring haft en affär med sin granne, en gift kvinna. Han brukade smita över till henne när hennes man var på jobbet. Ibland hände det att han mötte hennes man på gatan precis efter det att han lämnat deras hem. Då hejade han glatt på honom. Mannen nickade glatt tillbaka.

Huruvida detta är 100 % sanning vet jag inte. Men en sak vet jag säkert; han säger sch-ljuden som ch-ljud. "Hach". Det påminner om när man var liten och skulle göra spottävlingar, då man försökte harkla fram snorloskor. Vi tyckte det var roligt. När han pratade om "hach" så fnissade vi tyst.

Jaja. Där satt jag och såg på House. Och så tänkte jag; "vad ska jag berätta för småbarn när jag blir en gammal gubbe med mustasch?"
Kommer jag i framtiden stå och berätta om hur spännande det var att se på House? Eller Heroes? Californication?

Därför bestämde jag mig för att nästa gång jag ser MILFen, som brukar kolla in mig när jag går med hunden, ska jag hälsa på henne. För det leder till samtal. Och samtal leder alltid till något gott.

Det var bara en liten tanke jag hade. Hej.

Något har hänt. Något förjävligt. När jag nu äntligen vill dela med mig av vad jag ser fram emot i mitt framtida liv så förstörs min förväntingar och hopp av ett fel. Ett enda litet fel som får mig att falla på knä, hårt greppa tag om mina lår, titta upp i himmelen och för första gången vända mig till Gud.

Jag hoppas Gud tar mig i sin famn och hjälper mig med detta fel.

Snälla Gud, låt mitt förra inlägg fungera. Snälla.

...ska dansa såhär för mig varje natt innan vi går och lägger oss.



Då kommer jag att sova lyckligt.

Alla älskar Dolce&Gabbana, förutom två personer som bor i samma höghus. Den ena är en kvinna som använder sin cykel som transportmedel överallt, därav en hjälm hon alltid bär på huvudet. Den får henne att se väldigt löjlig ut.
Hon brukar säga arga saker när hon stöter på Dolce&Gabbana. Men det framgår inte hotande eller negativt eftersom hon alltid har den löjliga cykelhjälmen på sig. Jag ser bara på henne och ler.

Den andra personen är en tjock gubbe. Han är bara miserabel och ensam. Inger mer om det.

När jag är ute och går med Dolce&Gabbana låter jag honom springa runt fritt. Han är lydig och gör aldrig något dumt. Det enda irriterande är väl att han kan hitta ett ljuvligt ställe där han gärna nosar i flera minuter. Och ibland stannar han upp på vägen när han ser någon konstig person komma gåendes. Konstiga personer för honom är oftast såna med en kromosom för mycket, någon som bär slöja, en gammal person med något funktionshinder. Ja, något utöver det vanliga. Han följer då denna person intensivt med blicken och ibland backar han undan, som för att säga "kom inte närmare mig, du din främmande varelse".

I dag gick vi förbi parken. Där satt två personer och kysste varandra erotiskt. Jag kunde nästan se hur deras tungor slickade enda ner i varandras halsar. Jag kunde inte bestämma mig för om det var fint eller perverst.
Dolce&Gabbana närmade sig dem försiktigt. Tjejen såg honom och log, liksom alla andra brukar göra när de ser en liten, söt hund komma trippandes till dem.
Hon sträckte fram en hand för att klappa honom. Dolce&Gabbana närmade sig nyfiket. Tjejen log. Killen viftade nonchalant med handen framför Dolce&Gabbanas nos. Han ville antagligen vara ifred med sin flicka.

Själv stod jag en bit längre bort, tänkte inte så mycket på vad som försiggick.

Dolce&Gabbana ignorerade nu båda personerna. Men sniffade på gräset och deras ben. Plötsligt förstår jag hans kroppspråk. Försent. Jag hinner knappt ropa hans namn innan han kaxigt lyfter på sitt lilla ben och anlägger en liten stråle urin på tjejens byxa.

Resten är historia.

Ni känner nu till Stefan, Lillemor och Dolce&Gabbana. Det är dags att presentera någon ny karaktär, tänker jag.

Jag har lagt märke till att skriva endast första bokstaven på namnet är en trend. Så som i Gossip Girl. S och B. Det är många flickor i dag som tagit efter detta. Jag ska göra samma sak. För att få er att känna er hemma.

Man får ta till med hårdhandskarna om man vill komma till toppen. Det ska jag göra nu. Men först ska jag ut och rasta Dolce&Gabbana.

Hej.

Ibland när jag loggar in på Facebook ser jag att det står Inbox (1). Detta gör mig alltid glad. För det betyder att det antingen är ett mysigt meddelande från någon trevlig person, eller så är det ett roligt meddelande från "Deep Breeze".

Tidigare hade jag inte förstått att dessa meddelande (från Deep Breeze) var roliga. Automatiskt klickade jag mig bara förbi dem.

Men i dag öppnade sig nya dörrar för mig. En ny värld uppenbarade sig. Jag fick en plötsligt insikt. Det var som om jag såg allt från ett nytt perspektiv. Gud hade talat till mig. Jag förstod att Deep Breeze-meddelande var underhållande. Och det gjorde mig glad.

I dag läste jag det senaste meddelandet och fnissade tyst för mig själv. Sedan tittade jag mig försiktigt omkring i rummet som för att försäkra mig om att ingen såg mig, och så läste jag meddelandet ännu en gång. Jag nästan rös av välbehag.
Det kändes som om Deep Breeze-meddelanden var The One Ring, och jag var Gollum.

"Veckan startar!!! Med onsdag... Missa inte- BREEZE Onsdag 9 Juli- Kan bara förstås genom vara på plats. GÄSTLISTA GRATIS PÅ VÅRT NR: 0707798052 HÖR AV ER TIDIGAST SOM MÖJLIGT"

Deep Breeze, my preciousss. Fortsätt skicka såna här toppenmeddelanden.

Min gode vän Japanen återvänder till Japan på måndag. I dag har han avskedsfest.

Vädret är grått och jag fryser. Jag orkar inte duscha. Jag orkar inte klä på mig. Jag orkar inte gå ut. Därför väljer jag att inte gå till avskedsfesten. Självisk som jag är.

Men mitt egoistiska jag fick dåligt självförtroende. Jag såg framför mig hur min gode vän Japanen stod ensam och stirrade på dörren, i väntan på att jag skulle komma. Jag såg hur hela hans kroppspråk visade besvikelse och sorg över att jag aldrig kom. Och hela festen skulle bli jättetråkig för att jag inte var där. Det är som om hans sista helg här skulle förstöras - bara för att jag inte kom.

Jag hittade på en vit lögn. Sen ringde jag honom.

Jag mår dåligt, sade jag. Han tyckte det var tråkigt att jag inte kunde komma.

När jag lagt på kände jag mig lättad. När jag pratade med min gode vän Japanen (och ljög för honom) hörde jag hur folk i bakgrunden skrattade. Det slog mig att han inte var ensam. Han hade andra vänner där, och de hade en trevlig stund.

Det kändes bra. Och nu sitter jag här i min egna lilla värld och njuter av mig själv.
Tänka sig va?

Jag hotade henne precis med att sprida runt bilder på på henne på internet, där hon är lättklädd. Nappar hon tro?

som man säger i bloggvärlden.

Nu har jag suttit och sett på House. Ibland tryckte jag på "ringa upp"-knappen. Det svarades aldrig på andra sidan, han var offline.

Nu sitter jag här och stirrar.

Jag stirrar på min heliga burk där det ligger en liten, liten rullad jolle. Den viskar saker till mig. Saker som gör att jag närmar mig den. På burken är det en bild på Bob Marley. Bob Marley skrattar och ser lycklig ut.
Och nu när jag tar en närmare titt på min kära burk ser jag att Bob håller ett stort papper i sin hand, redo för att rullas.

Egentligen vill jag vara miserabel. Lika miserabel som Gregory House och annat bra folk, författare och skådespelare t ex.
Men jag kan inte vara miserabel. Jag kan bara känna ett styng av besvikelse. Som om jag precis trampat på en lite, söt humla.

Oscar Wilde var bög.
Gregory House är miserabel.
Hulken är arg.
Men jag...

Jag är bara lite besviken.

Läser mina goda vänner denna blogg just NU så tycker jag att de loggar in på Skype igen, så att jag kan njuta av deras sällskap.
Hej.

Gick man på Santiagos gator i dag kan det hända att man såg ett föremål som susade förbi och efterlämnade glädje och hopp. Det var jag.

Jag var påväg hem, överlycklig. För jag väntade mig något bättre än sex.

På andra sidan jordklotet är det nämligen fest just nu. Min gode vän har födelsedagsfest och det skulle tydligen vara något enormt. "Årets fest", som jag förstod det. En sån där fest som man går omkring och pratar om i flera år efteråt.

Planen var att jag skulle vara med på festen, även om jag inte var i Sverige. Med hjälp av en webkamera, internet och Skype.
I går inhandlade jag produkterna som skulle göra denna upplevelse mer realistisk. Alkohol.

Efter att nästan ha sprungit fram över gatorna, på väg hem från universitetet, kom jag hem. Svettig satte jag mig framför datorn. In på Skype. In på msn. Ingen var inne.

En halvtimma gick. Mitt leende hade förvandlats till en ledsen grimas. Ingen kom in, och det kändes som att en läkare precis kommit ut och diagnostiserat mig med cancer.
Hade jag varit tjej hade jag gråtit.

Han är ett fenomen. Ett under.

Det är nog den enda mannen som kan skapa musik som gör att man känner sig förkyld.



Han ser ut att vara täpt i näsan. Han låter täpt i näsan också.
Nu känner jag mig täpt i näsan.

Min lillebror, Stefan, brukar kissa på kanten. Han är för ignorant för att inse sina små felträffar.
Han blir arg när jag påpekar det. Han blir ännu argare när jag tvingar honom torka bort kisset. Då tar han en liten, liten papperstuss och duttar klent där kissdropparna ligger och njuter. Jag ger honom min gör-om-gör-rätt-blick och han kontrar med sin fula, trotsande jag-hatar-dig-och-tycker-du-är-bög-blick.

Vi stirrar på varandra länge. Likt boxare. Tills någon viker med blicken och erkänner sig förlorad. Är det jag som förlorar brukar jag hota med att slå honom. När han förlorar brukar han då överdriva med papper, ta meterlånga pappersremsor och sedan skrubba argt på toalettsitsen. Sedan upprepar han det.
"Don't fuck with me", hör jag honom tänka när han gör slut på pappret. En olust brukar då sprida sig. Det är då jag väljer att gå därifrån.

Inte nog med att han kissar på kanterna utan att torka bort efter sig, han är nog världens långsammaste person när det gäller att göra i ordning sig. Han ligger på samma nivå som tjejer. Hade Stefan inte funnits hade jag nog varit 10 år yngre.

Ibland händer det att han står framför spegeln och säger; "Fan vad snygg jag är", eller "Det är synd om mig".
Då vill han att man ska fråga varför. Han svarar genom att se sig själv i spegeln, göra någon "sexig" blick alternativt spänna sig, varefter han svarar "för att jag är så jävla snygg".


I går kom jag hem, lycklig. Jag hade njutit så av min promenad hem att jag var alldeles till mig av glädje. När jag sedan stiger in i lägenheten ser jag resväskor och massa stök. Det slog mig då att Stefan skulle åka till Sverige och hälsa på. En konstig känsla spred sig inom mig. En ny känsla. Det var som att vara en liten bebis och inse att blod kopplades med smärta.
Den här gången kopplades resväskor till Stefans resa och hans lyckliga månad med alla vänner i Sverige. Jag var avundsjuk. Den där snekissand jävla snorungen skulle åka till Sverige och träffa mina vänner, välkomnas med sommarens "största fest" - och jag får sitta här och ruttna.

Det var avundsjuka för första gången i mitt liv. Tänka sig va?

Men det är trots allt min bror. Jag har lärt honom ett och annat. Innerst inne är jag pyttelite glad för hans skull.

/Flash Gordon

Som rubriken säger.

Juli är en bra månad. Inte för mig. Utan för bloggen. Jag känner det på mig, lika starkt som man känner på sig när man är kissenödig.
Det är en stark känsla. En känsla som hejar på mig.

Jag vet att denna månad kommer jag ta till strid. Skrika "Uuh-aah!" som Spartanerna och sedan börja skriva. Tangenterna kommer brinna. Fingrarna kommer blöda.

Juli är en bra månad för skribenten inom mig. Men jaget kommer långsamt, långsamt ruttna bort. Försvinna i ett oändligt mörker. Tomrummet dit alla riktiga personligheter fångas när bloggaren tar över.

I augusti får vi se slutresultatet. Kommer jag att vara en bloggare eller en starkare man?
Det återstår att se.

Jag bläddrade i mitt block. The Block #1.
I blocket såg jag några trevliga anteckningar. Det är mycket man lär sig under fyllor. Tyvärr är det lika svårt att komma ihåg vad man upplevt som att njuta av Million Stylez musik.

Det är då The Block kommer in i rutan. Tänk er ett litet, grått, anteckningsblock som långsamt zoomas in - alltså blir större och större - med gregoriansk kör-musik i bakgrunden. Ett hallelujah-moment.

Så kände jag när jag först såg dessa heliga sidor, fyllda av japanska tecken och förklaringar.

- Omae ga kirai!

- Choto, rakuda wo sampo sasenakya.

- Uchi konai? Boku no inu wo misete ageruyo.

Detta är den perfekta combon när man träffar en japansk tös. Det blir en knock out på en gång. Game over. Man behöver alltså inte visa sin perfektion i svärdsteknik.

Maria Ozawa, here I come.

Ibland känner jag för att buga djupt och pussa Internet på fötterna. Kanske skriva ett brev där jag förklarar min respekt och kärlek. Jag hade tillochmed kunnat slänga mig (i slow-motion) framför Internet i sista sekund endast för att ta emot kulan som inte var ägnad mig. Alltså offra mig, för Internet.

Internet, åh mitt älskade Internet. Jag vill ge dig en kaka.

Jag satt precis och läste. Läste om ungdomar, skrivet av ungdomar. Vissa texter fick mig att undra om det verkligen var ungdomar som skrev. För ibland fick jag intrycket av att det var 10-åringars verk jag läste.

Det som gör det hela så vansinnigt spännande är att jag inte får läsa svaren. Man måste vara medlem.
Sen skapar The lord of the rings-soundtracket en mer dramatisk och krigisk stämning. Det är nästan som att se på Heroes. Ständigt väntades på nästa avsnitt.

- "hur går det till när man rider av en kille...jag vet att man sitter på honom, men alltså lite mer detaljerat typ...eller det är olika från par till par...för min pojkvän vill att jag rider av honom, men jag är nervös för att jag ska göra fel...och det känns verkligen jättepinsamt att fråga honom...!!"



- "Är det sant att killen brukar slicka tjejen i underlivet?? Är det sant att tjejer suger av killar?? är inte det väldigt äckligt???"



- "Hejsan! Jag är en kille på 21 år som har ett problem, ett väldigt stort problem. Det är nämligen så att varje gång jag ska älska med en tjej så får jag en sådan fruktansvärd ångest och kan inte slutföra sexakten, utan får skylla på att jag är typ trott eller att jag är full (om jag vid det tillfallet är det). Det kanske är viktigt att tillägga att jag inte är oskuld, jag har haft sex med en hel del tjejer, men nästan alltid, så förekommer detta problem. Vid några enstaka tillfällen har det varit helt ok, och allt funkade som det skulle. Men nästan varje gång får jag en sådan ångest att min penis blir slak och jag klarar inte av det. Snälla hjälp mig med detta problem, eftersom jag inte vet vad jag skall ta mig till, jag är trött på det nu, det är skitjobbigt. Jag kan inte ha några långvariga förhallanden på grund av detta, jag gör alltid slut med tjejen när jag märker att det börjar bli jobbigt, detta gäller även tjejer som jag kan älska, men jag vill bara inte skämmas. Hur kan man förklara en sådan sak? Jag har inte sagt det här till någon, jag har hållit på det i typ 6 år och måste få hjälp nu, annars vet jag inte vad jag kommer att göra. Snälla svara på mitt brev så fort som möjligt. Tack på förhand."



- "Kan man bli gravid av att suga av en kille?"



- "Hej jag är så orolig! jag är bara 11 år och jag har chattat med en kille och vi hade c6 eller vad det heter och jag onanaerade framför datorn... har jag blivit av med oskulden?.. jag onanerade och jorde som han sa! snälla! jag har skuld känslor!! jag vill inte ha blivit av med oskulden än!!"

Ibland kan man bli lite besviken på avsnitten. Nästan lite ledsen. Det var nog signalen för att sluta.
Hej.

Nu har jag suttit och stirrat tomt på skärmen. Länge nog för att inse att jag inte kommer på något bra att skriva om. Man kan se det som en formsvacka.

Jag kan då passa på att presentera min nya idé. Den är i grund samma som Facebook vs. Explosm.
Namn: Bäst-Just-Nu
Skillnaden är att det ska vara likt en tävling. En match - där bäst av fem gäller. Herren-på-täppan-style.
Förloraren åker ut. Vinnaren fortsätter. Så enkelt är det.

Första matchen är då såklart Facebook vs. Explosm. Vinnaren i denna match möter Kenza. Och så vidare...

Tack för mig.

Jag hade tänkt att skriva en utförlig text angående karma. Men icke.

Istället sitter jag och funderar över vem jag ska intervjua härnäst. Ni läsare är ju mest intresserade av mode och såna saker. En svensk celebritet kanske inte skulle vara allt för dumt.

Jag hade Natacha Peyre on my mind. Men kom på att det går ju inte an, med tanke på att jag förr i tiden skrev ett inlägg där jag nämnde henne.
"Fuck it", som Adrian Grenier skulle sagt i Entourage. Jag kan alltid försöka.

Är det någon läsare som vågar komma med förslag? (Jag bits inte).

Det har varit dåliga presteringar på båda sidor på sistone. Tyvärr.

Explosm - vinst



Facebook

Kommentarer:
- sexigast i stan! elle?
- definitivt! ;);););););););)